Regeringen hyllades för att ha fått hem Joakim Medin – men kritiken växer nu mot Justitiedepartementet som ännu inte godkänt att han hörs i svensk domstol. Frågan är känslig: ett ja kan uppfattas som eftergift, medan ett nej – som i ett liknande fall 2004 – också kan bli ett tydligt ställningstagande för pressfriheten.
Av Martin Schibbye 10 januari, 2026
Joakim Medins turkiska advokater är offensivt lagda. Under veckorna som deras klient var fängslad hann de stämma staten i landets konstitutionsdomstol, anklagad för grova brott mot Medins mänskliga rättigheter. Anfall var bästa försvar.
De krävde då förutom hans omedelbara frigivning 5 miljoner lira i skadestånd.
Nu efter att Medin släppts fri är strategin att få till en snabb dom och sedan dra Turkiet inför Europadomstolen.
För att den planen ska gå i lås kräver Medin nu i flera intervjuer att det svenska Justitiedepartementet säger ”ja” till Turkiets krav att få förhöra honom i en svensk domstol då han annars ”riskerar att bli internationellt efterlyst som terrorist”.
Här kan en tydlig krock skönjas mellan de turkiska advokaternas offensiva strategi och den svenska regeringen – i hur man bäst står upp för pressfriheten och balanserar relationen till Turkiet. För frågan är inte helt enkel, vilket också ETC:s chefredaktör ofta återkommit till.
Det är inte heller första gången en svensk regering måste väga pressfrihet mot diplomatiska hänsyn. I juli 2003 framfördes en begäran från Turkiet om internationell rättslig hjälp riktat mot svenska journalister. Åklagaren vid en domstol i Gazi ville att Justitiedepartementet skulle ge Tingsrätten i Göteborg klartecken att hålla förhör med två medarbetare från tidningen Proletären.
Den turkiske åklagaren uppgav att de båda riskerade tre års fängelse för ”deltagande i en olaglig demonstration”. Då som nu protesterades det på Istanbuls gator och de båda hade två år tidigare, den 26 juni 2001, gripits i en förort till Istanbul där de bevakade en demonstration till stöd för hungerstrejkande politiska fångar.
De båda satt tre dygn i utlänningspolisens häkte tillsammans med ett femtiotal personer i ett utrymme på 35–40 kvadratmeter och fick under tiden höra om hur medfångar misshandlades.
Efter hemkomsten rapporterade tidningen Proletären skriftligen till UD och krävde en protest mot Turkiets agerande. UD agerade och frågan lyftes på regeringsnivå. Annika Hahn-Englund, gruppchef för UD:s EU-enhet, skrev i ett mailsvar den 7 december 2001 – publicerat i Proletären – att det inträffade var av ”allvarlig karaktär” och ett ”ingrepp i pressfriheten” vilket man i en not tagit upp med Turkiet.
Sveriges hållning var tydlig: Gripandet och utvisningen bedömdes som ett ingrepp i pressfriheten. Det skedde utan att ifrågasätta själva reportageresan eller kontakterna med grupper som Turkiet definierade som terrorister.
När Turkiet senare begärde att få hålla förhör i Sverige avgjordes ärendet av den socialdemokratiska regeringen. I beslutet från den 12 februari 2004, undertecknat av justitieminister Thomas Bodström, står det:
”Mot bakgrund av de grundläggande fri- och rättigheter som fastslagits i regeringsformen skulle ett bifall till den turkiska framställningen strida mot svenska allmänna rättsprinciper. Framställningen skall därför avslås…”
Faksimil ur Proletären 2001. Två svenska journalister greps, fängslades och utvisades sedan efter att ha bevakat en demonstration i Istanbul till stöd för hungerstrejkande politiska fångar. Händelsen bedömdes av UD som ”ett ingrepp i pressfriheten” och blev senare central i regeringens beslut att avslå Turkiets begäran om rättslig hjälp.
Det finns skillnader mellan åtalet mot Medin och det mot Proletärens journalister. Men de allmänna rättsprinciperna som då vägde tungt, gäller fortfarande: Sverige ville då inte öppna Tingsrättens portar för att låta auktoritära regimer hålla förhör med journalister.
Ett argument mot att avslå Turkiets begäran skulle vara att risken för att bli internationellt efterlyst då ökar. Men en sådan efterlysning kan stoppas genom Interpols egna mekanismer, som uttryckligen ska förhindra politiskt motiverad rättsförföljelse.
Interpols centrala sekretariat i Lyon, ansvarigt för att utfärda och kontrollera så kallade Red Notices – internationella efterlysningar som ofta ifrågasätts när de skickas av repressiva regimer.
Att inte kunna rapportera i länder som man granskat är en erfarenhet som Medin delar med en mängd kollegor och skulle Turkiet missbruka Interpol finns det fungerande mekanismer för att hantera det.
När den svensk-turkiske journalisten Hamza Yalcin greps i Spanien 2018 efter en ”röd notis” hos Interpol utfärdad av Turkiet, uppstod det direkt en debatt om att Turkiet använder sig av Interpol för att jaga oppositionella utomlands. Journalisten lämnades då heller inte ut och Turkiet kritiserades för missbruket. Enligt Interpols stadgar får organisationen inte användas för politiska syften.
Efter en tid kunde Hamza Yalcin genom sin advokat i Spanien meddela att den ”röda notisen” mot honom var raderad och att han inte längre var eftersökt av Interpol.
Lösningen på Gunnar Strömmers turkiska dilemma är med andra ord inte så självklar som det först kan verka. Att säga nej är också ett sätt att stå upp för pressfriheten.
Vill du följa arbetet bakom kulisserna med artiklar och reportage så gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik.