JO:s granskningar visar att rättighetslagen LSS urholkas när kommuner förhalar, omtolkar och ignorerar domstolsbeslut.
2026 är det valår. Kommer politikerna att börja lyssna på JO, eller låta laglösheten fortsätta?
200 anmälningar till JO varje år
Kommuner avgör själva om man ska följa lagen eller inte, att döma av granskningar som JO har gjort de senaste åren.
Men LSS är ingen rekommendation, det är en rättighetslag, och besluten kan överklagas till domstol. Ändå hanterar vissa kommuner lagen ”lite som man vill”.
Insatser dras ned utan att behoven har förändrats, och människor blir utan stöd de har rätt till, även när det finns domstolsbeslut.
JO får in cirka 200 klagomål varje år på kommunernas LSS-verksamheter. Det handlar ofta om allvarliga brister. JO granskar dock bara ungefär en tiondel av klagomålen, de som är principiellt viktiga.
JO har inte heller resurser att granska allt. Tillsynsansvaret ligger i första hand på IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men när JO uttalar sig är kritiken ofta tydlig och vägledande.
Därför är det viktigt att anmäla brister till JO. Även om JO avskriver en anmälan så kan den bidra till att ge en bild av verkligheten. (HejaOlika begär ut anmälningar inom LSS, för att följa utvecklingen.)
Det stora antalet anmälningar ger även JO en bild av utvecklingen, och JO kan initiera egna granskningar utifrån detta.
Inför 2026 års valkampanjer och debatter har vi sammanställt brister som ofta förekommer i JO-anmälningar, med förhoppningen att de uppmärksammas av både riksdags- och kommunpolitiker.
1. Kommuner hanterar LSS ”lite som man vill”
I en intervju med HejaOlika sa JO Thomas Norling i februari 2025 att han ser ett bristmönster i de klagomål som kommer in, och som handlar om att man inte får det man har rätt till. (Citaten i denna artikel är från intervjun i februari 2025.)
Kanske har man fått avslag, eller så dröjer verkställandet av en insats orimligt lång tid.
– Jag ser att man ibland relativiserar rättigheter. Man är generös när man har råd med det, men inte annars, säger Thomas Norling.
Ibland struntar kommuner i LSS även när det finns domstolsbeslut om en insats. Ibland medvetet, ibland av okunskap.
JO kritiserade 2025 Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd för kunskapsbrister som resulterade i orimligt lång väntan på stöd i fyra olika fall.
– Man förstod inte vad det betyder att en domstol säger att den enskilde har rätt till insatsen. Då har man förhållit sig ganska praktiskt till den domen. Kanske har man också ansett att man kan hantera den lite som man vill. Så är det inte.
– En kommunal nämnd ska verkställa det som en domstol har sagt. Om domstolen återförvisar målet för ytterligare utredning i kommunen måste man göra den utredningen ganska snabbt. Man kanske behöver komplettera ärendet, men man har ju redan gjort en utredning, och då förväntar jag mig att insatsen blir verkställd snabbt.
– Man ska direkt prioritera ett mål som återförvisas från domstol, och det gäller alla slags ärenden, inte bara inom LSS. Man får inte lägga ärendet åt sidan och tänka att ”det där gör vi sen”, eller kräva en ny ansökan, eller tänka att man har lika lång tid på sig som när man fick in en ansökan.
JO har i ett större projekt granskat handläggningstiden när det gäller personlig assistans, och sagt att i normalfallet ska man handlägga ett sådant ärende på tre till fyra månader, om det inte finns särskilda skäl.
– Det betyder inte att ett mål som domstol återförvisar till nämnden får ta tre, fyra månader. Då ska det gå mycket snabbare, och behöver man inte komplettera utredningen, då ska man verkställa direkt.
Justitieombudsmannen Thomas Norling.
2. Kommuner bortser från att LSS är en rättighetslag
JO understryker att LSS är en rättighetslag. Lagstiftaren har tänkt sig att insatserna i LSS är en rättighet som man kan kräva, till och med genom att överklaga till domstol.
– LSS skiljer sig från socialtjänstlagen på det sättet att kommunen inte kan anpassa insatserna till det som passar kommunen. Man ska anpassa insatsen efter vad den enskilde behöver. Punkt slut, säger Thomas Norling.
Trots detta uttrycker JO oro över att ”LSS inte fungerar som den rättighetslag den är tänkt att vara”, till exempel ärendena i Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd.
– I de ärenden som jag har hanterat har jag sett problem som inger mig viss oro. Hur det är på ett generellt plan, det kan jag inte säga. Men givet de problem som finns [i de ärenden som jag granskat], så upplever jag att man glömmer bort att LSS är en rättighetslag. Om man inte agerar i enlighet med att LSS är en rättighetslag, så infrias inte lagstiftarens ambitioner. Då kommer många personer som har rätt till LSS-insatser, att bli utan dem eller få dem i en utsträckning som är mindre än vad de har rätt till.
3. Kommuner förhalar
Även när en kommuninvånare har fått rätt i domstol väljer kommunen ibland att fortsätta lägga hinder i vägen, till exempel genom att kräva en ny ansökan. HejaOlika skrev i november 2024 om ett sådant fall i Uppsala.
