Förslaget att införa en avgift för överklagande av beslut enligt plan- och bygglagen (2010:900) (PBL) och miljöbalken (1998:808) sägs handla om effektivitet. I verkligheten får det anses handla om att på förhand ge myndigheter ytterligare fördelar gentemot enskilda.
Avgiften blir också en symbol för ett inledande angrepp på rättssäkerheten – i ett system där den redan är kraftigt försvagad. Avgiften riskerar att bli ytterligare ett hinder för enskilda i en process där kommunerna har makten, resurserna och, i många fall, även tolkningsföreträdet.
Detta sker i ett sammanhang där kommunernas bygglovshantering får anses vara oförutsägbar, godtycklig och ibland direkt rättsstridig.
Majoriteter av fritidspolitiker i byggnadsnämnder har, genom ändringar i PBL år 2011, redan tilldelats en oproportionerligt stor makt att kunna fatta fällande avgörande i beslut som enbart bygger på politiska visioner, som i vissa fall överspelar den enskildes grundlagsskyddade egendomsskydd, enligt 2 kap. 15 § regeringsformen (1974:152).
I moderatstyrda Vellinge kommun i Skåne finns ett tydligt exempel, där kommunen – vilket konstaterats av domstol – har ägnat sig åt rättsstridigt tvång gentemot ett trettiotal fastighetsägare. Den av justitieministern bildade insamlingsstiftelsen Centrum för rättvisa fick då kliva in och hjälpa dessa fastighetsägare i domstolsprocessen.
Domstolarna får redan betalt – avgiften fyller ingen legitim funktion
Länsstyrelserna, mark- och miljödomstolarna samt Mark- och miljööverdomstolen finansieras fullt ut genom skatteanslag. Deras uppdrag är att pröva överklaganden. Dessa rättsprövningar kan inte betraktas som någon tilläggstjänst, utan utgör en av kärnorna i deras verksamhet.
Att då ta ut en extra avgift på 1000 kronor från den enskilde bidrar varken till bättre kvalitet, snabbare handläggning eller ökad rättssäkerhet. Avgiften tillför i praktiken inga nya resurser. Den fungerar enbart som ett tröskelhinder för den enskilde, som dessutom redan måste bekosta sitt eget juridiska ombud i dessa mål, och i vissa fall även stå för myndighetens ombudskostnader vid förlorat mål, se 15 kap. 7-10 §§ PBL.
Om problemet vore resursbrist – vilket först måste underbyggas på ett tillräckligt sätt – borde lösningen vara ökade anslag, inte att lägga ytterligare ekonomisk börda på den som redan befinner sig i ett underläge.
Det är redan inte vem som helst som får överklaga
Argumentet att avgiften ska stoppa så kallade okynnesöverklaganden bygger på en felaktig bild av verkligheten. Redan i dag är rätten att överklaga strikt begränsad. Det är endast saklegitimerade som får överklaga, det vill säga den som direkt berörs av beslutet och har ett rättsligt intresse i saken.
Detta innebär att systemet redan är filtrerat. Det handlar inte om allmänna tyckanden eller löst motiverade invändningar. De som överklagar gör det därför att beslutet påverkar deras egendom, rättigheter eller ekonomiska situation.
Att ytterligare belägga denna rätt med avgifter är inte att rensa bort eventuellt missbruk utan blir därför i stället att försvåra ytterligare för enskilda i legitima rättsprocesser.
Att behöva betala en avgift för att skydda sin egendom, blir synnerligen anmärkningsvärt.
Kommunerna – beslutsfattare, tillsynsmyndighet och motpart
Kommunerna fattar beslut enligt PBL, utövar tillsyn över sin egen verksamhet och försvarar därefter sina beslut när de överklagas, vilket i andra sammanhang skulle kunna anses utgöra jäv.
Samtidigt anlitar kommunerna regelmässigt juridiska ombud, finansierade med skattemedel, för att driva processer mot sina egna kommunmedlemmar.
Bristerna inom de kommunala byggnadsnämnderna måste granskas innan det ens bör komma på tal att införa en överklagandeavgift. Kommunerna begränsar redan i dag överklagandemöjligheterna kraftigt, exempelvis genom att inte begära in grannyttranden, genom att fatta beslut via delegation samt genom delgivning av bygglovsbeslut via Post- och Inrikes Tidningar – ett förfarande som många enskilda inte ens känner till.
När högre instans inte ens motiverar sina beslut
Allvarligast är kanske att Mark- och miljööverdomstolen har utvecklat en praxis där överklaganden avslås, på löpande band, utan motivering, trots tydliga lagkrav på att beslut som går den klagande emot ska motiveras, enligt 28-29 §§ i lag (1996:242) om domstolsärenden.