Åsa Linderborg kikar in i Sveriges mest utskällda yrke
Uppdaterad 06.47 | Publicerad 06.30
share-arrowDela
unsaveSpara
Alla tror att de vet hur det funkar i hemtjänsten.
Det gör de inte. Eller också bryr man sig inte.
Just därför får vansinnet fortsätta.
- Artikeln ger en inblick i hemtjänstens verksamhet, där varje arbetsmoment är minutiöst tidstyrt och registrerat, vilket skapar stress och kan påverka vårdkvaliteten negativt.
- Författaren följer hemtjänstpersonalen under deras arbetsdag och observerar de utmaningar de möter, inklusive obetald tid mellan besök och pressen från ett strängt tidrapporteringssystem.
- Det lyfts fram att systemet inte bara påverkar personalens arbetssituation utan också stressar och begränsar de äldre och sårbara kunderna, vilket gör det tydligt att det behövs förändring för att förbättra omsorgen om de äldre.
Läs mer
Det börjar med att jag kommer fyra minuter för sent.
Jag har nämligen missuppfattat platsen var jag ska möta Mange.
– Det är lugnt, säger han när vi äntligen får fatt i varandra.
I andra branscher är fyra minuter inget att bry sig om, men Mange jobbar i hemtjänsten och där räknas och registreras varenda sekund.
Vi hastar upp till Kenny Stenborg. Han är 79 år och pensionerad tunnelbaneförare.
Kenny Stenborg. Foto: Andreas Bardell
Mange ringer på dörrklockan, öppnar med egen nyckel och trycker sedan sin mobil mot ett vitt klistermärke på väggen i hallen. Bluuiipp! Den höga signalen smattrar mot trumhinnorna.
Klistermärket är en NFC-tagg (Near Field Communication). Nu börjar räkneverket – några minuter för sent på grund av mitt sjabbel, vilket ruckar Manges arbetsdag men också vad Stockholms stad i slutänden tänker betala för.
På Manges schema står det att han har 11 minuter till att städa köket.
Så här går ett hemtjänstbesök till
1:34
Mange försöker skapa trivsel för Kenny under tiden, diskborsten går medan han frågar Kenny hur han mår och vad han mer kan behöva hjälp med? Mange känner Kenny väl, de har ”kamperat ihop” i flera år.
När Mange är färdig trycker han mobilen igen mot klistermärket, men innan dess måste han notera i loggboken vad han gjort hos Kenny. Allt ska dokumenteras.
Vi går vidare till Elisabet.
Tiden det tar att stega från Kenny till Elisabet ersätts inte, Stockholm stad betalar bara för de minuter som hemtjänsten är inloggad hos en kund. Kenny och Elisabet bor i samma hus, så här blir det inget större tidsvinn, men sammantaget på en arbetsdag blir det ändå en hög minuter. Det vanligaste är att man har en kund på en gata och nästa kund i ett annat kvarter eller till och med en annan stadsdel. Då tickar tiden på utan ersättning.
– Hemtjänsten är nog det enda yrket i Sverige där man måste logga in och ut för varje nytt arbetsmoment, säger Mange.
I Elisabets lägenhet ligger cigarettröken tät som dimman i Lützen.
Hon behöver hjälp med att handla. Vi tar med oss hennes tomburkar bort till Ica. Mange plockar raskt ihop varorna och ställer sig i kö. Det är bara två före oss, men jag blir ändå stressad över att ett par tre minuter smälter bort.
– Jag brukar säga att Ica borde ha en vip-kö för oss i hemtjänsten, skämtar Mange.
Elisabet vill ha Rizzlapapper till rullciggen, men det finns lite längre nedåt gatan. Mange älgar fram och jag försöker hinna med.
Nästa stopp är hos Ulf Hansson.
Uffes lägenhet är inredd med ölburkar, Situation Sthlm och Bajen-attiraljer.
Uffe, som jobbade i det militära under några år, var med i den första säsongen av TV3:s dokusåpa ”Baren”. Sedan hände det något och nu bor han här, på ett så kallat genomgångsboende på Södermalm i Stockholm.
Foto: Andreas Bardell
Genomgångsboendet hyser människor som haft det lite svårare än de flesta, men som Stockholms stad förbarmat sig över med ett hyreskontrakt på fem år – om man sköter sig. I annat fall åker man ut på gatan igen. För många är detta livets sista bostad.