Det ska, normalt sett, räcka med den dom man får från domstol, för att kommunen ska verkställa en insats. Om behoven har ändrats, kan en ny ansökan vara motiverad, men inte i normalfallet. Man har ju redan utredningen på sitt skrivbord, och man ska bara göra det som domstolen har bestämt.
När en kommun överklagar en dom (och de gör de mer än 200 gånger per år) begär kommunen ofta inhibition, vilket ibland också används som svepskäl för att inte verkställa en insats.
JO betonar dock att, så länge det inte finns ett beslut om inhibition, så ska domen verkställas omedelbart. Det är bara beslut om inhibition som kan stoppa verkställigheten.
4. Kommuner struntar i medbestämmande
I beslutet i februari 2025 om Hässelby-Vällingby påtalade JO att rätten till inflytande och medbestämmande ofta förbises. Utrymmet för den enskilde att påverka den insats hen var berättigad till var väldigt litet.
I ett beslut, som gällde Borgholms kommun, hade den enskilda rätt till personlig assistans, men på grund av arbetsmiljöskäl och kompetensbrist i kommunen ersatte man detta med korttidsboende. JO påtalade att korttidsboende är en helt annan insats, och det går inte att byta ut olika slags insatser.
– I LSS finns ett antal insatser som är väldigt väl definierade, och kommunen kan då inte laborera med insatserna, och ge någonting annat än det man har rätt till.
– Det är också så att det måste till en dialog mellan den enskilde och kommunen när det gäller hur man tillgodoser behovet enligt LSS. Det är inte så ovanligt att man tackar nej, till exempel till olika slags boenden av olika skäl, och det gör ju att det kan bli väldigt svårt för en liten kommun, inte minst att kanske hitta det som den enskilde vill ha. Man behöver vara rimlig från båda håll, menar JO.
5. Kommuner tystar kritik
Ett beslut om Arvika kommun 2023 handlar om att kommunen i genomförandeplanen skrev att den enskilde kunde bli av med insatsen om hen utnyttjade sin yttrandefrihet.
– Kommunen hade fört in skrivningar i planen om att den enskilde inte skulle kritisera nämnden eller personalen för det arbete som man gjorde inom ramen för den insats som hade beviljats. Det är ett brott mot repressalieförbudet som finns i regeringsformen. Man har sin yttrandefrihet. Man ska få vara missnöjd om man är det, och man ska också få kunna berätta det. Man kan ha en dialog med kommunen om hur det som inte är bra kan bli bättre. Men man ska inte tystas, säger Thomas Norling.
6. Kommuner tidsbegränsar och ändrar självsvåldigt
Även om kommuner kan tidsbegränsa beslut så ska man inte göra det slentrianmässigt. JO har i ett beslut, som gällde Kristianstad [diarienummer 1977-2020, december 2021], ifrågasatt att alla beslut tidsbegränsas.
– Det är bättre att man fattar ett beslut som villkoras, att man förbehåller sig rätten att ändra beslutet om de omständigheter, som man har lagt till grund för beslutet, ändras på ett väsentligt sätt. Eller så kan man säga att ”vi kommer att se över det här med jämna mellanrum”, så att man vet det. Då sätter man lite press på sig själv som nämnd att återkomma och undersöka om behovet har ändrats på ett väsentligt sätt, säger Thomas Norling.
7. Kommuner ignorerar även JO:s beslut
JO för en ojämn kamp mot kommunerna, trots att JO har riksdagens uppdrag att granska kommunerna. Många kommuner är inte så lyhörda för JO:s uttalande.
– Jag vet av erfarenhet att kommunerna sällan lär av andra kommuners misstag. Det gör att mina beslut får sämre genomslag, och att den vägledning jag ger inte alltid får den effekt jag önskar. Det betyder att samma problem återkommer, även när det rör allvarliga problem, till exempel brister vid hembesök.
– Jag har upprepade gånger påtalat vilka förutsättningar som gäller vid hembesök. Men trots att jag fattar beslut ena dagen, kan ett liknande klagomål komma in veckan efter. Kommunerna borde kunna lära av varandra, säger Thomas Norling.
… och JO kan inte tvinga någon kommun att göra rätt
JO är ingen domstol, och kan inte riva upp en kommuns beslut. JO:s uttalanden är inte heller bindande för kommunen.
Men JO har funnits i över 200 år och generellt sett finns stor acceptans för det som JO säger, även om inte alla 290 kommuner följer det.
– Vi talar inte om vad man ska göra. Vi pekar på brister och problem i tillämpningen, och det får kommunen ta del av och fundera över i sin egen verksamhet, säger Thomas Norling.
Allmänt sett är det viktigt att varje kommun tillsätter de resurser och den kompetens som krävs för att följa LSS-lagen. Brister kan lösas med utbildning, nya rutiner och mer resurser. Kommuner kan inte strunta i LSS för att pengar saknas.
JO överlämnar en ämbetsberättelse till Riksdagen i mars varje år. Tanken är att riksdagspolitikerna ska ta del av berättelsen, dra slutsatser och göra politik av de frågor som JO lyfter fram.
Foto: Linnea Bengtsson.
Text av Valter Bengtsson
Chefredaktör och ansvarig utgivare för webbtidningen HejaOlika och papperstidningen Föräldrakraft, sedan starten 2006.