Publicerad 15 jan 2026 kl 18.14Uppdaterad kl 18.21
När Simona Mohamsson grillades i 30 minuter blev tittarna inte klokare.
Liberalernas partiledare Simona Mohamsson frågades ut i SVT:s ”30 minuter”.
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
Liberalerna säger att man ska rösta nej till en regering med SD.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
Med åtta månader till valet har Liberalerna det sämsta utgångsläget någonsin: 1,8 procent i SVT/Verians januarimätning. Partiet måste alltså mer än fördubbla stödet för att nå riksdagsspärren – en prestation som skulle sakna motstycke i svensk politik.
Sedan november har dessutom väljarnas förtroende för partiledare Simona Mohamsson halverats, från fyra till två procent. Det första avgångskravet har redan kommit.
Det var utgångsläget när partiledaren Simona Mohamsson på torsdagen satte sig i studion för att grillas av Anders Holmberg i ”30 minuter”.
Mohamssons förklaring till krisen var, lite förvånande, att partiet länge har saknat markkontakt. Än mer förvånande var hennes exempel: att man tidigare inte varit på brottsoffrets sida i rättspolitiken.
Om partiledningen tror att väljarna uppfattar L som förespråkare för ”mjukare tag” har man knappast återfått sulorna på jorden. Under de senaste tjugo åren har det varit mer kravliberalism än snällism som präglat bilden.
Att väljarna visst kan ha uppfattat vad L säger, men inte gillar vad de hör, verkar man inte vilja ta in.
Simona Mohamsson upprepar sina talepunkter – ”en helrenovering av friskolesystemet” – men kan inte svara på vad det betyder i praktiken
I ett akut krisläge borde partier ställa sig frågan: Är det partiledaren eller politiken det är fel på?
Sannolikt är det lite av båda. En ny partiledare som håller samma kurs är uppenbarligen inget framgångsrecept, det är både L och C bevis på.
Kan en partiledare helt byta linje, utan att tappa trovärdigheten? Det kräver i så fall att man behandlar väljarna som vuxna, och kan förklara hur man resonerar. Hittills har det inte varit Mohamssons starka sida.
Simona Mohamsson upprepar sina talepunkter – ”en helrenovering av friskolesystemet” – men kan inte svara på vad det betyder i praktiken. Ska skolpengen reformeras? Ska friskolornas köer kortas?
Tittarna blev inte klokare. Men Mohamsson försäkrade att Liberalerna är Skolpartiet, ännu en gång.
Nu hoppas Liberalerna på stödröster. Men vem som ska låna dem sin röst är svårt att förstå. Väljare som vill ha regeringen Kristersson II vågar knappast rösta på ett parti som lovar att blockera den, om SD får ministerposter. Och väljare som absolut inte vill se något inflytande för Jimmie Åkesson kan inte heller välja L, eftersom Mohamsson förespråkar fortsatt samarbete – bara inte i regeringen.
Som en källa i L-toppen formulerade det till ledarsidan: ”Vägvalet i höstas var ett strategiskt misstag.”
Simona Mohamsson valdes för att med energi och glatt humör ingjuta hopp i ett sargat parti. Men utan mandat att lägga om politiken.
Nu har L varken god stämning eller medvind i opinionen.
Att gå till val på att vela är ohållbart. Partiet Liberalerna måste omgående bestämma sig för att antingen göra som Centern, alltså byta lag, eller acceptera Sverigedemokraterna i en regering.
Annars har Liberalerna ingen chans att ta sig upp ur opinionsdiket. Med eller utan Mohamsson som ledare.
LÄS MER: LEDARE: Hjälp, partiledarna fattar ju inte allvaretLÄS MER: L kör kniven rakt i livbåten
