– Hei ja tervetuloa! Mikä päivä tänhään on? (Svensk översättning: Hej och välkomna! Vilken dag är det i dag?)
Modersmålsläraren Marleena Öhman går igenom eftermiddagens plan för sina elever som läser minoritetsspråket meänkieli som andraspråk. Utanför fönstret har mörkret fallit och klockan på klassrummets vägg i centrala Luleå har passerat fyra.
14-åriga Signe Naalisvaara är en av eleverna.
– Min mormor kan bara meänkieli och finska, ingen svenska alls. Min mamma eller min morbror har alltid behövt översätta våra samtal. Nu kan jag prata med henne själv.
I dag lägger Marleena Öhman mycket tid på att skapa eget undervisningsmaterial eftersom läromedel saknas. ”Jag undrar om jag någonsin får uppleva att det finns så mycket att man kan välja och vraka – processerna går så långsamt,” säger hon.
Foto: Erik Simander
Under de kommande 60 minuterna, veckans enda lektion i minoritetsspråk, står bland annat läsförståelse på schemat. Eleverna delar upp sig i par och börjar engagerat diskutera texterna.
– Ibland kan jag känna att det redan är försent, de som pratar meänkieli som modersmål blir bara äldre och äldre, säger Marleena Öhman som identifierar sig som tornedaling.
– Sverige som land borde göra mer, det finns absolut en risk att språket dör ut.
Det har gått 25 år sedan Sverige erkände fem nationella minoriteter; judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och samer, som även är ett urfolk. Med erkännandet kom också löftet om att skydda och främja minoriteternas språk och kultur samt motverka diskriminering.
Sedan år 2000 har regering efter regering fått kritik för att inte hålla vad de lovat. Kritiken har kommit från Länsstyrelsen i Stockholm, Sametinget, Diskrimineringsombudsmannen och Europarådet för mänskliga rättigheter.
På en tavla i klassrummet finns magneter med olika ord på meänkieli.
Foto: Erik Simander
Sammanfattat handlar det om resursbrist, låg prioritet och svårigheter att utkräva rättigheter. I juni 2025 presenterade även Riksrevisionen en granskning av statens insatser.
– Vi såg att insatserna gör det svårt att hålla minoritetsspråken levande, säger Matilda Loborg, revisionsledare på Riksrevisionen.
För att vända den negativa trenden är ”små barns språkutveckling” avgörande enligt myndigheten.
– Om barn inte kan lära sig minoritetsspråket i förskolan och skolan, då kommer de försvinna över tid.
Hon påpekar att det både saknas lärare och undervisningsmaterial i förskolan och skolan. För att komma till bukt med problemen föreslog Riksrevisionen fem åtgärder till regeringen.
Det handlade bland annat om att språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romska, skulle bli en permanent del av myndigheten Institutet för folk och språkminnens verksamhet. Något som regeringen nyligen beslutade om.
Ella Ejnestrand, Celine Jönsson och Signe Naalisvaara läser en text på meänkieli under en lektion i minoritetsspråket.
Foto: Erik Simander
Riksrevisionen ville även att regeringen skulle ge Skolverket i uppdrag att samordna och främja läromedel i nationella minoritetsspråk. Men det har inte regeringen velat göra ännu.
– Det är glädjande att se att de höll med oss i stort och att det tagit till sig av våra rekommendationer. Det känns som att regeringen ser vikten av att skapa långsiktighet på det här området och att de försöker ta sig ditåt, säger Matilda Loborg.
DN har sökt kulturminister Parisa Liljestrand (M) upprepade gånger under flera veckor för en intervju om minoriteternas rätt till sina språk. Ministern hänvisar till att det ”dessvärre inte finns utrymme i kalendern för en intervju i närtid”.
I dag utgör de nationella minoriteterna tio procent av landets befolkning. Deras språk och kultur är ”en del av vårt gemensamma kulturarv”, enligt kulturdepartementet.
Robin Olovsson, författare till två böcker om Norrlands historia och poddare i Historiepodden, menar att minoriteternas historia är allas historia.
– Ofta när man pratar om exempelvis samisk historia gör man det separat, som att det inte är en del av den svenska historien.
Hur blev det så?
– Av vana tror jag. Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen bestämde vi oss i Sverige för att ett antal personer och händelser som var viktiga för vår historia och identitet.
– I stor utsträckning underskattade man kvinnor men även tornedalingar och samer. De blev aldrig en naturlig del av historien.
Robin Olovsson, författare till två böcker om Norrlands historia och poddare i Historiepodden, menar att minoriteternas historia är allas historia.
Foto: Fredrik Persson
I början av 1900-talet fanns rasbiologiska idéer i Sverige. Dessa ledde till att staten delade upp samerna. De som var renskötande samer fick gå i så kallade nomadskolor. Barn till samer som livnärde sig på andra sätt fick gå i svenska skolor, bo på skolhem eller i arbetsstugor. Där förbjöds de att tala samiska. Även tornedalingar utsattes för ett liknande förtryck av den svenska staten.
