av Thorulf Arwidson, jurist och tidigare advokat.

Tvisterna och alla turer kring guldet som hittades i huset i Mölndal har avslutats. Tvistens olika turer har skildrats utförligt i media, särskilt i Göteborgsposten. Nu har SVT sänt en dokumentär (“Guldtvisten”) som uippgav sig ha ambitionen att skildra alla tvister och konstigheter. Själv har jag som tidigare advokat i närmare 40 år med nyfikenhet och intresse följt de olika turerna på avstånd. Dessutom råkar jag vara väl insatt i tillämpning av hittegodsslagen och vill anlägga en del rättsliga aspekter på det hela. 

Jag såg fram mot emot SVT:s dokumentär, men blev rejält besviken. Med vilket mått man än mäter finner jag den både undermålig och usel. Det är egentligen endast köparna av fastigheten, JLC, Lucas och Carl, som velat framträda och dessutom mycket gärna. Det framstår som om de redan under själva tvistens förlopp har medverkat till inspelningar för att ge en illusion av att tittaren verkligen får följa med i alla turer. Förutom att de har beretts märkligt stort utrymme i produktionen, som omfattar hela tre timmar, bjuder de inte på annat än suckar, svordomar och infantila exklamationer.

Att public service velat satsa på en så mager dokumentär förvånar mig. Resultatet blev en produktion på tre timmar som i stort sett bara omfattar kameraåkningar och pubertalt pladder. Bättre borde SVT kunna prestera. Något måste det ju ha kostat. Jag kan notera att övriga deltagare i tvisten inte framträdde, förutom ett par pensionärer som ansåg sig lurade i bolaget Tammstorps svindel och konkurs. Tammstorps var bolaget som på sin tid marknadsförde investeringar i guld och platina. Pensionärerna ville inte framträda med namn eller ansikten. Inte ens köparnas eget ombud tycks ha velat medverka i tv-dokumentären. 

De rättsliga frågorna hade varit intressanta att få belysta, men den ende som sa något vettigt var professorn Göran Millqvist. Denne sa med visst förbehåll att det kunde luta åt att köparna och hantverkarna skulle få dela på fyndets värde, dock under förutsättning att dödsboet inte kunde visa sin påstådda äganderätt. Hittegodsslagen innehåller nämligen en specialregel från 1938 som säger att den som gör ett fynd som är nedgrävt eller inmurat eller intimrat i en byggnad har rätt till hälften av värdet medan byggnadens ägare erhåller hälften. Det ligger nära till hands att överväga om inte detta stadgande passar in på det aktuella fallet. 

Det förvånar mig att producenten av programmet inte velat jämföra med andra fall där guld och silver hittats i byggnader. Det mest kända fallet är den så kallade Lohe-skatten som hittades i en byggnad 1937 i Gamla stan, Stockholm. Några byggnadsarbetare hittade då silverföremål och ett stor mängd silvermynt, sammanlagt omkring 200 kg, nedgrävda under källaren. Värdet ansågs redan då vara åtskilliga tiotals miljoner kr. Arbetarna fick rejäla hittelöner. 

Ett annat känt fall var när man hittade guld värt många miljoner inmurat i en vägg i en byggnad som ägts av en excentrisk mångmiljonär i Stockholm. Eftersom guldet hittades av hans egen dotter, som ärvt huset, aktualiserades inte hittegodslagens regler. Flera andra fall med skatter, nedgrävda och gömda i byggnader, har förekommit. Inget om detta nämns i programmet. 

En utgångspunkt i den rättsliga bedömningen är att äganderätt inte är föremål för preskription eller på annat sätt kan utsläckas. Godtrosförvärv kan bara ske under vissa begränsade förutsättningar. Köparna av huset i Mölndal kan därför inte ha blivit ägare till guldet och platina, värt omkring 11 milj. kr., om det skulle kunnat visas att detta ägs av annan. I tvisten gjordes det gällande att det var dödsboet efter säljarens mor (som skänkt fastigheten till sonen) som var rättmätig ägare. Hade detta kunnat visas hade varken hantverkarna eller husköparna erhållit något. Om dödsbo inte kunnat visa ett ägarförhållande skulle fyndets ha betraktats som ett fynd utan ägare och då borde hantverkarna ha fått hälften av värdet och husköparna hälften. Att hantverkarna arbetade på uppdrag av husköparna spelar ingen roll i sammanhanget. 

