Kristina Persson är mest känd som framtidsminister i Stefan Löfvens första regering, en post som blev kortvarig och där hon kom att beskrivas som ”regeringens minst kända och minst omskrivna statsråd”. Själv tecknar hon bilden av sig själv som en visionär som motarbetades av systemet.
I sin nyutkomna bok ”Vart tog framtiden vägen” (Hjalmarson & Högberg, 2025) kritiserar hon Socialdemokraterna för att sakna visioner och idéer om framtiden. Socialdemokraternas nya 2030-program avfärdar hon som ”inte särskilt visionärt eller intressant”.
Sedan 2019 är hon inte längre medlem i partiet.
– Det blev 50 år som medlem, men droppen var nog känslan av samstämmighet med Tidöpartierna kring migrationen. Redan tidigare var jag kritisk mot bristen på engagemang för Europasamarbetet och klimatet.
Ex-ministern: Ignorerades av Andersson
När Kristina Persson 2014 bjöds in till Stefan Löfvens regering som framtidsminister tyckte hon att idén var lysande.
– Tanken var att undvika att fastna i kortsiktigt ”här och nu”-arbete och i stället utveckla en förmåga att adressera de stora långsiktiga utmaningarna.
Men i och med att posten skulle fungera horisontellt stötte hon snart på motstånd i en förvaltning som hon menar var starkt präglad av ”stuprörstänk”. Dåvarande finansministern, i dag Socialdemokraternas partiledare, beskrivs i boken som klart avståndstagande:
”Magdalena Andersson och jag hade aldrig träffats innan vi blev statsråd i samma regering, vi saknade sålunda erfarenheter av varandra. Hon valde att ignorera mig från allra första början, vilket bland annat tog sig uttryck i att hon inte hälsade på mig. Det fortsatte tiden ut.”
Kristina Persson skriver också att det bland ministerkollegorna muttrades om Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson, som uppfattades som maktfullkomlig. Löfven själv framstod å sin sida svag i sitt ledarskap – och därmed drog han, enligt Kristina Perssons uppfattning, undan mattan för framtidskansliet:
– Han var ju helt ny som politiker och blev ett offer för systemet. Regeringskansliets huvudsakliga inriktning är förvaltning av systemen och för finansdepartementet dominerade det kortsiktiga, budgetpolitiska arbetet. Jag upplevde dem mer som teknokrater än som politiker. En duktig politiker har ju idéer och visioner och vill förändra! Vi har svårigheter som vi måste analysera och angripa nu, även om de inte är uppenbara än, till exempel klimatfrågan. Och vi har dessutom åtaganden, mål som vi har ställt oss bakom.
Tvingades lämna
Sveriges enda framtidsminister genom tiderna hann bara med 20 månader på posten. I maj 2016 gick hon till sitt sedan länge inbokade möte med statsministern. Med sig hade hon rapporter och förslag från sitt kansli. Dagen efter skulle en aviserad regeringsombildning presenteras.
– Innan jag ens hann sätta mig i den där blå soffan sade Stefan: ”Ja du, Kristina, det här blir inte det möte du hade tänkt dig”. Och sedan fick jag veta att jag inte skulle få plats i den nya regeringen.
Kristina Persson var 2016 inte ensam om analysen att hennes frågor passade illa in i det kortsiktiga fokus som både politiken och media präglas av. Samtidigt beskriver hon i boken tydliga men oftast subtila tecken på intern mobbing, och kanske fanns det också mer personliga skäl till motståndet.
Hon var äldst i regeringen, utbildad på Handelshögskolan och talar fem-sex språk. Säkert stack också rubriker som ”Framtidsministern har minnen från medeltiden” i ögonen – en referens till SVT-programmet Striptease som 1997 skildrat henne som New age-fantast med upplevelser från tidigare liv under djuphypnos.
– Jag har nog alltid betraktats som en udda fågel, säger hon i dag till Altinget. Och föreställningen som min pappa har präntat in i mig, att man ska tänka själv, den är inte populär. Partiledningen gillar inte olydiga medlemmar.