Det är farligt för auktoritära regimer att visa sig svaga i krig.
Irans ledare gjorde det i juni i fjol.
Och nu har det iranska folket fått nog.
Ayatollah Ali Khamenei, Irans andliga ledare.
Foto: UPI/IBL
Öppna bild i helskärm
En polisstation i Teheran sätts i brand under protesterna.
Foto: SOCIAL MEDIA / STELLA PICTURES
Öppna bild i helskärmÖppna bild i helskärm
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Mats Larsson
Ingen vet ännu hur detta kommer att sluta. Protesterna fortsätter runtom i Iran men dödssiffran har ökat dramatiskt under helgen till runt 500 döda.
Den verkliga siffran kan mycket väl vara högre. USA:s president Donald Trump har hotat att ingripa om regimen dödar sina egna – det som precis nu pågår – och han ska briefas om olika alternativ under tisdagen.
Det var landets ekonomiska problem och kollapsande valuta som startade protesterna i Teherans basar den 28 december, men de har snabbt förvandlats till ett existentiellt hot mot ayatollah Ali Khamenei och den islamiska regimen.
Det lär heller inte vara någon tillfällighet att protesterna kommer ett drygt halvår efter att israelerna i somras under tolv dagar rätt ohämmat kunde attackera och bomba mål i Iran.
Även USA ingrep till slut och Donald Trump sände amerikanska B-2-bombare som allvarligt skadade Irans underjordiska kärnenergiprogram.
Iranierna – i alla fall den äldre generationen – kan en del om krig. Irak och Saddam Hussein anföll Iran året efter den iranska revolutionen 1979, starten på ett över åtta år långt, mycket blodigt krig.
Det var också ett krig som stärkte Irans dåvarande ledare ayatollah Ruhollah Khomeini och regimens styre. Befolkningen kunde trösta sig med att mullorna och Irans revolutionära garde därefter i alla fall skyddade dem från utländska invasioner och krig.
Men kriget kom ifjol. Regimen består nu av gamla män som inte längre några svar verkar ha.
– Det var sista strået, säger Iran-experten Ali Vaez till Wall Street Journal. Regimen har alltid argumenterat att även om de inte skapat ekonomiskt välstånd så hade de i alla fall gett trygghet och säkerhet.
– Det visade sig inte stämma.
Och auktoritära regimer har i historien ofta fått betala ett högt pris för det misslyckandet. Det brukar dröja några månader, kanske något år, men till slut kommer notan.
Det är vad som hände i Jugoslavien (numera Serbien) under Slobodan Milosevic. Han störtades från makten i folkliga protester år 2000, cirka ett år efter att Nato bombat landet och Belgrad förlorat kontrollen över Kosovo.
Jugoslaviens förre president Slobodan Milosevic förlorade makten efter stora folkliga protester.
Foto: EPA/AP
Öppna bild i helskärm
I Argentina förlorade militärjuntan makten 1983, året efter att de misslyckats med att ta kontrollen över Falklandsöarna och utkämpat ett förlorat krig mot Storbritannien.
En nyckelfråga i Iran blir nu om säkerhetsstyrkorna kommer att fortsätta att skjuta ihjäl demonstranterna, trots risken för amerikansk inblandning.
Det är när militären och polisen byter sida, till slut vägrar att lyda order, som en auktoritär regim i regel faller. Där är vi inte än.
Annons
Samtidigt fortsätter internet vara nedsläckt, något som gör det svårt för iranierna att nå ut och omvärlden att få inblick i vad som händer.
Iran har även vid tidigare protester släckt ner internet. Den längsta nedsläckningen ägde rum 2019 och varade i åtta dagar.
Men varje dag internet är blockerat kostar också den iranska ekonomin stora summor som regimen egentligen inte ha råd med. Mycket av Irans ekonomi är ju beroende av internet, som bankbetalningar.
Iran har upplevt stora protester förr, inte minst 2022, 2019 och 2009. Vid protesterna 2009 – den så kallade ”Gröna revolutionen” hoppades många iranier att USA:s dåvarande president Barack Obama skulle stödja och hjälpa dem.
Den försiktige Obama ville inte dra in USA i ännu en kaotisk situation i Mellanöstern, höll en låg profil och arbetade i stället på en diplomatisk lösning om Irans kärnenergiprogram.
Donald Trump har sedan han återkom till makten visat sig vara betydligt mer beredd att använda amerikanska vapen och hotar nu göra det även mot Iran.
En svår balansgång
Det mesta talar för att det i så fall åter blir begränsade attacker från luften om vapen används. USA har exempelvis ingen hangarfartygsgrupp på plats i regionen för tillfället.
Det blir hursomhelst en svår balansgång. En mer symbolisk attack riskerar att ingen påverkan ha alls, en för stor attack kan leda till kollaps och kaos i nationen på 90 miljoner invånare.
Och det är något just ingen har intresse av.