Om tvisten skulle ha prövats av domstolen skulle domarna först ha varit tvungna att ta ställning till om dödsboet kunnat visa sin äganderätt och om detta inte lyckats fortsatt med att pröva om hantverkarna hade rätt till hälften av värdet. Eftersom jag inte tagit del av bevisningen, vilken till del måste ha bestått av vittnesförhör, kan jag inte ha någon uppfattning om dödsboet hade lyckats med sin talan. Men däremot är jag tämligen säker på att hantverkarna hade vunnit framgång om domstolen funnit att dödsboet inte kunnat bevisa äganderätten. Utifrån betraktat kan man kanske våga sig på att tro att chansen för hantverkarna ändå var ganska goda. Något som deras ombud måste ha haft möjlighet att bedöma.

Som bekant träffades en förlikning, under ledning av en av rätten förordnad särskild medlare, som innebar att dödsboet och husköparna erhöll hälften var av fyndets värde. Hantverkarna drog sig ur tvisten sedan de fått utfästelse om att inte behöva betala motparternas rättegångskostnader. Vad jag förstår har de dock varit tvungna att betala sina egna rättegångskostnader. Förhoppningsvis hade de rättsskydd i sina hemförsäkringar, varför försäkringsbolagen kan ha svarat för 80 % av hantverkarnas egna advokatkostnader. Eftersom de var flera torde kostnaderna för var och en har varit måttliga. 

Förmodligen var det risken för stora rättegångskostnader som gjorde att hantverkarna drog sig ur tvisten. Samtidigt är min bedömning att det kan ha haft goda utsikter till framgång. Om de nu hade rätt till halva fyndet har de tvingats att avstå från sin rätt på grund av de känt sig ekonomiskt hotade och inte velat ta en betydande risk. Detta är ofta fallet när parter i tvistemål har helt olika ekonomisk styrka. Det är ju dyrt att processa och kostnaderna kan ofta uppgå till flera hundra tusen kr.

Det är dock fullt möjligt att i separata avtal komma överens med en motpart i ett tvistemål att vardera parten ska stå sina egna rättegångskostnader oavsett utgången i målet. Hade parterna träffat en sådan överenskommelse hade kanske hantverkarna valt att stå kvar i tvisten och möjligen också vunnit framgång.

 I tv-programmet sa Lucas och Carl att rätt ska vara rätt, men syftade då på dödsboets eventuella rätt. Hantverkarna och den särskilda regeln i hittegodslagen tycks de inte ägnat någon närmare tanke. Hade de verkligen velat att rättsfrågan skulle prövas av domstolen hade de kunnat träffa en överenskommelse om att vardera parten skulle stå sina egna rättegångskostnader. Någon sådan överenskommelse kan ha diskuterats, det vet jag inte, men har uppenbarligen inte träffats. För övrigt är det mycket ovanligt att man under pågående rättegång ingår sådana avtal. Men i det här fallet hade det varit lämpligt för att ge både dödsboet och hantverkarna möjlighet att få hela frågan prövad. Husköparna, hur mycket eller hur lite rätt de än hade, hade uppenbarligen ekonomiska möjligheter att låta frågan prövas fullt ut. 

Onekligen hade det varit intressant för oss som bara följt tvisten på avstånd att få veta vilken bedömning domstolen skulle ha gjort utifrån den bevisning som åberopats. Jag har en känsla av att även domstolens ledamöter hade funnit en viss njutning i att få pröva de rättsliga frågorna. Tvisten hade ju flera rättsliga dimensioner och klurigheter, som dock inte alls kom fram i tv-dokumentären.