Elavgifterna höjs samtidigt som vi använder fotogenlamporshare-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
”Från början är jag övertygad om att elen ska återkomma när som helst. Men dag tre utan information inser jag att jag måste ställa in allt” Foto: Privat
Elva dygn har gått sedan elen försvann.
Jag har gjort det som blivit en vana vid det här laget: gått upp vid fem i beckmörker, eldat i kakelugn och vedspis för att få upp värmen, och när ljuset kommit vid tio skottat fram bilen och dörren till vedboden så jag kan lösa de mest akuta problemen för dagen innan mörkret faller vid tre. Jag har åkt och hämtat vatten i stora dunkar, fyllt på gasol, köpt mat och laddat powerbanks. När jag precis ska göra eld i spisen för att kunna laga middag piper kylskåpet till, och ja: jag har el.
För första gången i år slår jag av strömsparläget på datorn och börjar skriva den här texten.
Den 23 december går jag på vad som ska bli min första längre ledighet på flera år, men när julen passerat börjar stormvarningarna komma.
Jag bor i en 150 år gammal banvaktarstuga i den lilla byn Undersvik, mitt i Hälsingland, utan kommunal snöröjning och med egen brunn. Vi som bor så här lyssnar noga på SMHI vintertid eftersom vi vet att en storm kan slita av takpannor, fälla träd över huset eller få elen att försvinna och – som en konsekvens av detta – vattnet att frysa i sina rör.
pullquoteEn mus letar desperat efter den enda värmekällan inom räckhåll: mig. Jag slår bort den om och om igen, men den försöker på nytt.
Många av oss förbereder oss så gott vi kan på detta faktum. När strömmen går, klockan 15.38 lördagen den 27 december, suckar jag men får alltså knappast panik. Den ska inträda först långt senare.
Från början är jag övertygad om att elen ska återkomma när som helst. Men dag tre utan information inser jag att jag måste ställa in allt: att se till att huset och jag själv inte fryser sönder är ett heltidsjobb som inte går att göra på distans.
Värmen blir min enda prioritet. Under den första veckan börjar mitt hem långsamt bli smutsigare och smutsigare, odörer från gasol, fotogen och brandrök äter sig in i textilierna och maten i kylskåpet ruttnar eftersom det är varmare i det än utanför. Jag sätter upp skynken med häftpistol för vissa fönster och mellan rum för att isolera. Inget är ändå så poänglöst som estetik på det här steget i behovstrappan.
En kväll börjar jag, hukad över mobilen och i skenet av stearinljus, googla intensivt för att försöka förstå hur jag hamnat här. Det här är vad jag lär mig.
I höstas aviserade mitt elnätsbolag Ellevio att de skulle höja avgifterna – trots att de redan ökat 60% på tio år, en bra bit mer än vad som kan ursäktas av inflationen. Det fick energiminister Ebba Busch att kalla upp dem och Vattenfall till departementet för att förklara sig. För svensk el är en känslig fråga med snårig historia.
Efter 90-talets avreglering och millennieskiftets köpfest är det svenska elnätet i dag ett till stor del utlandsägt monopol med komplex struktur: bolagen regleras av en relativt tandlös ellag från 2011, samt tillsynsmyndigheten Energimarknadsinspektionen (EI) som ska kontrollera att de sköter sig. Vart fjärde år sätts, med hjälp av en beräkningsmodell, en intäktsram – man bestämmer helt enkelt hur mycket pengar nätbolagen får tjäna. Ellagen säger att de ska få täckning för sina kostnader och en rimlig avkastning. Inte mer.
expand-left
helskärm
Gasoltuber, vattendunk, gasolvärmare, bensin, portabelt elverk samt fotogenkamin. Foto: Privat
På morgonen ringer jag Tommy Johansson, avdelningschef på EI, för att ta reda på hur rimlig denna avkastning är. Han berättar att när ramen senast sattes, 2024, ökade intäktsutrymmet i reala termer med 30-40% från föregående period.
– Vi har under en längre tid påpekat att det finns brister i regleringen som gör att nätbolagen överkompenseras i förhållande till sina faktiska kostnader. Till nästa period vill vi förändra hur intäktsramen tas fram, säger han.
Nästa period börjar 2028. Till dess har nätbolagen ett utmärkt läge att, från sin monopolposition, göra sig en stadig hacka utan att myndigheterna har något att säga till om – det är EI inte ensamma om att varna för. De tre största bolagen (EON, Vattenfall och Ellevio) har haft skyhöga vinstmarginaler på 20-45 procent de senaste 15 åren. I faktiska pengar innebär det årliga överskott på flera miljarder kronor.
Strax efter nyår kommer en meter snö. Jag är så uppgiven att jag inte orkar ta itu med det. Men det åttonde dygnet utan el, söndag 4 januari, faller temperaturen till -30, veden är slut och jag måste skotta mig ut för att över huvud taget överleva. I morgonens tidigaste timmar – det går ändå inte att sova i den här kylan – gräver jag i ficklampsljus en gång från sovrumsdörren ut till vedboden. Det tar timmar av intensivt eldande innan huset blir acceptabelt varmt.
Sent på kvällen, när jag utmattad försöker få några timmars sömn, blir lågvattenmärket synligt. Fullt påklädd och under dubbla täcken har jag precis fått upp tillräckligt med värme och är på väg att somna när jag känner att något klättrar på min överarm. En mus letar desperat efter den enda värmekällan inom räckhåll: mig. Jag slår bort den om och om igen, men den försöker på nytt. Till slut tänder jag ficklampan, sätter mig upp i sängen och går upp för att gillra råttfällorna.
En strömlös vän som bor några mil bort säger att hon flera gånger gråtit av stress och desperation under strömavbrottet. Jag gråter inte. Jag skriker rakt ut.
Min krisresearch lär mig också en annan sak: det är viktigt att hålla tungan rätt i mun vad gäller elnätsfrågor. Strömavbrott går aldrig att undvika helt. Konsekvenserna av stormen Johannes hade blivit allvarliga oavsett, och Ellevio stoppar trots allt in stora delar av sina miljarder i elnätet varje år. Men att ducka bolagsskatt, höja avgifterna och göra stora vinster på essentiell samhällelig infrastruktur – samtidigt som tusentals människor kurar i minusgrader framför fotogenkaminer i veckor – är problematiskt på långt fler sätt än det optiska.
Jag ringer till slut Ellevio. Jonatan Björck, presstalesperson, tycker att det ger en orättvis och förenklad bild att lyfta fram bolagets miljardvinster. Han låter trött och uppgiven, men är noga med att inte klaga eftersom han sitter på ett varmt kontor.
Var den här katastrofen helt omöjlig att undvika?
– Ja, men då måste man se till alternativkostnaden. Helt nedgrävda ledningar eller 40 meter breda ledningsgator – den kostnaden hade varken kunderna eller politikerna accepterat. Hade läget kunnat vara bättre? Där är svaret ja. Efterkloka kommer vi att behöva vara, men just nu är vi i battle mode.
Läget hade mycket riktigt kunnat vara bättre. Mer av elnätet hade kunnat vara vädersäkrat, mindre pengar ute på vift. I stormens efterdyningar måste nätbolagen tvingas till mer självkritik än de är bekväma med, och definitivt till ett avsevärt lägre vinsttak.
Morgonen efter att elen kommit tillbaka går jag för första gången på länge upp utan att dra igång en brasa i spisen. I köket återser jag musen: stendöd, fastnaglad i en av mina fällor. Jag tar loss den, öppnar köksdörren och kastar kroppen ut i snön.
Året med kritikerfamiljen 2025
1:36:21