Sverige har fått en uppdaterad cancerstrategi. Den vanligaste reaktionen är tyvärr besvikelse. Det kan också sägas att Sverige på många sätt klarat sig bra utan en ny cancerstrategi. Genombrotten i cancerforskningen är fantastiska och landvinningarna tränger ganska snabbt ut i vårdsystemets kapillärer. Även det förebyggande arbetet kan peka på framgångar – till exempel fortsätter rökningen att minska.
Fler överlever cancer
Men vi som verkar i den mest bortglömda delen av cancervårdkedjan, eftervård och rehabilitering, hade förhoppningar att den nu skulle kunna hända något positivt. Och visst, rehabilitering lyfts fram som ett försummat område. I underlagsmaterialet finns också en ärlig redovisning av de stora problemen: patienterna får inte sina behov av rehab analyserade som en del av vårdprocessen, de informeras inte om vilken hjälp de kan få och de erbjuds inte naturliga sätt att få kontakt med andra i samma situation. Skillnaderna mellan de 21 regionerna är stora och ibland saknas de resurser som skulle behövas.
Framgångarna i forskning och vård har inneburit en kraftig ökning av gruppen canceröverlevare. Det totala antalet utskrivna cancerpatienter är nu cirka 600 000 och de blir fler och fler. Många av dem upplever tyvärr fysiska eller psykiska problem som en följd av sjukdomen eller behandlingen.
Den goda nyheten är att det ofta finns hjälp att få. Flera följdeffekter går att få medicinsk hjälp för, rekonstruktiv kirurgi kan bli aktuell ibland, ångest och kronisk trötthet kan lindras med samtalsterapi och aptitlöshet kan minska med råd från en dietist, för att nämna exempel. Men i praktiken blir många utan hjälp. Och cancerstrategin har få förslag på hur det kan lösas.
Alla regioner borde erbjuda rehab
Jag har ett konkret förslag. Bakgrunden är just de problem som lyfts fram i underlagsmaterialet. Förslaget är att alla regioner, och inte bara några få som i dag, ska erbjuda utskrivna cancerpatienter remiss till det som på vårdspråk heter ”inneliggande rehab”. Cancerrehabfonden har finansierat och genomfört sådana program i många år och utvärderingarna är mycket, för att inte säga extremt, positiva. Över 90 procent uppger att veckorna haft en positiv påverkan på deras psykiska hälsa.
Nu vädjar jag till regionerna att se rehabveckor som en del av vården och stå för kostnaden
Men efterfrågan på våra veckor överstiger mångfalt vad vi kan erbjuda med de medel vi samlar in. Nu vädjar jag till regionerna att se rehabveckor som en del av vården och stå för kostnaden. Några gör det, men de flesta säger nej.
Svaren vi får från regionhåll vittnar om en del missförstånd. Man tycks uppfatta att vi tror att sådana veckor ersätter annan rehabilitering. Det gör vi naturligtvis inte. Under vår vecka får man en palett med sådant som finns att tillgå. Vi gör det som vården tycks misslyckas med, låter deltagarna prova på delar av utbudet och informerar om vad som finns. Många vittnar om att samtal under veckan med andra deltagare också betyder oerhört mycket.
Låt fler få livsgnistan tillbaka
Ibland hör vi tjänstemän inom regionerna avfärda inneliggande rehab med ”det är klart att alla vill åka på en spavecka”. Det är respektlöst. Utvärderingarna innehåller citat som ”förändrade mitt liv”, ”känner att jag fått livsgnistan tillbaka” och ”dessa dagar med rehab har hjälpt mig mer än vården. Tack!”
Politikerna har nu alltså levererat en ny text med vackra ord som vi hört många gånger förut. De politiker som vill kontrastera mot detta och åstadkomma en konkret förbättring bör se till att alla regioner bekostar en informativ och kontaktskapande rehabvecka för de cancerdrabbade som önskar det.