En mamma mördas i Boden. Hennes två döttrar utsätts för grovt våld och tvingas bära livslånga trauman. I Salem mördas en ung kvinna; någons dotter, syster och vän. Två fruktansvärda händelser, i olika delar av landet, inom loppet av 19 timmar. Gemensamt för dem båda är ett allvarligt haveri inom den svenska psykiatrin.
Det var inte länge sedan jag senast skrev i Polistidningen om psykiatrins brister. Ändå står vi här igen. Återigen har uppenbart farliga personer, i båda fallen män, tillåtits vistas fritt i samhället, trots tydliga varningssignaler.
Uppdraget blev tragiskt nog i slutändan polisiärt genom frihetsberövande av gärningspersonerna, hantering av brottsplatserna och ansvaret att lämna det tyngsta av alla besked, dödsbuden.
Precis som inom all annan vård måste personer med allvarliga psykiska sjukdomar få rätt vård i rätt tid. Valet av vårdform kan vara skillnaden mellan liv och död. I de ovan nämnda fallen ledde vårdens misslyckanden till att oskyldiga människor miste livet. Det är ett svek, både mot offren och mot samhället i stort.