Hemma i byn Bjursträsk utanför Luleå dukar Marleena Öhman fram kokkaffe. Hon har funderat på hur historien har format tornedalingar.
– Att man förr förbjöd tornedalska barn att prata meänkieli, straffar barnen i dag genom att språket inte har förts vidare från de äldre generationerna.
Hon kommer själv från Pello som ligger på den finska sidan av Tornedalen, men flyttade till Sverige för mer än tio år sedan. I hemmet pratades meänkieli och finska, men det har varit svårt att använda språket i vuxen ålder.
– Jag borde kunna använda meänkieli mer. Många här i Luleå som har meänkieli som modersmål skulle kunna prata det med varandra, men väljer att hellre prata svenska.
Högstadieeleverna som läser meänkieli som andraspråk har lektion en gång i veckan under en timme. Att de läser minoritetsspråket som andraspråk betyder att de har någon form av anknytning till språket, exempelvis genom familjen.
Foto: Erik Simander
Ytterdörren öppnas och in kommer hennes tre barn som har gjort sin sista skoldag för veckan. De byter några ord sinsemellan på meänkieli innan barnen retirerar till vardagsrummet.
– Jag har pratat med dem på vårt språk sedan de föddes. Det är en del av deras identitet. Att mina barn kan flera språk ser jag som att de får ett försprång i livet, säger hon.
Förutom att hon är lärare är hon även engagerad sig i den icke-politiska organisationen Met nouret, ett ungdomsförbund för tornedalingar, kväner och lantalaiset. För henne innebär engagemanget en känsla av att bidra till språkets överlevnad.
– Meänkieli är mitt modersmål och när jag pratar det känner jag mig otroligt stolt. Tänk att jag får jobba med att främja språket hos de unga, det känns otroligt viktigt. Men det tråkiga är att språkutvecklingen i Sverige inte går så snabbt som jag hade velat.
Marleena Öhman har pratat meänkieli med sina barn sedan de föddes. Att de kan flera språk ser hon som att de får ett försprång i livet, säger hon.
Foto: Erik Simander
Hon sneglar bort mot soffan i vardagsrummet där barnen tittar på tv och frågar sig. Tänk om hennes egna barn slutar tala språket när de blir äldre? Vad händer då med deras tornedalska identitet? Eller om hennes barnbarns barn inte kommer att veta vad meänkieli är?
– Det jag är mest rädd för är att det om tre generationer, om barnen stannar kvar här i Sverige, kanske inte finns någon kvar som pratar meänkieli. Det känns sorgligt, säger Marleena Öhman.
– Eller kanske att meänkieli är starkare om 100 år, vem vet?
Fakta.Minoriteter
Den svenska staten har bestämt vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att få status som nationell minoritet. Bland annat ska man vara en grupp med en uttalad samhörighet som går att urskilja från den övriga befolkningen. Man ska även ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart som inte delas med andra och historiska eller långvariga band med Sverige.
De fem nationella minoriteterna samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer har alla olika starka rättigheter. De tre första anses ha en geografisk koppling. Kommuner i de områden där minoriteten finns kan därför ansöka om att bli en förvaltningskommun för minoritetsspråk.
En förvaltningskommun för samiska ska erbjuda samer att få tala sitt språk i kontakt med myndigheter eller erbjuda förskola och äldreomsorg på samiska.
I april 2025 kritiserade Justitieombudsmannen Vindelns kommun för att inte ha gett ett barn möjlighet att gå i förskola där undervisningen var på samiska. Kommunen bröt därmed mot lagen.
Visa mer
Visa mindre
Fakta.Kritik mot Sveriges minoritetspolitik
Redan år 2016 föreslog Länsstyrelsen i Stockholm att språk skulle bli en diskrimineringsgrund. Det skulle göra det lättare att utöva tillsyn mot myndigheter eller kommuner som inte låter minoriteter tala sitt språk i kontakt med myndigheter.
Diskrimineringsombudsmannen och Europarådet för mänskliga rättigheter har återkommande uppmanat Sverige att införa förslaget, något som inte gjorts ännu.
År 2019 skärptes minoritetslagen. Alla kommuner och regioner behövde ha mål och riktlinjer för minoritetspolitiken. Sex år senare är det över en tredjedel av kommunerna och regionerna utanför förvaltningsområdena som fortfarande inte följt lagen. Inom förvaltningsområdena är siffran däremot 93 procent.
År 2022 konstaterar Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget att det inte syns ”någon tydlig positiv förändring för minoritetspolitiken jämfört med år 2019”.
Inför år 2025 halverades statsbidragen till minoritetsorganisationer efter att regeringen valt att inte förlänga en särskild satsning som infördes mellan 2022 och 2024.
Visa mer
Visa mindre