Det är snart ett år sedan den mest våldsamma skolattacken i Sveriges historia inträffade. Inför årsdagen har polisen fått många förfrågningar om att prata med medarbetare som var först på plats. I reportaget berättar Maja och Hugo om upplevelser inifrån.
”De skjuter mot oss! Långt gevär, kom!”
Det är ord som hördes i den film som polisen tidigare visat om händelseförloppet vid skolattacken den 4 februari 2025.
Orden kommer från polisen Maja som rapporterar i polisradion. Bara tio minuter innan har hon och hennes två kollegor abrupt avbrutit ett stöldärende för att istället åka på anropet om pågående dödligt våld på Campus Risbergska.
Nu kör de så snabbt som möjligt från Sörbyängen i Örebro mot Västhaga, en sträcka på cirka fem kilometer. Ambulans och räddningstjänst finns redan redo vid Myrorna.
– Jag ser en massa folk som springer när vi närmar oss och jag ser inga blåljus längre fram. Jag förstår då att vi kommer att vara först in på skolan, så jag meddelar det i radion, säger Maja.
Patrullen är framme vid Campus Risbergska klockan 12.39.
– Det första jag tänker är att vi verkligen måste vara uppmärksamma nu för den eller de som skjuter kan vara var som helst: På parkeringen, inne i skolan, överallt, säger Hugo.
”Bra, då är vi flera”
En blå, lite hastigt parkerad personbil, fångar deras uppmärksamhet och leder dem till just den entré som de sen kommer att gå in i. De stannar till vid den blåa bilen och får information om att skytten, eller skyttarna, är inne i skolan.
Patrullen springer mot entrén som leder in mot den så kallade centralkorridoren i skolan.
– Precis innan vi går in vet jag att vi stannar upp i någon sekund och jag minns hur jag tittar upp och ser kollegor vid den andra entrén. När vi ser varandra är det som att blickarna mellan oss säger ”bra, då är vi flera”. Sen går vi in, berättar Maja.
I det här ögonblicket är två olika patruller inne och de har valt två olika entréer in i en byggnad som de inte vet något mer om än att det där inne pågår dödligt våld av en eller flera gärningspersoner. Att lokalen är över 17 000 kvadratmeter vet de inte liksom dess uppbyggnad med många korridorer och över 200 rum.
Hot kan komma var som helst
Brandlarmet som tjuter. Det är det som patrullen minns starkast när de kliver in i lokalen. Det finns inget blod i den här korridoren, inga skadade. Eftersom brandlarmet tjuter och många branddörrar slagit igen, blir andra ljud dova.
– Men det är någonting som säger oss att det är ”ditåt vi ska”, vi är offensiva fram och vi söker bara på, säger Maja.
När patrullen når som en korsning behöver de välja vilken sida de ska fortsätta på. De har många branddörrar av tjockt glas framför sig. Branddörrarna är en utmaning och något de ständigt måste ha koll på, liksom de runda fönstren på dörrarna till varje klassrum.
– Men så länge vi rör oss framåt känner jag att vi har koll på läget för då gör vi kontinuerligt en bedömning. När vi stannar upp reflekterar vi kring det som finns runt omkring och det blir så tydligt: hotet kan verkligen komma fram var som helst, säger Maja.
Patronhylsor på golvet
Patrullen kommer fram till några toaletter som finns på höger sida i en av de labyrintliknande korridorerna.
– En toalettdörr står öppen och utanför den ligger en väska. Det är någonting med toaletten och väskan eftersom axelbandet är av och det gör att vi stannar upp där en stund, berättar Hugo.
Strax bredvid och invid en branddörr ligger patronhylsor på golvet.
– Jag gör bedömningen att hylsorna är 7,62 och förstår då vad det är för motstånd vi kan tänkas möta, förklarar Hugo.
7,62 är en kraftfull patron som kan användas för att skjuta på långa avstånd. Patrullen rapporterar uppgifter om patronfyndet via radion och Hugo är precis på väg att öppna branddörren när de första skotten mot honom och kollegorna kommer.
