Från första glimt jag fick av Clair Obscur: Expedition 33 visste jag att det är min typ av spel – jag kände det hela vägen in i min varelse. Jag trodde dock inte att det skulle bli av att jag recenserade det. Och jag fick rätt. När koden inte kom blev det en prisfråga som jag inte hade råd med, och därefter har himlakropparna helt enkelt inte varit i linje för att jag ska kunna få spela det. Förrän nu.
Inte en dag har gått utan att jag tänkt på Clair Obscur: Expedition 33 sedan dess release. Jag har nitiskt skrollat förbi alla potentiella spoilers och undvikit all diskurs för att få ett så fritt första intryck som möjligt. Och jag lyckades.
När jag nu passerat trettiotimmarsgränsen i speltid (en hyfsad tid att få loss under juletid som småbarnsförälder) är jag helt övertygad: Clair Obscur: Expedition 33 är inte bara mitt Årets spel, utan kommer solklart glida in högt på min topplista över bästa spelupplevelser någonsin. Introduktionen är drama av högsta klass, berättelsen är engagerande och nagelbitande spännande, dess visuella identitet är underskön och härligt läbbig, dess musik idel överraskningar och melodramatik.
Det finns ett annat spel som kommit mig nära under 2025. Det är Rune Factory: Guardians of Azuma, och jag förväntade mig att få skriva om det som årets spel. Det hade inte varit en förlust (jag har spenderat 120 timmar i spelet och älskar det!). Men jag fick något ännu bättre. Jag fick Clair Obscur: Expedition 33.