Sedan Miljöpartiet klev in i regeringskansliet 2014 har något väsentligt gått förlorat. Det som en gång var en radikal röst för systemförändring har slipats ner till oigenkännlighet av kohandel och pragmatism. Vi ser det tydligt: flera av de mest visionära och radikala politikerna har lämnat partiet. 

Kompromisser är en oundviklig del av politiken, men det går att förhandla utan att sälja ut sin själ. För om man slutar vara obekväm och stå upp för det nödvändiga, förvandlas man till ett parti som administrerar en katastrof snarare än att förhindra den.

Det tydligaste exemplet på MP:s ängslighet är den senaste tidens debatt om ekonomisk tillväxt. Trots att forskningsrapport efter forskningsrapport bekräftar att evig tillväxt på en ändlig planet är en omöjlighet, och att 1,5-gradersmålet kräver en drastisk nedväxling av resursförbrukningen, står MP:s ledning tyst. Man vågar inte nämna ordet ”nerväxt”.

Det tragiska är att partiledningen underskattar väljarna.

Varför? För att MP är livrädda för att förlora Magdalena Anderssons (S) stämpel om regeringsdugliga. Men sanningen är att vetenskapen visar att vägen till 1,5-gradersmålet är radikal. Att ignorera fysikens lagar för att blidka Centerpartiet och Socialdemokraterna är inte ”regeringsdugligt”, det är djupt ansvarslöst.

Det tragiska är att partiledningen underskattar väljarna. Det finns ett brett stöd hos allmänheten för en politik som sätter livskvalitet, tid och miljö före materiell konsumtion. Människor ser skogsbränderna, översvämningarna och artdöden. 

De är redo för sanningen, men MP vågar inte leverera den.

I Storbritannien har vi sett Green Party påbörja en nödvändig resa. Partiet vågar nu kombinera klimatkampen med en tydlig systemkritik och frågor om social rättvisa. De har insett att man inte kan måla kapitalismen grön; man måste förändra systemet i grunden. Resultatet? Under hösten har medlemsantalet mer än fördubblats och väljarstödet rusat till 15-18 procent.

Frågan är om en sådan metamorfos är möjlig i det svenska MP. Tyvärr talar lite för det då den inbyggda trögheten i partiet och makthungern i toppen blockerar visionära personer och idéer. MP har blivit en del av det etablissemang de en gång bildades för att utmana.

Jag tror att min glöd gör större nytta där, än att jag ska slita mitt sista hår i ett försök att vända en skuta som inte vill svänga.

Om MP inte förmår formulera en politik bortom konsumtionssamhället, i linje med forskningen och planetens gränser, sviker partiet sitt historiska uppdrag. Att vara ”bättre än Tidö” räcker inte när vi rusar mot tre graders uppvärmning. 

Till alla radikala krafter som är kvar i partiet, inte minst på lokalnivå, jag ser er och jag beundrar ert tålamod. För egen del kan jag inte försvara partiets tillväxtpolitik i den stundande valrörelsen. Därför lämnar jag nu partipolitiken för att återgå till klimatrörelsen. Jag tror att min glöd gör större nytta där, än att jag ska slita mitt sista hår i ett försök att vända en skuta som inte vill svänga.

Precis som jag ställs hela klimatrörelsen ställs nu inför ett vägval, ska vi även detta val stödrösta på MP, eller är det dags att kräva en politik som vågar leverera en verklighetsförankrad och hoppfull vision? Vi måste kunna kräva en politik som faktiskt är i linje med 1,5-gradersmålet och om de rödgröna inte kan leverera det, varför ska de då ha vårt stöd?