share-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
Hej – och kram.
Pandemin var en befrielse eftersom man inte längre behövde krama varenda människa man träffade. När jag skriver ”man” menar jag mig själv.
Jag har aldrig varit bekväm med att krama folk som jag knappt känner, jag har aldrig varit särskilt förtjust i att krama dem jag känner heller utom familjen och släkten. Barn som tycker det är vidrigt när tanter och farbröder överfaller dem med oönskade omfamningar och högljudd intimitet har min fulla förståelse.
Privat blyg – reserverad är nog ett bättre ord – har jag inga problem med att yrkesmässigt kontakta makthavare eller så kallat vanliga människor och fråga dem om deras liv och tankar. Att kliva in i okända rum är mitt jobb.
Inte heller har jag problem med att kindpussa kvinnor. På sätt och vis är det mer närgånget än att kramas, på sätt och vis inte. Hur som helst är inte jag och ingen annan heller alltid konsekvent, ingen människa är gjuten i ett stycke utom möjligen Ulf Kristersson.
Det sista var ett skämt.
expand-left
helskärm
Att kyssa kvinnor på hand är elegant. Foto: Getty Images / Getty Images
Jag skulle gärna anamma den polska traditionen där män kysser kvinnor på hand. Det är elegant. Dessutom har jag anledning att tro att damerna blir förtjusta. När jag träffade general Jaruzelski första gången – han var Polens sista kommunistiska diktator, född i en adelsfamilj väster om Bialystok – kysste han ytterst elaborerat min kvinnliga tolk på hand. Hon var en hängiven antikommunist. Det var roligt att se hennes hänförelse.
De enda jag vet som kysser kvinnor på hand i Sverige är Jan Guillou och Staffan Heimerson. Jag är osäker på vad jag ska göra med den insikten.
Det evinnerliga kramandet är en kompensation för något, osäkert vad. Inte bara Sverige är drabbat. I Danmark har psykologföretaget Encounter bestämt att de anställda ska krama varandra en gång på morgonen och en på eftermiddagen.
Sådan PK-idioti ägnar de sig alltså åt i Danmark!
expand-left
helskärm
Tutsymfonin ekar i Stockholm. Foto: Getty Images/iStockphoto
Varför känner kreti och pleti sådant behov av att omfamna varandra?
Har samhället blivit kallare? Konkurrensen mellan individer hårdare? I någon mån tror jag det är så. Det räcker med att promenera genom Stockholm och lyssna till tutandet, så fort det är ett litet stopp i trafiken vräker sig någon stressad stackare på tutan och det är inget litet käckt tutande utan ett BRÖL – KÖR DIN JÄVEL, JAG HAR BRÅTTOM.
Det behöver inte ens vara stopp för att det ska uppstå en tutsymfoni, det räcker med att bilen framför saktar in, någon förare är osäker på om han ska svänga till höger eller vänster – FLYTTA PÅ DIG FÖR FAN.
Visst kan kramandet vara känslomässigt kompensatoriskt i en tillvaro där människor är som hetsade rådjur med skällande jämthundar efter sig.
Detta pågår märkligt nog parallellt med en ny-viktoriansk våg där människor inte ska röra vid varandra.
Gå in i en klädaffär, säg att du inte vet vilken storlek du har på byxorna och be den kvinnliga försäljaren mäta midjan. Förr var det självklart, rutin. Nu kommer hon inte att göra det. Möjligen ger hon dig ett måttband så att du kan mäta själv, än troligare gissar hon storleken och ger dig ett par tre byxor att prova.
expand-left
helskärm
I Istanbul behöver främlingar inte kramas. Foto: Emrah Gurel / AP
2008 genomgick jag en bypassoperation för hjärtat. På rehab fick jag smärtstillande medel som jag inte tålde. Jag svettades kopiöst, sängkläderna var blöta, jag gungade i ett hav av svett. Jag sa till en ung sjuksköterska att något var fel, det rann om mig, det kunde inte vara normalt.
Känn på pannan, sa jag.
Hon stod bredvid sängen och såg på mig.
Känn.
Hon sträckte fram pekfingret, petade försiktigt och sa:
Usch.
Då insåg jag att vi lever i en ny tid där två extrema sociala mönster existerar sida vid sida, ett ständigt kladdande och samtidigt beröringsskräck, jag minns svettningarna och sjuksköterskans motvilja alldeles tydligt, det var ett klargörande ögonblick.
Nu är det nyårsafton och jag befinner mig i Istanbul. Här behöver jag inte krama främlingar. Det känns skönt. Jag ska krama min fru och mina vänner.
Alla andra ger jag ett fast handslag och uppriktig önskan om att nästa år blir bra, ja, jag är säker på att det blir bättre om vi alla hjälps åt.