Tidösamarbetets mandat löper strax ut och under våren väntas en stor mängd lagförslag läggas fram till riksdagen. Regeringen har fått mycket uträttat och det bör rimligen även oppositionen hålla med om. Det finns en enkel förklaring till detta. Regeringsunderlagets fyra partier gjorde ett grundligt förberedelsejobb med sitt Tidöavtal. De förfogar dessutom över en majoritet, vilket innebär att samtliga propositioner har gått igenom i riksdagen.
Detta har inte hänt sedan regeringen Reinfeldts första period 2006–2010, då stora reformer genomfördes. Reinfeldts andra regering var däremot passiv – man avstod från reformer eftersom regeringen inte längre hade majoritet. Och under de S-ledda två mandatperioder som följde rådde kaos. Regeringen förlorade tre av åtta budgetomröstningar och tvingades under de tre åren styra på motståndarsidans budget. Den värsta regeringskrisen sedan demokratins införande inträffade 2021, då statsminister Stefan Löfven (S) avsattes av riksdagen.
Så vad händer nu? På ytan ser läget ut som inför valet 2022. Det finns två alternativ, alltså två statsministerkandidater, Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S). Dessa båda förfogar över var sin konstellation som kan få majoritet. På papperet ser det inte ut att bli inte någon långdragen regeringsbildning som efter valet 2018.
Tidöpartierna har majoritet, vilket inte har hänt sedan Alliansens första mandatperiod. Här syns dåvarande partiledarna för alliansen Jan Björklund (L), Maud Olofsson (C), Göran Hägglund (KD) och Fredrik Reinfeldt (M). Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Men det finns en annan bild, som mycket väl kan inträffa – kaos.
Om Magdalena Anderssons sida (S, V, MP, C) vinner en riksdagsmajoritet kan regeringsbildningen bli besvärlig. Främst för att Centerpartiet och Vänsterpartiet har väsensskilda politiska program. Men också för att Vänsterpartiet har krävt att få sitta med i en regering, alltså inte endast vara ett stödparti – något som Centerpartiet hittills har motsatt sig.
Om Magdalena Andersson i stället väljer en lösning med stödpartier, som står utanför själva regeringen – då hamnar hon i samma situation som under Januariavtalet. Den gången tröttnade vänsterpartisterna på att tolerera en regering där de saknade inflytande – och gjorde gemensam sak med Sverigedemokraterna för att fälla regeringen.
Inte heller Socialdemokraterna är överförtjusta i att dela regeringsmakten med Vänsterpartiet. Man kan därmed räkna med att det uppstår spontana samtal eller organiserade förhandlingar mellan S och L eller mellan S och KD – så länge som det kan hjälpa S att nå en majoritet.
Liberalerna har samarbetat med Socialdemokraterna förut, under Januariavtalet. Kristdemokraterna har i flera sammanhang visat att det råder ett gott samarbetsklimat med S. Bland annat när partiledaren Ebba Busch berömde Socialdemokraternas engagemang i de kraschade energiförhandlingarna. Ebba Busch har också uttryckt viss sympati för S-kravet att karensavdraget ska slopas. Sedan tidigare finns en falang inom KD runt socialminister Jakob Forssmed som på olika områden företräder en politik som lutar mer i en S-riktning än åt höger.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har tidigare meddelat att partiet kommer att rösta mot alla regeringar partiet självt inte sitter i. Foto: Anders Wiklund/TT
Även om Ulf Kristerssons sida vinner valet finns en risk att det blir kaos. Inte för att det skulle bli strid om vem som ska vara statsminister. Det kommer att vara Ulf Kristersson även om Sverigedemokraterna blir en bra bit större än Moderaterna.
Krisen skulle snarare bero på att det inte finns en rimlig chans att SD backar från sitt krav på ministerposter, något som har framförts tydligt och konsekvent. Om L inte kommer in i riksdagen, och Kristerssons sida ändå vinner, blir detta inte något problem. Men om Liberalerna kommer in och dess mandat behövs för en majoritet blir det rörigt eftersom partiet har lovat att fälla en Kristerssonregering där SD ingår.
Räkna alltså med risken för att det blir en regering som har släppts fram av ett stödparti vars stöd inte kommer att bestå en hel mandatperiod. Eller risken för att det ska bli en regering med så pass stora spänningar i viktiga sakfrågor, att den kan falla på grund av politiska motsättningar.
Vid sidan av en parlamentarisk oreda kan det också uppstå en annan sorts instabilitet som kan påverka näringslivets långsiktiga spelregler. Det handlar om att igångsatta politiska processer inte fullföljs efter ett regeringsskifte.
I första hand handlar det om energipolitiken. Socialdemokraterna önskade länge en blocköverskridande överenskommelse om villkoren för både ny kärnkraft och havsbaserad vindkraft. Så blev det inte, men partiet har ändå ställt sig bakom finansieringsmodellen för ny kärnkraft.
V-ledaren Nooshi Dadgostar har sagt att Vänsterpartiet kräver att ta plats i en S-ledd regering. Foto: Anders Wiklund/TT
Lagstiftningen är på plats och statliga Vattenfall har bildat sitt projektbolag tillsammans med nio storbolag, och staten ska gå in med sin riskdelning. Men ingen spade har satts i marken vid Ringhals.
Det finns en möjlighet att en ny regering river upp fattade beslut, eftersom flera av de partier som Magdalena Andersson måste samarbeta med är motståndare till nya reaktorer, eller åtminstone skeptiska. Kommer hon att kunna hålla fast vid sitt ja till upplägget för kärnkraftsutbyggnaden?
När det gäller de beslut som tagits i kriminal- och migrationspolitiken kan samma frågor ställas. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet har i varierande grad ifrågasatt den nya lagstiftningen på dessa områden.
Historiskt har Socialdemokraterna inte gjort ”återställare” av beslut som borgerliga regeringar har tagit. I varje fall har det inte skett när det gäller tyngre reformer som redan har trätt i kraft och nått ut till medborgarna. Friskolesystemet blev kvar fast S var emot det. Skattesänkningarna likaså. Privatiseringar av statliga bolag och avregleringar har inte backats tillbaka.
Men Magdalena Andersson har ett tryck på sig, att efter en valvinst bilda en regering som stöder sig på en majoritet. Det kommer att kräva eftergifter till Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller båda två. Räkna med svåra förhandlingar och kompromisser till Socialdemokraternas nackdel.
Ett möjligt utfall i höstens val är att en högerregering som har hållit samman i fyra år blir omvald. Eller att Vänsterpartiet för första gången får ministerposter. Eller att Liberalerna eller Centerpartiet – båda en gång 25-procentspartier – åker ut ur riksdagen. Eller båda två.
Oavsett vilket ser 2026 ut att bli ett av de svenska valår som går till historien.
Tänk om…
…Sverige i år börjar närma sig en euroanslutning och därmed Europasamarbetets kärna. Politiskt sett är det Socialdemokraterna som har nyckeln till en sådan utveckling. Det är S som har suttit vid makten när stora skiften har initierats, som då EU-ansökan lämnades in 1991.
Moderaterna tycks vilja gå försiktigt fram och samarbetspartiet SD är inte alls intresserat. Den här typen av frågor brukar kräva att S och M är överens, så om S tar upp eurofrågan kommer Moderaterna att få mer bråttom.