Krönika: Att vidareutbilda mig inom lantbruket och näringen har funnits i tankarna ända sedan gymnasiet. När jag efter fem år som anställd på ett lantbruk, kände att det var dags att ta nästa steg, blev det snart tydligt att vägen framåt inte var så rak som jag trott. 




Lovisa Grandin är nu krönikör i Jordbruksaktuellt. Foto: Privat

Naturbruksprogrammet med inriktning lantbruk på gymnasiet samt flera års yrkeslivserfarenhet räckte nämligen inte som behörighet till samtliga agronomprogram. Hade jag däremot valt att läsa det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet, så hade dörren till att söka samtliga agronomprogram stått öppen direkt efter studenten. Tur nog hade jag under min gymnasietid valt att läsa ett par extra kurser i matematik, vilket ledde till att jag idag läser mitt fjärde år på programmet för agronomekonomer.


Jag kan ändå tycka att det är lite märkligt att den gymnasieutbildning som leder dig in i näringen inte ger dig en smidigare väg för fortsatta studier inom näringen. Jag är förstås medveten om att det finns andra vidareutbildningar där naturbruksprogrammet och yrkeslivserfarenhet räcker som behörighet. Däremot är antalet vidareutbildningar inom näringen relativt få och agronomprogrammen utgör en stor andel av dessa. Vi har dessutom en näring som ropar efter ytterligare kompetens och platserna på agronomutbildningar är långt ifrån fulla. Därför att det svårt att inte fråga sig varför dessa utbildningar inte är mer tillgängliga för dem som redan tagit första stegen in i näringen? Bör inte elever från naturbruksprogrammen vara en ganska självklar målgrupp?


Jag ifrågasätter egentligen inte relevansen i de behörighetskrav som idag finns eller de förkunskapskrav som behövs för en lyckad utbildning, men jag tror ändå att det finns fler möjliga vägar att nå dit. Olika perspektiv oavsett om de kommer från såväl en mer teoretisk eller en mer praktisk bakgrund är värdefulla och kombinationen av dessa kan berika en utbildning. Likaså är tidigare yrkeslivserfarenhet värdefullt dels för den egna inlärningen, men även för exempelvis diskussionerna i klassrummet. På arbetsmarknaden efterfrågas och premieras ofta tidigare yrkeslivserfarenhet, men när det gäller antagning till vidareutbildning hamnar det lätt i skymundan. Erfarenheten finns där och kunskapen finns där, men den skulle behöva få större betydelse.


I mitt fall löste det sig tack vare att jag valde att läsa de där extra matematikkurserna, då ovetandes om dess betydelse. Däremot tror jag att det finns flera som är intresserade, vill ta nästa steg, bredda sin kompetens och bidra till att utveckla näringen, men som saknar behörigheten på pappret. Borde vi inte låta även den dörren vara mer öppen istället för att hålla den stängd?


Avslutningsvis förstår jag att det inte är en helt enkelt ekvation att lösa, inte ens för en agronomekonom. Behörighetskraven för utbildningarna finns där av en anledning. Samtidigt måste vi ta vara på intresse, erfarenhet och engagemang bland alla de som redan tagit första stegen i näringen och nu vill fortsätta på den vägen.


Lovisa Grandin


Agronomstudent och lantbrukare


Om Lovisa:

Ålder: 27år

Bor: Rasbokil, Uppsala

Produktion: Konventionell diko- och lammproduktion, med cirka 40 nötkreatur – kor och ungdjur – och 30 köttrastackor, samt ekologisk växtodling. Cirka 250 ha åker- och betesmark, varav 150 åkermark spannmål och vall, resterande främst betesmark. Spannmålen är främst för avsalu, med utsädesodling av höstvete.

Utbildning: Läser fjärde året till agronomekonom

Hjärtefråga: Kompetensförsörjning, få fler att våga satsa på branschen samt öka förståelsen och kunskapen hos konsumenter om svensk livsmedelsproduktion


 


 


Artikeln publicerades söndag den 11 januari 2026


– -
-