Victor Malm

Publicerad 24 aug 2025 kl 06.00

Flytten av Kiruna kyrka är inte bara en hoppfull händelse. 

Victor Malm ser ett land som hellre rullar det förflutna på lastbil än bygger framtid.

I veckan fångade den unika flytten av Kiruna kyrka landets uppmärksamhet.

Foto: JENS CHRISTIAN

Öppna bild i helskärmVictor Malm

KULTURKRÖNIKA. Sverige är gammalt.

Känslan slog mig när jag i denna tidning läste om en av orsakerna till att Stockholms grundvattennivåer är så dåliga att jag borde ta min dagliga dusch i Mälaren. Årligen saknar den åldrande avloppsinfrastrukturen investeringar i tiomiljardersklassen, vilket varje år gör den ännu äldre och ännu sämre. 

Samma sak med tågen och vägarna och elnätet. Gammalt alltihop. Sämre varje år. Alla vet det. 

Kanske är det därför som Ezra Kleins och Derek Thompsons gråa policybok ”Abundance” – som jag skrev om på dessa sidor i maj – har fått sådant genomslag i Sverige. Sedan decennier har politiken handlar om vem som minst mediokert förvaltar ett redan färdigbyggt samhälle, varför de amerikanska journalisternas förslag – låt oss bli samhällsbyggare igen! – har framstått som inspirerande och radikalt.  Ja, lite skämmigt är det. 

I ljuset av denna känsla av samhällelig geriatrik blir dock veckans stora kulturhändelse, SVT:s livesända flytt av Kiruna kyrka, intressant. Min barnsliga tanke var nämligen att de borde sprängt skiten i stället. 

Jag menar det inte bokstavligen.

Man bevarade traditionen genom att låta den fortsätta.

Gustaf Wickmans röda träkyrka – lite kåta, lite stavkyrka – är magnifik. Prins Eugens altartavla, en målning av en dunge träd i Guds ljus, likaså. Sedan 1912 har den samlat Kirunas själar och gett generationer en mötes- och samlingspunkt, ett rum som består av tid lagrad i tid, ett minne levande. Den bör bevaras, på något sätt. Men när jag satt framför datorn och stirrade på kyrkans väg mot sitt nya hem började jag undra om den varsamma flytten inte snarast var ett uttryck för besvärande nostalgi.

En annan orsak till att Sverige känns gammalt är ju att det så sällan kommer något nytt av värde. Från Wickmans tid, via Gunnar Asplunds kapell på Skogskyrkogården fram till Sigurd Lewerentz brutalistiska mästerverk på 1960-talet (Markuskyrkan i Björkhagen och S:t Petri kyrka i Klippan) var Sverige ett land där man byggde nya och vackra kyrkor, denna urgamla byggnadssort, tillgänglig i sådant överflöd att Svenska kyrkan avyttrat långt över 100 sedan 2000.

Markuskyrkan i Björkhagen är ett av arkitekten Sigurd Lewerentz mästerverk.

Foto: Jessica Gow / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Man byggde dem inte för att behovet i det alltmer världsliga Sverige var skriande, utan för att man var moderna, och att vara modern innebar att sträva mot framtiden, vilket i sin tur innebar att artikulera denna strävan i nya former. Men det stora med dessa moderna var ambivalensen. Känslan av förlust drev dem framåt: de skapade det nya i saknad efter det gamla.

TS Eliots modernistiska dikt ”Det öde landet” (1922) är ett bra exempel. I den skrev den amerikanska poeten en ny värld på ett nytt sätt, men genom att montera och pervertera citat från Dante och gamla folksagor. Likadant är Sigurd Lewerentz tegelkyrkor resta med traditionen som byggstenar och liksom Eliots dikt påminner dessa kyrkor om en ruin som aldrig slutar kännas ny. Man bevarade traditionen genom att låta den fortsätta. 

Kyrkflytten i Kiruna är motsatsen: en iscensättning av Sverige som museum, färdigt sedan länge, där mästerverken bara hängs om efter politikernas (och stadsplanerarnas) tycke och smak. 

Tänk om man i stället gav en levande arkitekt i uppdrag att rita en ny lappländsk träkatedral, nya Kiruna kyrka, med samma frihet och ambition, samma budget, som en gång Gustaf Wickman.

Man hade rentav börjat känna lite hopp.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.