Krönika

Allt pekar mot det uppenbara – tidiga insatser och meningsfulla alternativ är bästa vägen att få barnen ur gängkriminalitet.

Polisen ska inte behöva gripa barn.
Mikael M Johansson och Jonathan Jeppson/TT

En 12-åring misstänks ligga bakom en av årets sista
uppmärksammade dödsskjutningar.
Med all sannolikhet rekryterad för att utföra mordet på en 21-årig man i hans
bil i Malmö.

I år har omkring 130 barn under 15 år varit misstänkta för
inblandning i olika mordplaner. Det är siffror som är svåra att ta in.

Gängvåldets tentakler har tagit sig in på våra skolgårdar
och klamrat sig fast. Den nya generationens organiserade kriminalitet tycks
inte bara vara helt likgiltig inför dem som elimineras i mordplanerna, utan
också inför vad det gör med de barn som utnyttjas för att utföra dödligt våld.

Låt oss kalla det för vad det är: trafficking och grovt
utnyttjande av barn.

I stället för att fastna i diskussionen om hur långt ner i
åldrarna straffbarheten ska nå, borde vi rikta blicken mot dem som cyniskt slår
sina klor i barnen och gör dem till verktyg i en kriminell logik.

Men det finns en sak till som förtjänar uppmärksamhet.

I Brå:s färska rapport ”Barn under 15 år som begår
allvarliga brott” framträder en avgörande insikt i hur det växande
problemet kan mötas. De barn som misstänks för grova brott är nämligen inte
okända för samhället. Tvärtom.

Nästan nio av tio var redan kända av socialtjänsten innan
det allvarliga brottet begicks. Många hade haft skolproblem, hög frånvaro,
tidigare utsatthet för våld eller vuxna med egna svårigheter i sin närhet.
Riskgruppen finns alltså där, framför myndigheternas ögon, ofta ända fram till
det som sedan blir ytterligare en pinne i brotts-statistiken.

Men innan samhället lyckas nå dem, har
gängkriminaliteten uppenbarligen hunnit före.

Något har gått sönder i Sverige när barn växer upp till att
begå mord. Men något har också gått sönder när vi saknar tillräckligt
kraftfulla och uthålliga verktyg för att nå barnen i tid – särskilt då, när vi vet
vilka de är.

Att skydda samhället från farliga människor är en grundbult
i en rättsstat. Men de farligaste riskerar att gå fria om all energi läggs på
att straffa barnen, i stället för att stoppa dem som rekryterar, hotar och
utnyttjar dem.

All kraft måste i stället riktas mot tidiga och långsiktiga
insatser för barn i riskzonen – och mot att slå sönder de kriminella nätverkens
strukturer. De länder som lyckats vända trenden, som Norge, Nederländerna och
Tyskland, visar att vägen framåt inte främst går genom hårdare straff, utan
genom närvaro: tidiga insatser, familjestöd, skolnärvaro och lokal samverkan.

Det är inte hårdhet som saknas. Det är närvaro.

Fler vuxna i skolan.
Mer socialt arbete där barnen faktiskt är.
Tidigare och uthålligt stöd till familjer.
Och insatser som inte upphör efter ett halvår.

Precis detta pekar även Brå på som avgörande i Sverige.

Här vill jag också lyfta civilsamhällets och kyrkans
möjligheter. Att finnas nära barn tidigt, erbjuda trygga sammanhang och
meningsfull fritid, kan vara skillnaden mellan att bli sedd – eller att bli
rekryterad.

Inför valåret 2026 hoppas jag att samtalet om våra så
kallade barnsoldater hamnar där det hör hemma: i insikten om att det handlar om
brottsligt utnyttjande av utsatta barn, snarare än om brottsliga barn.

Det kommer att kosta mer, både politiskt och ekonomiskt, att
dra de långa, förebyggande strecken. Men priset för att låta bli är långt
högre. Och i slutändan är jag övertygad om att det är en investering värd allt.