Maja:
– Jag vet att jag först skriker ”det är någon där framme”, även om jag har svårt att se vad det är. Sedan går det två sekunder tills han skjuter, då skriker jag: ”de skjuter mot oss!”
Mellan patrullen och skytten är det nu cirka 50 meter och fem igenslagna branddörrar. Utredningen har i efterhand visat att skotten går igenom tre av de fem branddörrarna och stannar i den fjärde.
”En mörkklädd, ljushyad, mansperson med något på huvudet, ett vapen med någon sorts trä på sig, men också ett ytterligare vapen som sticker upp bakom honom” är vad Maja och Hugo rapporterar in om personen som skjuter mot dem.
Maja:
– Det ser ut som att skytten går vid en person som ligger där framme och jag ser att fötterna på den personen rör sig. Men jag är inte säker på att kunna skjuta, dels för personen som ligger där, men också – mina kulor skulle inte ens gå igenom den första branddörren. Jag tycker egentligen att en pistol är ett grovt vapen att ta till, men när vi står där är den som en batong eller pepparspray.
Så fort någon i patrullen rör sig så att de blir synliga för skytten, så skjuter han mot dem vilket gör det omöjligt för dem att fortsätta framåt.
När skotten inte hörs längre
När skytten plötsligt inte syns till längre försöker Maja och Hugo skapa sig en förståelse för hur korridorer och utrymmen längre fram ser ut, bland annat baserat på hur dagsljus letar sig in från höger sida.
– Han kan agera tyst och komma upp bakom oss eller strax framför oss, vi är beredda på allt. Inte minst för hur han visat att han är motiverad att skada oss, säger Maja.
I detta läge vet Maja och Hugo via radion att fler kollegor kommer att dyka upp eller redan finns i skolan. De kommunicerar platsen de är på liksom var de har sett skytten – och detta i en lokal där de inte varit tidigare och där större korridorer från ena hållet har enbokstavsnamn som B eller C medan en mindre korridor från ett annat håll kan heta BC.
– Jag reagerar på hur skytten går: planlöst, som att han inte vet vad han ska göra, men ändå lugnt i förhållande till situationen som råder, berättar Maja.
Hugo:
– I det här läget vet vi ju fortfarande inte om han är själv, så även om vi har uppsikt över honom åt ett håll behöver vi ju också ha vaksamhet åt andra håll.
Att vara ”den trygga punkten” i ett vaksamt läge
Patrullen står nu i en slags fyrvägskorsning och när skytten inte längre syns till resonerar de om nästa steg. De vet nu att det inte räcker med en enda branddörr mellan dem själva och skytten – skotten tar sig igenom. Inte heller två eller tre branddörrar räcker. Hugo fortsätter in genom en branddörr som går åt höger när en person plötsligt kommer mot honom.
Är det en till gärningsperson, eller vem är det? Hugo skärper alla sinnen, är beredd.
– Den här personen kommer som från ingenstans. Men snart ser vi att personen är skadad och tar sig till oss. Hen klamrar sig fast runt Majas ben. Initialt förstår vi inte hur skadad personen är och vårt fokus är att få hen därifrån. Vi försöker förmå personen att själv lämna skolan men inser att hen varken kan eller vill göra det själv, berättar Hugo.
Maja:
– Känslan när personen kramar om en är ju ändå att hen har hittat oss och vägrar släppa oss – vi är ju den trygga punkten för personen där och då.
Hugo:
– Så å ena sidan står vi vaksamma på att skytten när som helst kan komma runt hörnet, men samtidigt har vi inte sett skytten passera, så vi beslutar att hjälpa den här skadade personen ut snabbt. Då inser vi också omfattningen av hens skador och att hen är i behov av akut vård. Beslutet att lämna patrullen för att hjälpa den skadade personen ut, har jag tänkt på i efterhand. Det var både rätt men också riskabelt i situationen.
