Det börjar med ett barndomsminne. Författaren och religionshistorikern David Thurfjell tittar på stjärnor med sin far. Pappan pekar ut Venus, planeten som också går under det poetiska namnet Aftonstjärnan. Intill den ser han en mildare stjärna som Davids ögon inte får fatt på. Först när han på pappans uppmaning tittar lite vid sidan om framträder den.
Den vuxne David, forskningsledaren, förklarar fenomenet biologiskt: det beror på fördelningen av synceller på näthinnan. De ljuskänsliga tapparna är tätare längst ut mot kanterna, det är därför svaga ljuskällor uppfattas tydligare när man inte tittar direkt på dem. Men han vore inte professor i religionsvetenskap om han inte också hade en mer poetisk förklaring – stjärnan blir en metafor för den mänskliga livserfarenheten. Vissa sinnestillstånd måste man vända bort blicken från för att få fatt i.