Fem
månader efter Stockholmsmötet, den 15 januari 1926, firade Nathan Söderblom sin 60-årsdag. När han utnämndes till ärkebiskop 1914 var han ifrågasatt och kritiserad.
Nu hyllades han som en av kristenhetens främsta ledare. Tusen telegram
strömmade in från alla världens hörn.

Ärkebiskopsgården i Uppsala fylldes av talträngda biskopar,
politiker, professorer och präster. Bland alla gåvor märktes en betydande summa
pengar som Söderblom fritt kunde använda för sitt fortsatta ekumeniska arbete. 

När Gunillaklockan ringde kväll uppvaktades han i facklornas sken av kören Allmänna sången.

Nathan
Söderblom hade blivit världens mest kände svensk och hela kristenhetens röst
för social rättvisa och fred. Han inbjöds att hålla föreläsningar vid
universitet runt om i Europa, tala vid stora högtider och predika i Saint
Pierre-katedralen när Nationernas förbund inledde sin årliga session i Genève
1926. 

Men NF hade blivit offer för nationella särintressen, ”en fallen
ängel”, som inte förmådde värna den internationella rättsordningen. Söderblom
skrädde inte orden när han manade medlemsstaterna att vara ”tjänare åt en
gemensam, över alla gränser erkänd sanningens och rättfärdighetens myndighet.”

Stockholmsmötet
hade skapat en plattform för fördjupat samarbete kyrkorna emellan. Hur skulle kyrkoekumeniken
gå vidare? 

Några organisatoriska förebilder fanns inte. Kyrkorna som sådana var
ännu inte särskilt involverade, men en fortsättningskommitté hade valts. Den
hade ett begränsat mandat. Den skulle inte tala på kyrkornas vägnar och fick
under inga omständigheter agera som en ”överkyrka”. 

Kommittén bestod till
största delen av medelålders män burna av internationell idealism. Den
skulle snart utmanas av 1930-talets hårdföra nationalistiska realism. 

Kommittén
samlades första gången i augusti 1926 i Bern. Många hade varit med ända sedan
den första planeringskonferensen i Genève 1920. Nu utnämnde de sig utan hänsyn
till kvinnorna som var med till ”männen från Stockholm”. 

Söderblom bjöd gentilt
de åttio deltagarna på en storslagen festmiddag för att fira Stockholmsmötet. Officiella
mötesrapporter på tyska och engelska fastställdes. 

Kommittén hade fått i
uppdrag att avsluta konflikten mellan tyskar och fransmän om vem som orsakat
kriget. Det lyckades. Genom att lägga politiken åt sidan och koncentrera sig på
moraliska och religiösa överväganden kunde parterna enas.

Fortsättningskommittén
sammanträdde varje år. Den sjösatte det ena programmet efter det andra. Ett
internationellt socialetiskt institut inrättades i Genève för ömsesidigt
kunskapsutbyte, samordning och forskning. 

Ett jämförande studium av
ecklesiologi påbörjades. Den trespråkiga kvartalstidskriften Stockholm
gavs ut i tre år innan den stora depressionen tvingade fram dess nedläggning. 

I
samarbete med universitetet i Genève inleddes en masterutbildning i ekumenik.
Kommissioner inrättades, en för kyrka och arbetsliv, en för ungdomsfrågor, en för
samarbete mellan teologer, en annan för media och kommunikation. 

Redan innan
Stockholmsmötet hade en europeisk centralbyrå för mellankyrkligt bistånd
organiserats. När judeförföljelserna intensifierades bildades 1933 International christian commission for refugees. 

I Chexbres 1930 – det sista mötet då Söderblom
deltog – omvandlades fortsättningskommittén till Universal christian council
for life and work. Det var första steget mot det ekumeniska råd han föreslagit
tio år tidigare. George Bell, som just utnämnts till biskop av Chicester, tog
över rollen som ordförande.

Söderblom
var sliten, desillusionerad och tyngd av familjeproblem. Hans vacklande hälsa
gjorde sig ständigt påmind. Det ekumeniska mötet hade sysslat med allt för
många frågor och inte blivit den profetiska röst för fred som han hoppats.
Därför koncentrerade han sina sista år på fredsfrågan och intog en alltmer
radikal hållning. 

Han hade tidigare framhållit varje nations rätt att försvara
sig med militära medel om så krävdes. Nu började han argumentera för
nedrustning och villkorad civil olydnad som ett sätt att bidra till fred.

Nathan
Söderblom tog emot Nobels fredspris 1930. Den 8 juli 1931 avled han.

Historien
hade tagit en ny vändning. När nazisternas järnhårda diktatur tagit makten i
Tyskland, hade humanistisk kulturtillvänd liberalteologi inte mycket att
sätta emot. 

Men en ny teologi föddes. Utifrån Guds självuppenbarelse i Kristus måste
varje sann kyrka förkunna ett hopp bortom allt hopp. Tongivande teologen Karl Barth hade satt stenen i
rullning. En konfrontation väntade. 

Första varningen kom när Universal christian council var samlat i Novo Sad 1933. Hitler hade blivit rikskansler, frågan om
stat och kyrka var på allas läppar. 

När Budskapet från Stockholm lästes upp som
erinran och förpliktelse reste sig en talesman för den nya kyrkostyrelsen i
Tyskland, Theodor Heckel. Han förklarade att detta budskap, som speglade
upplysningstidens humanitära ideal, nu var överspelat. Vartenda ord skulle
förkastas.

Ledarna
för de ekumeniska rörelserna såg vartåt Europa var på väg. Ingen skulle
undgå vad som väntade. Nu måste de samarbeta och kanske gå samman. 