Att den här patrullen består av tre personer den här dagen är tacksamt eftersom det gör det möjligt för Maja och den tredje polisen att stå kvar i position och ha koll åt olika håll, medan Hugo snabbt hjälper den skadade personen ut på parkeringen, där andra poliskollegor tar vid innan han går in och tillbaka igen.
Olika omständigheter i olika delar av skolan
Att kollegor jobbar på andra håll i skolan hör de i radion, men Maja och Hugo är ensamma där de befinner sig, i den korridor de kliver in i från början och kommer att dröja sig kvar i.
På radion förstår de också att läget är annorlunda i andra delar av skolan. ”Vi kommer inte vidare utan luftpaket, det är rök”, hör de att kollegor säger. Någon rök ser inte Maja eller Hugo även om de konstant hör brandlarmet och agerar i en miljö med igenslagna branddörrar. Men de behöver ändå ha en beredskap för den typen av scenario som ett möjligt nästa steg.
Efter att en gärningsperson hittats död
När uppgiften om att en misstänkt gärningsperson hittats död kommer på radion, kan Hugo och Maja, liksom alla andra poliser i skolan, ändå inte släppa att det fortfarande kan finnas fler gärningspersoner i skolan. Uppgifter om det förekommer.
– Men vi kan ändå ta ett andetag och jag känner att jag kan söka av de korridorer som vi har till höger och vänster om oss, så ett sånt svep gör jag, men ändå så att jag hela tiden ser resten av patrullen. Alla klassrumsdörrar är låsta eller barrikaderade, berättar Hugo.
När den regionala insatsstyrkan dyker upp behöver Hugo hjälpa till med en person som ligger skadad på golvet. Det visar sig vara samma person som de en stund tidigare sett – genom branddörrarna – ligga strax framför gärningspersonen.
– Den skadade personen är fortfarande vid liv och vi hjälps åt att få ut den personen, fortsätter Hugo.
Tomhet och reflektion
Strax efter klockan halv fyra – alltså lite mer än tre timmar efter att de gick in i på Campus Risbergska – blir patrullen avlöst och kan gå ut från skolan. Maja förklarar hur deras enda fokus just då handlar om att samla alla av de närmsta kollegorna.
– Då är jag så otroligt glad över att få se alla. Och jag är glad över att vi klarade uppdraget, vi avbröt det pågående dödliga våldet med livet i behåll – för det trodde jag inte ett tag.
På väg till stationen uppstår en tomhetskänsla. Det är först på kvällen som Maja och Hugo börjar förstå hur allvarligt läget varit där inne på skolan – och hur utgången hade kunnat bli för dem själva. De sitter tillsammans med 130 kollegor i polishuset i Örebro, en större arrangerad psykologisk första hjälpen för alla som varit ute på Risbergska under dagen.
Hugo:
– Det är också då andra tankar dyker upp. Otroligt små förändringar hade kunnat leda till att utfallet blivit ett helt annat. Hade vi stannat och tagit på oss förstärkningsvapen och väst, innan vi gick in på skolan, så kanske skytten befunnit sig i ett annat läge, en annan del av skolan eller närmre oss.
– Och hade vi inte sett den blåa hastigt parkerade bilen från början, så hade vi säkert också åkt mot huvudentrén. Nu tog vi sikte på bilen och hamnade vid en mindre entré och kom mer rakt på den korridor där han var, säger Maja.
Årsdagen närmar sig
Ett år har gått sedan den dagen. Ett år med många inslag i vardagen som påminner om något från den dagen, och som tynger eller väcker känslor. Nyhetssändningar, andra uppdrag i jobbet men också tv-serier beroende på dess innehåll.
Men det är också tydligt hur en sådan här händelse kan svetsa samman personer. Maja pratar om Hugo som sin trygga punkt på arbetsplatsen. De känner sig trygga i varandras sällskap och i gruppen, det förs bra dialoger. Det är viktiga delar för ett bearbeta en sådan här händelse och för att till slut även kunna prata om den för fler än bara de närmsta.
