Svar till Harald Hjalmarsson:

Det är olyckligt att kritik mot hur begreppet akut hjälp används tolkas som ett ifrågasättande av ordning, uppföljning eller socialt ansvar. Det är inte vad frågan handlar om. 

De flesta som arbetar nära människor i akut utsatthet är helt överens om behovet av samverkan med socialtjänst och försörjningsstöd. 

Skillnaden ligger i tidsordningen – inte i ansvaret!

Akut hjälp handlar om att kunna erbjuda några nätters trygghet när behovet är som störst. Därefter kopplas biståndsbedömning, uppföljning och individuella insatser på. Så arbetar många välfungerande härbärgen och akutboenden runt om i landet. De är inte oordnade – tvärtom präglas de ofta av tydliga regler, tät bemanning och stark struktur från första dygnet.

Hur kommunens system nu fungerar i verkligheten kan illustreras med ett konkret exempel: 

En äldre person tar äntligen mod till sig och uppsöker, tillsammans med två volontärer från Vinternatt, försörjningsstöd i Västervik. Volontärerna förklarar personens psykiska obalans, som gjort att han hamnat i ett akut läge. Han bor i ett hus där värme, el och vatten varit avstängda i två år. Innertemperaturen är 6 plusgrader. På sitt bankkonto har han 53 kronor. Han är hungrig, trött och sliten. Svaret han får är att han ”har ju pengar och tak över huvudet”, och därför finns inga möjligheter till hjälp. 

Är det så akuthjälp är tänkt att fungera? Detta handlar inte om att ersätta socialtjänstens ansvar eller kringgå lagstiftning, utan om att säkerställa att ingen lämnas utan skydd under de första, mest kritiska dygnen. Akuta sängplatser med tydliga regler, bemanning och dokumentation står inte i konflikt med rättssäkerhet – de är ofta en förutsättning för att rättssäkra processer överhuvudtaget ska kunna inledas. När politiken inte förmår skapa denna brygga mellan akut nöd och ordinarie stöd är det inte systemen som brister, utan det politiska ledarskapet. Det handlar om människor som du och jag. En dag kan det vara din eller min situation som gör att vi behöver hjälp. Ska vi då bemötas som parias? 

Diskussionen behöver landa här: 

Hur kommunen säkerställer både ordning och omedelbar trygghet – utan att ställa dessa mot varandra. Trots alla löften och satsade pengar står de mest utsatta fortfarande utan skydd, därför att våra ledande politiker misslyckas med att inkludera dem som redan fallit utanför systemen. Om ni inte kan leverera säkerhet för de svaga, ska ni inte styra.