share-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
En kvinna dödades i ett vansinnesdåd i Boden på juldagen. Foto: Stefan Jerrevång
Det är vetskapen om att våld i nära relationer ökar vid jul och nyår i kombination med två så kallade vansinnesdåd inom loppet av ett dygn som gör känslan av sorg, skräck och svek förlamande den här gången. Förutom ett enormt engagemang för de dödade kvinnorna och deras familjer, och vittnesmål om stor rädsla och oro hos flickor och kvinnor ser jag för första gången på länge också upprop, planering av manifestationer och engagemang från män när det gäller frågan mäns våld mot kvinnor. Det är rörande, och bjuder ett slags andrum i ett annars smutsigt flöde.
Ett flöde fyllt av något som närmast kan liknas vid upprymdhet över den misstänkta Rönninge-mördarens namnbyte från Robin till Vilma. Tro inte att man inte ser hur engagemanget växer så fort gärningsmannen har utländsk bakgrund, att det är genomskinligt hur politiker som gärna skriker om utvisning vid våldtäkt inte ens har orkat uppdatera Instagram den här gången. Rannsaka dig själv: Är ditt engagemang för kvinnor villkorat av vem förövaren är? Allt det här, i kombination med sensationslysten information kring kroppsdelar, detaljer om Vilma från gamla arbetsgivare och mängder av bilder, osynliggör helt den unga kvinna som aldrig kommer att fylla 26.
expand-left
helskärm
26-åriga Vilma Andersson. Foto: Privat
Med det sagt: Det har skrivits klokt och viktigt med anledning av de fruktansvärda julmorden. Det har pratats om tvångsvård, rättspsykiatrisk vård, reformer, namnbyten och straffskalor. Med all rätt. Mycket tyder på att Vilma var en tickande bomb som inte borde ha försvunnit från polisens radar och fått röra sig fritt i samhället. Samma sak gäller den man som är misstänkt för att ha mördat en kvinna i Boden under julhelgen. Det är så mycket våld, så grovt våld som riktas mot kvinnor för att de är just kvinnor. Hittills i år misstänks elva män ha mördat en kvinna som de har eller har haft en nära relation till. Lägg därtill de senaste årens dåd där män mördat slumpmässigt utvalda kvinnor.
expand-left
helskärm
Polisinsatsen inleddes i Rönninge när närstående hittade den försvunna kvinnans hörlurar. Foto: Carolina Byrmo
Marken gungar under fötterna på Sveriges kvinnor. Vi har fått en kollektiv påminnelse som vi knappast behövde för att veta att vi inte kan vara trygga någonstans. Och att det i flera, flera år har fattats politiska beslut på bekostnad av vår trygghet. Ofta med goda intentioner, men likväl förödande för flickor och kvinnor som grupp. Tanken på den skräck som de nu mördade kvinnorna måste ha känt får det att vända sig i magen. En fysisk reaktion som jag vet att många kvinnor med mig har fått flera gånger de senaste dagarna. Jag har ibland tänkt på min egen rädsla för att gå hem själv som en fobi, men min och andra kvinnors rädsla är inte irrationell. Rädslan är ett resultat av samhället vi lever i.
expand-left
helskärm
Ulf Kristersson inrättar ett särskilt ministerråd mot mäns våld mot kvinnor. Foto: TT
Sverige har sedan länge enats om att det funnits en naivitet kring saker som gängkriminalitet, välfärdsfusk och skuggsamhället – men när det gäller mäns strukturella våld mot kvinnor står politikerna med byxorna neddragna. På det området är man inte bara naiv, man har aktivt försvårat arbetet genom att avköna och tvångsmässigt prata om våld i “alla relationer”. Samtidigt som jag skriver det här får jag en pushnotis. Statsminister Ulf Kristersson ska inrätta ett särskilt ministerråd mot mäns våld mot kvinnor. Det är bra. Men det är bedrövligt att det krävdes att två kvinnor skulle bli brutalt mördade på juldagen för att det skulle ske.