Styckmordet i Rönninge visar varför samhällets intresse att klara upp brott måste trumfa gärningsmännens personliga integritet.

Vilma Andersson misstänks för mordet på en 25-årig kvinna i Rönninge.

Foto: Privat

Öppna bild i helskärm

Minnesplats vid Rönninge torg i Salem efter att en kvinna hittats mördad.

Foto: Anders Wiklund/TT / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Nationellt forensiskt centrum, NFC, gör bland annat DNA-analyser av spår.

Foto: JENS CHRISTIAN

Öppna bild i helskärmLinda Jerneck

När de anhöriga i Rönninge letade efter den 25-åriga kvinnan gjorde de en skrämmande upptäckt: en bit från pendeltågsstationen låg hennes hörlurar, tillsammans med en hammare och buntband. 

Teknikerna på Nationellt forensiskt centrum, NFC, fick på rekordtid fram en DNA-profil på en misstänkt – som gav träff i polisens register, enligt Aftonbladet. Därför kunde polisen snabbt rikta spaningarna mot 26-årige Vilma Andersson, tidigare känd som Robin. Vid gripandet ska han (som trots sitt nya kvinnonamn inte bytt juridiskt kön) enligt uppgifter till Expressen ha varit i färd med att ”hantera kroppsdelar”. 

Vilma Andersson nekar till mord, men erkänner grovt gravfridsbrott.

Hade det inte varit för DNA-registret är det långt ifrån säkert att polisen hade kunnat komma honom på spåren så snabbt. Enligt åklagare Markus Hankkio finns ”ingen tidigare koppling” mellan Andersson och offret. Hon verkar ha valts ut slumpmässigt.

Men i registret fanns Vilma Anderssons uppgifter efter att han 2019 dömts för ett kidnappningsförsök av en 10-årig flicka och innehav av över 40 000 barnpornografiska bilder. 

Hade han bara väntat i sex år till skulle teknikerna inte fått någon träff alls, eftersom DNA och andra biometriska data gallras tio år efter avtjänat fängelsestraff. 

Varför ska en ny chans i livet innebära att det blir enklare att undgå upptäckt om man återfaller i kriminalitet?

I somras rensades exempelvis den hänsynslösa serievåldtäktsmannen Hagamannens DNA-profil ur registret. I samband med det förklarade Christina Widén, som är forensiker på NFC, för Sveriges radio varför lagstiftningen kräver att dömdas DNA slängs efter tio år:

– Sen har man en ny chans i livet. 

Det är ett märkligt sätt att se det. Varför ska en ny chans i livet innebära att det blir enklare att undgå upptäckt om man återfaller i kriminalitet? Det är ju bara om den tidigare dömde begår nya brott som DNA-profilen blir aktuell. 

Just detta – att man vet om att polisen har ens DNA-profil – har dessutom visat sig vara ett effektivt sätt att förebygga återfall i brottslighet. År 2005 började polisen i Danmark att topsa för betydligt fler brott än tidigare. Resultaten är slående: återfallen minskade med 42 procent under det första året för de grupper som fanns i det nya registret, visade en studie 2021.

Särskilt starkt var effekten på förstagångsförbrytare, brottslingar med barn och hos dem som dömts för våldsbrott. Registrerat DNA ökade sannolikheten för att personerna skulle skaffa arbete, utbildning och ett stadigt familjeliv. 

Att öka upptäcktsrisken är alltså inte bara bra för samhället, som har intresse av att låsa in brottsaktiva, utan också en framgångsrik metod för att förebygga brott. Och då är biometri ovärderligt. 

I spårregistret – där man samlar bevis från brottsplatser som ännu inte knutits till en misstänkt gärningsman – får polisen lagra DNA-profiler i 30 år för de flesta brott, eller 70 år, om det rör dråp och mord (som aldrig preskriberas).

Den senare regeln borde gälla för biometriska data från dömda brottslingar. 

Våldtäktsmän, mördare och våldsverkare ska veta att deras DNA finns hos polisen livet ut.

Linda Jerneck är biträdande politisk redaktör på Expressen. Läs fler av hennes texter här.

LÄS MER: Brottslingar kan gå upp i rök med naiva lagenLÄS MER: Hagamannens DNA kan stoppa nya brott