Publicerad 2 jan 2026 kl 07.00Uppdaterad kl 14.35
Regeringen kan göra mer för att skötsamma invandrare inte ska hamna i kläm. Men i grunden är det rätt att lägga om migrationspolitiken.
Demonstration för Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh i Stockholm.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN / TT NEWS AGENCY
Öppna bild i helskärm
Migrationsverket har ny lagstiftning att tolka.
Foto: JEPPE GUSTAFSSON / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL
Öppna bild i helskärm
Två dagar före julafton demonstrerade hundratals anställda utanför Södersjukhuset i Stockholm. De protesterade mot att deras uppskattade kolleger, det äkta paret Zahra Kazemipour, 50, och Afshad Joubeh, 56, tvingas lämna Sverige efter nyår.
Runtom i landet pågår liknande upprop. I Norsjö i Västerbotten protesterar ledande kommunpolitiker mot att en barnfamilj ska utvisas och i Göteborg har det hållits demonstrationer för en personlig assistent som måste lämna landet. Bakgrunden är att det så kallade spårbytet avskaffades 1 april i fjol efter ett riksdagsbeslut.
Tanken bakom spårbytet – som infördes av alliansregeringen 2008 – var god. Personer som fått nej på sin asylansökan, men som under tiden hunnit etablera sig på svensk arbetsmarknad, skulle i stället kunna få tillfälliga arbetstillstånd. Efter fyra år fanns möjlighet att stanna permanent.
Så har reformen också fungerat för många människor. Men spårbytet blev inte bara en ventil för människor som redan var här. Det blev också ett sätt för människor att runda de ordinarie systemen för arbetskraftsinvandring.
Personer som inte hade några asylskäl kunde genom att lämna in en asylansökan få rätt att jobba här och sedan växla över till arbetstillstånd.
Flera utvärderingar av reformen, bland annat av Riksrevisionen, visar på utbrett fusk och utnyttjande. Hela 14 procent av ansökningarna kom till exempel från personer från bara två länder – Mongoliet och Uzbekistan – varifrån nästan alla sökande får nej på sina asylansökningar.
Risken är uppenbar att regeringen göder det skuggsamhälle som man vill bekämpa.
Det finns också många vittnesmål om hur personer köpt eller erbjudits att betala stora pengar för falska anställningskontrakt för att få stanna. Därtill hade var fjärde spårbytare inkomster i Sverige innan de sökte asyl – något som i de flesta fall tyder på att de inte sökte skydd från förföljelse.
Därför var det rätt att slopa spårbytet. Om man ska vara kritisk mot regeringen är det för att den varit för saktfärdig med att stänga andra kryphål. Fusket med studentvisum – som också ger rätt att arbeta i Sverige – pågår till exempel för fullt, trots att Tidöpartierna har haft makt att förändra regelverket i över tre år.
Men regeringen borde trots allt ha gjort mer för att värna de omkring 6 000 personer som i dag befinner sig i Sverige genom spårbytet.
Visserligen har de bara haft tillfälliga tillstånd. Men i många fall handlar det om människor som ansträngt sig, betalat skatt och gjort stor nytta på sina arbetsplatser i tron att de ska få stanna, som Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh.
Därför hade det varit på sin plats med någon form av övergångsbestämmelser. Att personer som uppfyller de nya, högre kraven för arbetstillstånd måste lämna landet för att lämna in en ny ansökan framstår till exempel som både byråkratiskt och grymt.
Risken är uppenbar att regeringen därigenom göder det skuggsamhälle som man vill bekämpa.
LÄS MER: PATRIK KRONQVIST: Utvisningen av Masoud blottar Sveriges problem
