Det är svårt att inte tänka på undergången när man tänker på 2025. 

Lina Wolff omfamnar den – och önskar alla ett riktigt gott nytt år. 

Författaren Lina Wolff önskar Expressens läsare gott nytt år.

Foto: Gustav Bergman / Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

ESSÄ. Det var under en taxiresa mellan Solna och Hornstull. Chauffören frågade vad jag jobbade med och jag svarade att jag var författare. Där ser man, sa han. Han frågade sen om jag läst årets Nobelpristagare, László Krasznahorkai. Jag sa att det hade jag inte. Jag frågade om han själv hade läst László Krasznahorkai, och han sa att det hade han. Jag skruvade på mig i baksätet. 

Sa sen att jag hört att författaren i fråga skrev utan punkt och sådana böcker letar sig in i min hjärna så att även jag känner mig lockad att skriva utan punkt, och det funkar inte för mig. Jag vet det sen tidigare, förtydligade jag, att jag inte kan skriva utan punkt och vill gärna slippa börja tvivla på den saken eftersom det sista jag behöver är ännu fler saker att tvivla på när jag skriver. 

Chauffören sa inget. Sen sa han att han satte ut sina egna punkter. Vad menar du? sa jag. Medan jag läser, sa han, i huvudet. Jag sätter ut dem själv. Efter ett tag går det automatiskt. Jag såg ut genom fönstret. En stockholmsk blandning av svart hav, högresta klippor och gatljus gled förbi. Sen harklade jag mig och frågade vad den handlade om då, den punktlösa boken? Undergången, sa han. Men den måste väl ha en intrig? sa jag. Chauffören sa då att den handlade om en man som bodde i en by med nazister och vargar alltmedan undergången var i antågande. 

Utanför taxin gled nu den nattliga huvudstaden förbi som i en dröm. Kommer den då? sa jag. Vilken? sa han. Undergången? Chauffören svarade inte utan sträckte bara handen mot taxametern och sa att vi var framme nu. Jag öppnade dörren för att stiga ut. Just innan jag slog igen den såg jag att chauffören vänt på huvudet och såg rakt på mig. Jag tyckte det fanns något segervisst i hans blick, men det kan ha varit inbillning. 

Jag kanske förväxlar världens möjliga undergång med min egen säkra undergång.

Att just den episoden seglar upp i mitt huvud när jag nu föresätter mig att skriva om det gångna året antar jag beror på just undergången. Att den varit så på tapeten, om man nu kan säga att något som undergången har varit på tapeten. Inte så att jag har något emot den. Jag tror på undergången. Helt och fullt. 

Jag är av uppfattningen att om världen, det vill säga helheten, är sjuk, så måste delen också vara det. Vi hänger samman med alltet, likt ett mycel under skogen, och även om vi just nu står där i våra formidabla, till fullo undersökta och hälsosamma kroppar, så är det bara en fråga om tid innan sjukdomen i mycelet kommer att tränga upp genom jorden och infektera vårt ömtåliga kött. Sagt det, föresvävar det mig ibland att jag kanske förväxlar världens möjliga undergång med min egen säkra undergång. 

Att åldras är ju ett slags färdande mot en personlig undergång och det finns inget som säger att det inte finns mekanismer i den mänskliga hjärnan som gör att vi, ju längre vi lever, projicerar vår egen undergång på vår omvärld. Kanske vore det dessutom för många lättare att lämna en värld aska och grus, än ett paradis?

Annons

Så nej, jag tror på undergången, i alla dess former. Så mycket att jag ibland tänker att jag härrör ur den. Men saken är att 2025 under en lång tid var ett utmärkt år för mig. Ett av de mest utmärkta någonsin faktiskt. Jag och de mina var friska. Jag förlovade mig. Jag kom ut med en bok och fick många läsare, till och med ett pris. 

Ja, under detta apokalypsens år 2025 har jag vid flera tillfällen känt mig skrämmande upprymd. Som om den katastrofala dimensionen av året inte fått fäste. Trots att jag följt Greta Thunbergs seglats till Gaza, trots att jag sett Trumps alla ansikten, trots att jag lyssnat till söndagsintervjun med Gun-Britt Sundström, sett den makalösa filmen ”Take shelter” och följt den dagliga, hjärtskärande nyhetsrapporteringen har jag förblivit en hel människa. 

Det ger en samma kusliga känsla i kroppen som om man i midvintern plötsligt skulle uppleva en sommardag med varma vindar och fågelsång. Man undrar vad som är fel. Kanske beror det på sådant jag läst. Alltför magnifika författare, som Mircea Cărtărescu och Liliana Colanzi. Eller att jag på något sätt, genom min senaste roman, har sammanlänkats med mitt ursprung och hittat ett slags frid. 

Att jag kommer att fortsätta tro på värmen, ljuset och gemenskapen.

Fast nu, när slutet verkligen är här, inser jag att ett slags undergång ändå kom ikapp mot slutet av året. Bara ett par veckor efter prisutdelningen för ”Liken vi begravde” ägde ett mord rum i min hemby och min bok fick plötsligt en smärtsam relevans, en sådan relevans som ingen författare med en själ i kroppen kan vilja ha. Året som började dur tycks nu ändå sluta i moll. 

Det får mig att tänka något som jag tänkt många gånger tidigare. Att vad vet man om ödet i kulissen. Detta öde som ibland tycks stå bakom nästa krök och gnugga händerna när man själv, likt den för ögonblicket lyckosamma dåren, visslande vandrar vägen fram. Och när detta händer, ja, då återstår bara att falla tillbaka på de gamla vanliga klyschorna, klyschor som jag med tiden börjat ta för sanningar. Att jag kommer att fortsätta tro på värmen, ljuset och gemenskapen. Att jag kommer att fortsätta tänka att människor kan nå fram till varandra och att skrattet förmår lösa upp den tvångströja som tragedierna sluter runt oss. 

Nu tänker ni kanske att det här inte blev någon rolig text. Att man borde hålla fast vid en mer hedonistisk, ja, karnevalisk, fordran på livet. Men det är svårt att vara hedonistisk när likmaskarna, de tålmodiga vinnarna i varje ny världsordning, närmar sig ens kött. Med det, alla, ett riktigt gott nytt år. Må undergången, när den nu kommer, bli nådig. Må vi hinna förlikas med våra fiender. Må vi hinna säga adjö till dem vi älskar. Må vi hinna tacka för de böcker vi läst, och för ytterligare en kort stund fantisera om dem vi inte läst. Och må vi – som både det skånska kynnet och den spanska flamencon dikterar – uppfyllas av det omstörtande skrattet ytterligare några sista rungande och skrällande gånger. 

Skål för det i alla fall!

Lina Wolff är författare och ny medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok ”Liken vi begravde” belönades med Augustpriset 2025.