Foto: Andreas Bardell
Att det är just här som jag får kika in i hemtjänsten beror på en slump. För några veckor sedan kom en man och en kvinna, Magnus Williamsson och Petra Lusth Brambeck, fram till mig och sa att de gillar det jag skriver.
– Du borde följa med nån dag och se hur det funkar i vårt jobb, sa Petra.
Petra, som arbetat tjugo år i den kommunala hemtjänsten, startade för 15 år sedan eget, Petras hemtjänst. En av hennes anställda är Mange.
– Jag vet att du inte gillar privata företag i välfärdssektorn, men minutjakten gäller även för den kommunala hemtjänsten. Man måste se det inifrån för att fatta, säger hon.
Få yrken skapar så många rubriker som hemtjänsten. Det handlar om personal som kommer för sent eller inte alls. Som är otrevliga och missar att beställa mat. Det är nytt folk hela tiden. Många talar inte tillräckligt bra svenska.
Folk har dött för att hemtjänsten inte kommit efter ett larm. Nyligen läste jag om en hemtjänstpersonal som hade tryckt in en apelsinklyfta i munnen på en kund. Strax före jul dömdes en man för att han våldtagit en 100-åring. Gamlingar kan ligga i timmar i sin avföring.
De anhöriga pendlar mellan ilska och förtvivlan.
Så jag antog Manges erbjudande att följa med honom i några dagar. Jag vill veta hur det är att arbeta i Sveriges mest utskällda yrke.
Foto: Andreas Bardell
Genomgångsboendet som Mange jobbar på är lite speciellt, men kantstötta människor finns överallt i hemtjänsten och alla som behöver hjälp är ju sårbara. Och minutstyrningen och arbetsuppgifterna är desamma, oavsett kunder och oavsett utförare.
Uffe behöver hjälp med tvättstugan.
Jag frågar Mange om så mycket att han glömmer att logga ut som han ska. När han ska reparera skadan blir det knas i minuträknarsystemet, ett meddelande dyker upp på skärmen: ”Du har justerat tiden i mobilen. Eftersom detta inte är tillåtet i tidregistreringssystemet har din justering loggats och lagrats i en central databas hos Stockholms stad.” Där blir Manges mixtrade tid liggande i väntan på att Petras hemtjänst ska komma med en förklaring, som kan leda till en förhandling.
– Sverige har blivit så auktoritärt, suckar han.
Uffe är en pratglad man med temperament. Utvikningarna är många, men när jag frågar om minutsystemet blir han kristallklar och granithård:
Hemtjänsten har 15 minuter att städa: ”Helt omöjligt”
0:08
Efter Ulf väntar Kjelle. Där ska Mange städa.
Bluuiipp!
Kjelle skiner upp när han hör ljudet av inloggningen. Mange har jobbat på det här genomgångsboendet i tio år, kontinuiteten gör att han lär känna kunderna. Han anförtros deras livshistorier och månar om att de inte ska tappa geisten.
– Vi jobbar som ett team du och jag, säger Mange, och Kjelle nickar stumt.
Foto: Andreas Bardell
Tidigare har Mange bland annat jobbat inom psykiatrin:
– Alla mina arbeten har varit meningsfulla, men när jag går på fest och säger att jag jobbar i hemtjänsten, börjar folk flacka med blicken. Jag känner att man ser ner på oss. I bästa fall säger nån, att ja, det är ju tur att ni finns.
Kjelle har persiennerna neddragna, teven står på.
– Det här är ett ypperligt tillfälle att skura toaletten, säger Mange finkänsligt och låter svabben dansa över avföring på de mest oväntade ställen.
När vi är där kommer en sjukvårdare för att se till Kjelle. Efteråt säger hon till Mange att hon tycker att Kjelle luktar illa. Hon ringer Kjelles kontaktperson, som ringer biståndshandläggaren, som ska fråga Kjelle om han vill duscha? Vill Kjelle det, och biståndshandläggaren godkänner det inom ramen för vad Kjelle betalar i månaden för hemtjänsten, måste schemaläggaren på Petras hemtjänst finna en lucka i Manges schema.
Det är en byråkrati utan dess like. Mange har ofta telefonen mot örat, små administrativa, obetalda ärenden mellan kunderna.
Vi tar oss till Mehmet. Han ligger och sover, och ber oss komma senare.
