Publicerad 7 jan 2026 kl 05.00
Eva Baltasar inleder sin trilogi med en god roman.
Lyra Eriksson Lindbäck blir hypnotiserad när hon kommer till andra delen.
Eva Baltasar debuterar med en bästsäljare.
Foto: David Ruano / Ramus förlag
Öppna bild i helskärm
Lyra Eriksson Lindbäck är kritiker.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Sex, självmord, sex, självmord. Så kan den inre monologen hos berättarjaget i Eva Baltasars första roman sammanfattas, den katalanska bästsäljaren ”Permafrost”.
Foto: Rámus
Öppna bild i helskärm
Foto: Rámus förlag.
Öppna bild i helskärm
De tillfälliga affärerna varvas med fantasier om att slunga sig ut från ett höghus, eller skära upp sina handleder. En älskarinna hon lämnar gör just det. Men vår antihjälte, en svartsynt mytomanisk playboy, en spansk Constance Debré, rubbas knappt ens av det.
”Det hände att kvinnor blev kära i mig, och då var det som om livet spände ögonen i mig med sin hemskaste peruk på.”
Baltasar är poet från början, med elva diktsamlingar bakom sig. Hennes språk är rappt och metaforrikt, ibland snudd på överlastat (”När det gick för henne under mig såg hon på mig med ögon pulserande som foster”). Ellinor Bromans översättning är rytmisk och välklingande.
”Permafrost” är god läsning, men knappast revolutionerande. Det tjälfrusna berättarjaget smälter aldrig tillräckligt för att hennes sarkasmer ska bli till sanningar. Hon förblir utanför livet, trots det hastigt tragiska slutet.
I ”Boulder” däremot, den andra boken i Baltasars lösa trilogi, sipprar en delad vardag ohejdbart in i misantropin. Huvudpersonen skulle kunna vara samma kvinna som i ”Permafrost” – de har båda lika hög libido som alkoholkonsumtion – men i stället för att vara en dagdrivande konstvetare är hon asketisk lastfartygskock.
Aldrig har jag läst den nya lesbiska normativiteten skildras med ett sådant vredgat missmod.
Tills hon möter kärleken i den isländska geologen Samsa. Förälskelsen är brutal och underbar som magma. Hon följer med Samsa till Reykjavik. Öns fuktiga vintermörker, islänningarnas stammentalitet, alltihop avskräcker henne. Och snart tar den fruktade konventionaliteten sig in i hennes liv. Samsa vill ha barn.
Aldrig har jag läst den nya lesbiska normativiteten skildras med ett sådant vredgat missmod. Berättarjaget vill inte bli mamma, men tiger om det. Samsa sluter in sig i sin graviditet. Frustrationen växer. ”Sexdriften, denna fanatiska och brutala kraft som försvagas och dämpas av parlivet, den väller fram som komprimerad gas ur sprickan på en enorm klippa.”
Ibland gränsar obehaget mot kvinnoförakt. Hon iakttar sin älskade bland de andra havande på vattengymnastiken, deras navlar som sticker ut som ballongknutar, ”kroppar som en gång älskade våldsamt med som nu flyter runt slappa och sårbara i det ljumna vattnet. Och ändå finns det något som rör dem och för dem framåt, något som får dem att le med samma fåniga min som dödssjuka som dör i tron att de ska överleva.”
När barnet sedan kommer blir de blandade känslorna ännu mer akuta. Baltasar lyckas med konststycket att insistera med ambivalens, bränna med brist på klarhet. Jag blir hypnotiserad av ”Boulder”, vänder de alltför fåtaliga sidorna motvilligt, olycklig över att den kommer att ta slut.
Men sedan dröjer de sig ändå kvar i mig. Eva Baltasars säregna känslor, som krängande djuphavsfiskar, med fula ansikten men ett underligt ljus som strålar inifrån deras svullna kroppar.
ROMAN
EVA BALTASAR
Permafrost och Boulder
Översättning Ellinor Broman
Rámus, 127 och 103 s.
Visa mer
Lyra Eriksson Lindbäck är författare och medarbetare på Expressens kultursida.