Facken måste bli tydligare med att arbetstidsförkortning betalas av de anställda.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen.Trelleborgs Allehandas politiska etikett är liberal.

Färre jobbtimmar eller högre lön? Det är en fråga många funderar på. Eller kan man, som LO tycks utlova, få båda?

Låt säga att jag driver egen verksamhet och tar betalt för att tvätta andras bilar. Då är det enkelt att räkna ut att om jag arbetar färre timmar kommer jag att kunna tvätta färre bilar. Finns det kunder och jag arbetar fler timmar kan jag tjäna mer pengar. Valet blir mer tid för annat än att tvätta bilar eller mer pengar in i kassan. Pengarna som blir över om jag arbetar fler timmar skulle jag kunna använda till roliga saker när jag väl är ledig. Eller så sparar jag pengarna från att arbeta fler timmar nu till att gå i pension från biltvättandet några år tidigare.

I rollerna som arbetare och kapitalist i en och samma person kan jag också välja att investera pengar jag tjänar på biltvättandet i själva verksamheten. Jag kan säkert hitta nya metoder att tvätta bilarna, gå från att enbart handtvätta med svamp till att använda högtrycksspruta. Kanske kan jag till och med finna metoder som både drar ned min egen ansträngning och höjer kvaliteten på tvätten. Då kan jag också ta mer betalt. Förhoppningsvis blir kunderna så nöjda att höjningen inte bara täcker investeringskostnaden utan också ger ett visst överskott. Då kan jag höja både produktivitet (antalet tvättade bilar per timme) och lönsamhet (intjänade kronor per biltvätt).

Annons

Annons

Om jag med den nya produktiviteten och lönsamheten väljer att dra ner på antalet timmar jag lägger på att tvätta bilar, då byter jag bort nya pengar mot mer tid. Där finns ett val att göra.

Kalkylen ser egentligen inte annorlunda ut om jag anställer. Förhandlingen om lön med de anställda kommer att handla om hur mycket av en produktivitetsökning som ska gå till dem i form av lönehöjning eller kortare arbetstid – och hur mycket som ska gå till mig som investerare och arbetsgivare. Vid en viss punkt kommer jag inte att vilja ha anställda, men i normalfallet kommer vi överens någonstans i mitten.

Om lönehöjningarna och arbetstidsförkortningarna bestäms av någon annan – som via kollektivavtal – då måste produktiviteten och lönsamheten upp i nivåer som gör att jag kan och vill ha kvar de anställda.

Många fackförbund och arbetsgivarorganisationer har genom åren kommit överens om olika former av arbetstidsförkortningar. I grunden finns lagstiftning om normalarbetsvecka och semester. Men på svensk arbetsmarknad råder annars stor avtalsfrihet, dock i praktiken i hög grad styrt av kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare. Arbetstidsförkortning utöver det lagstadgade sköts i avtalsförhandlingar mellan fack och arbetsgivare.

Facken är generellt dåliga på att kommunicera och förklara sambanden.

Förra året var det flera avtalsområden där förhandlingarna slutade med att en del av lönehöjningen byttes mot arbetstidsförkortning. I många avtal inte i form av timmar utan i form av en extra ledig dag. Många anställda och fackanslutna blev samtidigt besvikna över att den avtalade lönehöjningen inte nådde upp till det så kallade märket som arbetsgivare och fack inom industrin kommit överens om. Det berodde på att facket valt att prioritera ledig tid framför högre lön – värdet på avtalet var dock detsamma. Likadant är det med höjda avsättningar till pension, det tas från vad som skulle kunna kallas ”löneutrymme”.

Annons

Annons

Facken är generellt dåliga på att kommunicera och förklara de här sambanden. När LO nu begär centrala förhandlingar om en generell arbetstidsförkortning är det inte heller något som framkommer med tydlighet. Det heter från LO att: ”En generell arbetstidsförkortning ska genomföras med full lönekompensation, vilket innebär höjd timlön och bibehållen månadslön.” Man kan förstås, som LO, ge sken av att allt ska tas från arbetsgivarna i privat och offentlig sektor. Det kommer i så fall betyda fallande vinster och/eller ytterligare krav på produktivitetsökningar – mer ska produceras för varje arbetad timme. I offentlig sektor blir det krav på höjda skatter, tomma timmar inom omsorgsverksamheter ska ersättas av annan arbetskraft, och effektiviseringskrav för att få mer gjort för varje arbetad timme.

Man kan hoppas på att en del tas igen av lägre sjukskrivningstal och att fler orkar arbeta längre. Samtidigt måste man ha med i beräkningen att arbetsgivarnas krav på utfört arbete kommer att ökas ytterligare, mer ska utföras under kortare tid.

Att diskutera arbetstid är helt rimligt. Men även facken måste vara tydliga med vad man förhandlar om, de där inbillade gratisluncherna finns inte. LO har rätt i att det finns yrken där arbetsbelastningen är hög och att många timmar kan slita på kroppen. Svenskt Näringsliv har rätt i att det är rimligare med förhandlingar inom respektive avtalsområde, förutsättningarna ser helt enkelt olika ut. Men om något borde båda parterna inse att många anställda snarare vill ha mer flexibilitet i arbetslivet. Även om det är svårare inom många LO-områden än på tjänstemannaområdet, borde inriktningen vara att individer får mer utrymmer att styra hur mycket de vill arbeta under olika perioder av livet och hur mycket av möjliga lönehöjningar de vill avstå för arbetsförkortning och pension.