Publicerad 6 jan 2026 kl 05.00

Richard Flanagan borrar ner sig i våld, skuld och världsordningens orimlighet.   

Ulf Olsson läser hans ”Fråga 7” och vill att den aldrig ska ta slut.

Ruinerna av Hiroshima ryker fortfarande dagen efter atombomben.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Richard Flanagan är författare.

Foto: Penguin random house Australia / Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Om man är en ”folkmordets och slavsamhällets avkomma”, vem är man då? Den australiske författaren Richard Flanagan grubblar i sin ”Fråga 7” över levande och döda, ja, han ställer den ”fasansfulla frågan om historien”. 

Fasansfull: romanmontaget ”Fråga 7” rör sig i korta stycken mellan atombomben och koloniseringen av Tasmanien, mellan jaget och världen. Frågan om historien är fasansfull eftersom den blottlägger en värld av koloniala övergrepp, slavarbete i japanska krigsfångeläger, bombkrigets historia. Och vår del av världsordningen, avkommans del, vår medskyldighet.

Egentligen är kanske ”Fråga 7” helt enkelt ett uttryck för verklighetslängtan. Vi lever våra liv omgivna av lögner: ”tid, historia, verklighet, minnen, detaljer, fakta”. Det finns då ingen sanning, bara ett ”varför”. En fråga.

Öppna bild i helskärm

Och hänger inte allting ihop? Flanagan konstaterar att han lever tack vare atombomberna över Hiroshima och Nagasaki: fadern var då slavarbetare, dömd att dö i japansk fångenskap – atombomberna räddar honom från en säker död, alltmedan tusentals människor brinner upp i explosionerna. Flanagan växer upp på Tasmanien, där brittisk kolonialism ödelagt den mångtusenåriga aboriginska kulturen, och därtill skapat en egen form av slavarbete för de fångar som skickades till ön. Vem är man då? 

Ett svar på den frågan är att man inte är en, utan många. Plågad av nedsatt hörsel tyr sig den unge Richard till böckerna: ”Jag fann mig själv på boksidan, inte som en, utan som många.” Därför handlar ”Fråga 7” också om vad litteratur kan vara och betyda. Romanen är, skriver Flanagan, ”ett kärleksbrev till mina föräldrar och till min hemös försvunna värld”. Ett brev skrivet med lätt hand, och det är något befriande med att till omväxling, efter alla litterära porträtt av onda föräldrar, få läsa om goda människor – goda, trots alla deras brister och begränsningar.

Man är många: motsägelsefyllda, skamliga och värdiga, fridsamma och våldsamma. Och det är i litteraturen vi får vara sådana. ”Erfarenheten utgörs bara av ett ögonblick. Att förstå sig på det ögonblicket utgör ett liv.” Litteraturen är den rikaste formen för det arbetet.

Fadern läser bara den halvdana lokalpressen men utvinner rikedomar ur den.

Flanagans vackra porträtt av fadern påminner oss om att läsningen, denna så omdiskuterade praktik, inte måste gälla världslitteraturens mästerverk. Fadern läser bara den halvdana lokalpressen men utvinner rikedomar ur den: ”Han fann visdom och mening i mediokra reportage om lokala sporthändelser.”

”Fråga 7” monterar alltså, på ett kanske tidstypiskt vis, samman flera olika historier. Självbiografi och historieskrivning, egen och andras historier. Den utgår från den sjunde frågan i en liten novell av Anton Tjechov: ”Vem älskar längst?” En fråga utan svar, men runt den bygger Flanagan en värld, ur vilken mycket finns att tänka över och lära sig av. Han berättar om atomfysikern Leo Szilard, som läste en dålig roman av HG Wells men av den ändå kunde förstå vilket hot den nya atomforskningen var. Han blir något av en idealgestalt: ”en man som alltid menade att vetenskapen befann sig i ett moraliskt nätverk. Vetenskapliga framgångar måste ständigt prövas mot människans verklighet och foga sig efter det vi är, annars kommer vi att förtäras av dem och kanske till och med förgöras av dem.”

Att läsa Flanagan är att ta del av ett samtal man inte vill ska ta slut.

ROMAN

RICHARD FLANAGAN

Fråga 7

Översättning Niclas Hval

Albert Bonniers, 303 s.

Visa mer

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.