Hemtjänsten får man avboka i dörren utan att det kostar något. Tandläkaren eller frisören måste man avboka minst 24 timmar i förväg, annars får man betala ändå, men hemtjänsten kan man ångra i samma stund de ringer på. Ett uteblivet besök ersätter inte Stockholms stad, blott inloggade minuter ger pröjs. Att rycka ut i oförrättat ärende kan därför bli en dyr affär för hemtjänstföretaget, för den anställde ska ju ändå ha sin lön.
Foto: Andreas Bardell
Hinner vi komma tillbaka till Mehmet? frågar jag, uppvispad av minutjakten. Mange lägger ett pussel i huvudet om hur han ska baxa ihop det:
– Egentligen var det här rätt bra, eftersom nästa stopp är Veronika, som behöver lite mer tid.
Mange improviserar lite, tar egna initiativ. Det ska egentligen inte vara möjligt eftersom minutschemat är hugget i sten. Ett besök, som av olika skäl inte tar så lång tid som det först var tänkt, får inte kortas av, för då betalar inte Stockholms stad ut någon ersättning alls.
– Man får inte göra jobbet för snabbt. Ibland kan ett uppdrag gå fortare än man tänkt, eller kunden kan vara tvär och uppmana en att gå, men för att få ersättning från staden måste man dröja sig kvar, samtidigt som man vet att nästa kund har tilldelats för lite tid.
Om något tar längre tid än det ska ersätter staden bara de extra 10 procenten. Drar man över 20 procent måste hemtjänstföretaget stå för kostnaden. Är överdraget regelbundet för samma kund måste biståndshandläggaren fundera över att tilldela hen mer tid.
Hemtjänstens minutstyrning: ”Stressad”
0:12
Mange säger att minutsystemet gör arbetet frustrerande statiskt. Ett kortare besök hos en kund en dag får inte förvandlas till extra minuter hos en annan kund som just nu behöver extra omvårdnad. Stockholms stad borde lita på att allt jämnar ut sig till slut, men tidrapporteringssystemet medger inte det.
På vägen till Veronika stöter vi på en psykiatriker, Daniel, som växlar lite information med Mange om en klient/kund. Det tar cirka tre obetalda minuter av Manges tid, för nu är han ju utloggad.
– Det här systemet funkar dåligt för alla, säger Daniel och stegar bort mot sin bil.
Veronika behöver hjälp med sin stomipåse. Den ska inte bytas, men tömmas. Det vänder sig i magen på mig och jag måste gå ut. När Mange är klar ber jag tusen gånger om ursäkt för att jag är så äckelmagad.
– Det var jag också i början, jag trodde aldrig jag skulle klara det här jobbet. Men man vänjer sig, säger han.
Nästa stopp är Jörgen. Han är på dåligt humör, säger att han känner sig som ett djur i en bur. Han tycker att matlådorna som erbjuds är för dyra.
Mange säger att han ju måste äta, vill han ha fisk, kött, pasta … Ingenting. Minuterna tickar medan Mange trugar.
Till sist bestämmer sig Jörgen för fisk. Sedan börjar en förhandling om hur dags Jörgen ska äta. Jag vet inte hur många gånger jag tittar på klockan, men Mange är mild och lugn som en filbunke.
Vi går vidare till Björn. Han skiner upp som solen när Mange kliver in.
– Där är du!
Björn är 66 år och har jobbat på bank. Han sjunger i kör och har just blivit morfar för tredje gången. Mange sopar golvet och diskar medan han småpratar med Björn om Bellmans epistlar. De lär mig mycket.
Vi har nu varit i gång i 3,5 timme utan att Mange har suttit ner en sekund. Han har inte druckit kaffe. Inte gått på toaletten. Behöver han kissa måste han logga ut och ta sig till kontoret. Man bör inte låna kundernas toaletter, och ibland vill man det inte ens om det är akut.
– Undrar vad politikerna, som har hittat på att vi ska ha det här minutsystemet, själva skulle tycka om att logga in och ut för varje uppgift de utför och så snart de måste gå på muggen?
Det börjar skymma. Jag slås av ensamheten.
– Visst är det här ett ensamt arbete, säger Mange. Man arbetar ensam med ensamma människor. Det är bara vid tunga lyft som man är två.
När arbetsdagen är slut skickar Mange sin loggbok till kontoret i Liljeholmen. Jag tar mig dit, för jag vill se vad som händer sedan.
