I sitt budskap till Världsböndagen för fred den 1 januari 2026 riktar påve Leo XIV en kraftfull vädjan till världens folk och ledare att bryta med våldets och upprustningens logik och i stället välja en fred som är rotad i förtroende, dialog och inre omvändelse. Den fred som kyrkan förkunnar, betonar påven, är ”den uppståndne Kristi fred – obeväpnad och avväpnande, ödmjuk och uthållig”.

Vatican News

Budskapet tar sin utgångspunkt i Jesu ord ”Frid vare med er”, som enligt påve Leo XIV inte bara är en from önskan utan en verklighet som kan förändra både människor och samhällen. ”Freden finns; den vill ta sin boning i oss”, skriver han och framhåller att fred inte bara är ett framtida mål utan ”en närvaro och en väg” som måste levas och skyddas, även när den hotas av rädsla, våld och misstro.

Påven beskriver världssituationen och varnar för att internationell politik allt oftare styrs av konfrontation och militär avskräckning snarare än av rätt, rättvisa och tillit. Den ökande militära upprustningen och tron på kärnvapen som säkerhetsgaranti skapar enligt honom inte trygghet, utan en värld som präglas av ständig rädsla. När freden reduceras till ett avlägset ideal, menar påven, riskerar människor att vänja sig vid att den kränks – eller till och med att krig förs i dess namn.

Särskilt allvarlig är, enligt Leo XIV, utvecklingen där ny teknik och artificiell intelligens integreras i krigföringen. Han varnar för en farlig ansvarsförskjutning, där ”beslut om liv och död i allt högre grad delegeras till maskiner”. Detta beskriver han som ett historiskt brott mot de mänskliga och rättsliga principer som ska skydda personens värdighet.

Samtidigt inskärper påven att kristen fred inte är passivitet. Med hänvisning till Jesu ickevåld och uppmaningen att ”sätta svärdet tillbaka i skidan” betonar han att den kristna vägen ofta väcker motstånd och rädsla, men att kyrkan är kallad att bära profetiskt vittnesbörd om denna väg. ”Den uppståndne Jesu fred är obeväpnad, eftersom hans kamp var obeväpnad”, skriver han och erkänner att kristna historiskt sett alltför ofta har misslyckats med detta vittnesbörd.

Ett centralt tema i budskapet är behovet av avrustning – inte bara militär utan också inre. Påve Leo XIV återknyter till påve Johannes XXIII:s tanke om ”helomfattande avrustning”, där förnyelsen av hjärta och sinne är avgörande. ”Sann och varaktig fred mellan nationer kan inte bestå i innehavet av lika mycket vapen, utan endast i ömsesidig tillit”, påminner han.

Påven riktar också en skarp varning till religiösa samfund som låter trons språk användas för att rättfärdiga nationalism, våld och krig. Att åberopa Gud för att legitimera väpnad kamp kallar han en form av hädelse. I stället uppmanar han troende att genom sina liv vittna om fred genom bön och ekumenisk och interreligiös dialog. Varje gemenskap bör, skriver han, vara ”ett fredens hus, där fientlighet avväpnas genom dialog, där rättvisa praktiseras och förlåtelse vårdas”.

Samtidigt betonar påve Leo XIV det politiska ansvaret. Diplomati, medling och internationell rätt är enligt honom avgörande verktyg för fred, och han uttrycker oro över att internationella avtal undergrävs i en tid då det i stället behövs starkare överstatliga institutioner. Fred, understryker han, kräver både andlig omvändelse och konkreta politiska beslut.

Budskapet avslutas i hoppets tecken. Påven knyter an till Jubelåret för hopp och uppmanar människor att se sig själva som pilgrimer på en gemensam väg mot fred. Med profeten Jesajas ord tecknar han visionen av en värld där ”svärd smids till plogbillar” och uppmanar: ”Kom, låt oss vandra i Herrens ljus.”