En
”konsultativ grupp” bildades. En konferens om ”kyrka och stat” hölls i Paris
våren 1934 med ekumeniska tungviktare som George Bell, William Temple, Willem
Visser ’t Hooft och William Paton. 

Den 60-årige JH Oldham, som ägnat sitt liv
åt att organisera det Internationella missionsrådet, anslöt sig. Han hade bytt
fot och ville satsa alla sina krafter på Life and work. Den rörelsen hade bäst förutsättningar att bli
kyrkornas profetiska röst i ett totalitärt samhälle. Tyskarna var ute ur
bilden, skandinaverna hade förlorat initiativet, engelsmän tog ledningen.

I
augusti 1934 samlades Universal christian council på Fanø utanför Danmarks
västkust. Ett åttiotal delegater kom, bland dem Gustaf Aulén och Anna Söderblom
med svärsönerna Yngve Brilioth och Arvid Runestam. Atmosfären var laddad. 

Två
veckor innan hade alla tyska präster tvingats avlägga trohetsed till Hitler. En uppgörelse med Heckel och hans delegation från den nazifierade tyska
rikskyrkan var oundviklig. Hetsiga diskussioner fördes bakom lyckta dörrar.
Information läckte både till New York och Berlin.

Dietrich
Bonhoeffer var med på Fanø som ledare för ett ungdomsläger. Fast den tyska
kyrkostyrelsen förbjudit alla företrädare för Bekännelsekyrkan att delta i
konferensen, inbjöd ordföranden George Bell honom att tala. 

Bonhoeffer var bara 28 år och fortfarande
okänd för de flesta. Ett avsnitt ur hans
tal ger oss en känsla av dess allvar: 

”Fred är att helt och utan
säkerheter ställa sig under Guds ledning, att i tro och lydnad överlämna
nationernas öde i den Allsmäktiges händer, att inte försöka styra med själviska
syften. 

Slag vinns inte med vapen utan
med Gud. Slag vinns där vägen leder till korset. Varför fruktar vi de
världsliga makternas raseri? Varför tar vi inte makten ifrån dem och återlämnar
den till Kristus? Det kan vi göra i dag. Det Ekumeniska rådet är samlat: det kan
skicka alla troende denna radikala maning till fred. Timmen är sen. Världen
storknar av vapen.

Misstron som lyser ur människors ögon är fasansfull.
Krigstrumpeterna kan ljuda i morgon. Vad väntar vi på? Vill vi verkligen dra på
oss denna skuld, större än aldrig någonsin förr?”

Konferensen
valde sida med den tyska Bekännelsekyrkan och bröt förbindelserna med den
hybrid av kristendom och nazism som gick under namnet Deutsche christen. 

Mötet
slog fast att ”en autokratisk kyrkostyrelse är oförenlig med den kristna
kyrkans natur, i synnerhet om den tvingas på människors samveten genom en
högtidlig ed, med tvångsmetoder och utan fri debatt”.

Efter
flera år av osäkerhet om både vägar och mål, hade utvecklingen i Europa tvingat
Life and work att koncentrera sig på frågan om kyrkans trovärdighet och överlevnad
i de onda makternas tid. 

Man fattade beslutet att inbjuda till en ny världskonferens.
Den skulle äga rum i Oxford 1937 med temat ”Kyrkan, samhället och staten”.
Joseph Oldham tog på sig ansvaret att planera konferensens innehåll. Med sin auktoritet
och uthållighet, organisatoriska skicklighet och vidsträckta kontaktnät bland
teologer, forskare och politiker, kunde ingen vara mer lämpad för uppdraget. 

För Joseph Oldham var den världsvida kristenheten en högst synlig gemenskap av människor
som tog emot räddningens ord utifrån och tillbad en Gud som var både gränslös
och nära. Kyrkan i dess många uttrycksformer levde mitt i världen, inte för sin
egen skull utan för att bevara världen och ge den liv.

”Låt kyrkan vara kyrka”
blev slagordet som ljöd genom alla förberedelser och hela konferensen.

Framstående
teologer, jurister och statsvetare inbjöds att skriva förberedande texter, att
föreläsa vid konferensen och att sammanfatta dess budskap. 

Oxford 1937 blev en
ekumenisk studiekonferens i världsformat och kulmen på en lång process av
socialetisk reflektion. Slutrapporten slog fast att det är kyrkans primära
uppgift att vittna om Gud, proklamera Guds Ord, bekänna sin tro inför världen,
lära både unga och gamla att hålla Guds bud och att tjäna nationen och staten
genom att proklamera vad som är Guds vilja. Oavsett vad staten bestämmer, kan
kyrkan aldrig ge upp sin gudstjänst, förkunnelse, undervisning eller diakoni.

Andra
världskriget stod för dörren. Life and work och Faith and order beslöt att gå
samman och bilda Kyrkornas världsråd. Det skedde i Utrecht 1938, men inte
förrän kriget var över kunde världsrådet konstitueras vid den första
generalförsamlingen i Amsterdam 1948, tjugotre år efter Stockholmsmötet. 

Förenade i den ekumeniska rörelsen hade kyrkorna bestått sin svåra prövning.
Världen öppnade sig på nytt. Vad de gamla sått i vredens tid skulle skördas av
de unga som fått hoppet tillbaka. 

På podiet i Concertgebouw satt John R Mott,
82, Germanos av Thyatira, 76, Erling Eidem, 68, Marc Boegner, 67, Geoffrey Fisher, 61, TC Chao, 60, och George Bell, 65. 

In strömmade nästa generation: Madeleine
Barot, Catherine Bliss, Suzanne de Diétrich, Daniel Thambyrajah Niles och alla
de andra som skulle bära rörelsen vidare.