Petra Lusth Brambecks dotter Josefin Lusth tar emot mig. Hon är chef för kontoret, men jobbar också på fältet när det behövs.
Vi kollar på den stora skärmen och ser den där förbjudna plumpen från igår, när Mange glömde logga ut på grund av att jag gick bredvid med tusen frågor.
På ett annat ställe ser jag att en annan anställd har fallerat med tiden: hon har kortat av ett besök för att hon låg efter, förmodligen för att någon kund tidigare under dagen tagit längre tid är beräknat. Det betyder att Stockholms stad inte ersätter Petras hemtjänst alls. Händer det för ofta finns det arbetsgivare som börjar fajtas med den anställda, men Josefin drar sig för det.
– Jag vet att alla gör så gott de kan.
Foto: Andreas Bardell
Hon berättar om en multisjuk kvinna för några år sedan som bodde väldigt opraktiskt, lägenheten var inte alls anpassad till sjukdomsförloppet.
– Vi drog över de extra tillåtna 10 procenten varje månad, utan att få extra pengar för det. Det var ett speciellt ärende, men systemet avslöjas i sin absurditet. Ska man säga tack och hej, du får ligga kvar i liften, för passet är slut?
Om en kund blir för dyr för staden vill man att hen ska flytta till ett vårdboende, men man kan ju faktiskt vilja bo kvar hemma.
Det är Fannie på kontoret som lägger schemat. Hon har just fått in en ny kund och har skrivit in det som kallas för ramtiden. Exempel: en biståndshandläggare på Stadsdelsnämnden har beviljat en kund 58 timmars hemtjänst i månaden. Petras hemtjänst bestämmer tillsammans med biståndshandläggaren och kunden hur de 58 timmarna ska fördelas. Det kan vara 10 timmars städning, 10 timmars promenad och så vidare.
Eftersom allt ska loggas och dokumenteras måste man spjälka ner allt till minuter. I det här fallet har det beslutats att ett toabesök får ta 11 minuter.
– Ramtid låter bra, säger Fannie, men i praktiken funkar det inte, eftersom det ständigt händer saker. Och staden ersätter inte enligt ramtid, utan enligt inloggad tid.
Josefin berättar om en mycket sjuk kvinna som har beviljats 2×10 minuters matlagning varje dag.
– Hon vill ha kokt potatis, men enda chansen är att tärna den som till ett barn. Hon blir jättefrustrerad och det kan man ju förstå, men det går ut över personalen, som får välja mellan att strunta i hennes önskan eller att bli sen till nästa ställe.
Foto: Andreas Bardell
Josefin säger att de har ett bra samarbete med biståndshandläggarna, och särskilt dem som själva tidigare har jobbat i hemtjänsten, men det händer att de gör olika bedömningar av hur mycket tid något får ta.
Biståndshandläggarna kan till exempel fatta beslut om städning utan att ha sett lägenheten.
– Det finns lägenheter som är så stökiga och skitiga att bara hallen skulle ta 40 minuter.
Alla stadsdelar har olika resurser att fördela.
– Bromma har en helt annan budget. Var man bor avgör alltså om man får 10 eller 20 minuter på sig för att gå på toa.
Josefin menar att minutstyrningen är en viktig förklaring till varför hemtjänsten har blivit ett genomgångsyrke. Visst spelar de låga lönerna roll och att jobbet kan vara nog så tungt, men minutjakten stressar ihjäl både kunderna och de anställda.
– De flesta tror att det är hemtjänstföretaget som styr och har hittat på reglerna, men det är politiskt beslutat.
Inga system är optimala, tillägger Josefin:
– Men det här ger ingen frihet alls.
Foto: Andreas Bardell
Jag träffar Petra igen, som berättar att Stockholms stad ersätter henne med 521 kronor för 60 inloggade minuter, som ska täcka allt: löner, lokaler, arbetskläder, engångsmaterial, tvätt av arbetskläder, tiden mellan kunderna. Och elbilarna, som staden har bestämt att hemtjänsten måste ha.
Systemet är till för att kunden ska få det hen betalat för, och att hemtjänstföretag inte ska kunna fuska – det är med andra ord de oärliga aktörerna som fått sätta standarden för hela den här avreglerade branschen – men bristen på elasticitet bygger på premissen att människor inte får vara människor. Och att allt runtomkring funkar.
– Om gatukontoret inte plogar och skottar som de ska, blir det svårt för oss att komma fram i tid.
Att staden inte ersätter för kunder som plötsligt ångrat sig är ett annat problem. Låt säga att en kund har beviljats fyra timmar för att handla julklappar till barnbarnen i Sickla. På morgonen blir hon sjuk eller drabbas av dåligt självförtroende – vad vill en trettonåring ha? – och avbokar i hast hemtjänsten:
– Då står jag där med en person som ändå ska ha sin lön.
Förhoppningsvis finns det behov av den personalen i alla fall, men de där uteblivna småskvättarna på 45 minuter här och en timme där kan vara svåra att täppa till.
Foto: Andreas Bardell
Jag möter Tuva Branberg i Årsta.
Hon är 25 år och arbetar sitt femte år i hemtjänsten. Det är ovanligt länge för någon i hennes ålder, men hon har inga planer på att sluta, hon älskar sitt jobb. Men hon tycker att minutstyrningen är stressig.
Hemtjänsten: ”Jag blir glad”
0:23
Vi går upp till Sonie Abrahamsson.
Bluuiipp!
Sonie är 92 år och behöver hjälp med att städa, handla och komma ut. Hon har själv ett förflutet i sjukvården och tror att hon har större förståelse än många för dem som jobbar i hemtjänsten. Men visst kan även hon känna av minutjakten.
Om en kund ringer på ett larm måste hemtjänsten enligt lag komma inom en halvtimme. Det betyder att någon i personalkedjan hastigt måste avbryta besöket hos en kund, som kanske får hjälp med att duscha, för att rusa i väg till den som larmat – och hoppas på att man kommer fram i tid.
Hemtjänsten måste lämna äldre för larm
0:19
Jag tar mig tillbaka till Mange och genomgångsboendet. Han har just varit hos en kund som blivit lynnig av demens, det var inget roligt arbetspass, och nu är han på väg till Kjelle igen.
Där är redan Manges kollega Jonas Medalen, som försöker hjälpa Kjelle med hans teve, som tappat ljudet. Det är ett sådant där oväntat problem som kan ta hur lång tid som helst, som Jonas försöker lösa på vägen till en annan kund.
Jonas är 34 år och har jobbat drygt två år i hemtjänsten. Det bästa med mitt jobb, säger han, är att kunna hjälpa folk och ge lite socialt sammanhang till människor som saknar det, många är ju så ensamma. Men vissa arbetsförhållanden hade inte tolererats i andra yrken:
– Det är ju inte så att man jobbar tills man blir klar, minutstyrningen sätter stopp för det.
Det är nästan alltid samma människor som lyckas roffa åt sig tiden från andra. Den som inte gör så mycket väsen av sig får ofta stå åt sidan lite grann:
– Måste man välja mellan en som ställer till en scen och den som tyst accepterar sin lott … ja, det kan vara lite av ett problem.
Foto: Andreas Bardell
Jag frågar om systemet gör att man känner sig misstrodd?
– Det är det centrala, även om det säkert finns en vilja från dem som bestämt det här, att visa att den som ska ha hjälpen också får den, säger Jonas.
Men det stelbenta systemet kan leda till rena idiotier.
– Jag kan aldrig säga till en kund som till exempel behöver hjälp med en promenad eller vill följa med och handla, att vi ses nere på gatan. För jag måste upp i lägenheten för att kunna logga in.
Det gör att många kunder blir mer beroende av hemtjänsten än de behöver. Att själv ta sig ner från lägenheten kan ju stärka självförtroendet enormt.
Jonas säger att mycket grundar sig i politiska beslut. Han vet att även biståndshandläggarna är styrda av ramar och riktlinjer, även de är bakbundna uppifrån.
– Det är många led ner till oss på fältet. Det gamla Sverige var nog lite mjukare.
Man fattar att vissa företag har missbrukat systemet, men den här minutrapporteringen kan inte vara lösningen, säger Mange.
Hemtjänsten klockas: ”Ideologiskt fel”
1:04
Mina dagar i hemtjänsten lider mot sitt slut. Och slut är även jag. Petra och Mange hade rätt: man måste se det på nära håll för att fatta.
Men det är inte oss det är synd om, säger Mange innan vi säger hej då:
– Det är kunderna som stressas mest av minutjakten. Sverige behöver bli bättre än så här på att ta hand om de äldre.