Karin Olsson

Publicerad 29 aug 2025 kl 19.31

Karin Olsson skriver om journalistisk uthållighet. 

Expressens Jenny Strindlöv.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Karin Olsson

Häromåret läste jag Katarina Taikons böcker om den romska flickan Katitzi för min yngste son. Jag blev tagen av deras rättframhet, som kändes otidsenlig. Den klassiska, självbiografiska barnboksserien från 1970-talet tog oblygt upp så mycket otäckt: tvångsgifte av barn och förtigande av sexuella övergrepp. Även patriarkala privata rättsprocesser, romani kris, skildrades.

Samtidigt präglas berättelserna av kärlek, livsglädje och strävsamhet.

Författaren och människorättskämpen Katarina Taikon var en sann pionjär och förebild. Hon folkbildade om romska flickors utsatthet i folkhemmets Sverige och kämpade mot antiziganism, för romers rätt till utbildning och en självklar plats i det gemensamma.

Efter henne blev det tämligen tyst i offentligheten om problem inom den romska gruppen – åtminstone så länge det inte handlade om rasism eller majoritetssamhällets svek.

Det andra ansågs kanske inte angå svenskar i allmänhet? Och för oss har det ofta varit enklare att titta bort, ibland under den bekväma förevändningen att alla har rätt att odla sin kultur.

Expressenjournalisten Jenny Strindlövs insats för att bryta denna tystnad kan inte överskattas. Det är snart fem år sedan hon började granska romani kris i Malmö. Hon avslöjade att kommunanställda som arbetade med romsk inkludering samtidigt deltog i den romska formen av privat rättsskipning. Bland annat agerade vice ordföranden i Malmö stads romska råd domare i en parallell rättegång om grov våldtäkt mot barn, där en man fick svära ed på att han var oskyldig.

Senare dömdes mannen för samma brott i en svensk domstol. 

Sedan dess har Strindlöv gång på gång återvänt till ämnet och blottlagt en tidigare närmast okänd form av hederskultur i Sverige. Manliga domare, krisinatora, avgör i processer som livesänds på Facebook om någon är våldtäktsman, vem som är ”hora” och hur kriminalitet och konflikter ska lösas romer emellan.

Jenny Strindlöv fick börja från noll. Det finns praktiskt taget ingen forskning om romani kris. Det är dessutom svårt att granska något som utspelar sig på ett främmande språk och bland folk som ogärna bryter tabut att tala om romska angelägenheter med någon utanför gruppen.

Men hon lyckades vinna människors förtroende, och de delade sina erfarenheter. Successivt har Strindlöv kunnat teckna en mångfacetterad bild av parallellrättegångarna. Förra året utkom hennes bok ”Romani kris”, som i veckan tilldelades Wendelapriset för bästa socialreportage.

Som företrädare för Expressen gläds jag åt alla utmärkelser till medarbetare, men kanske särskilt denna gång. För Strindlöv har också motarbetats – inte bara av de granskade individerna. Misstänksamheten är stor i vissa officiella romska sammanhang, där man inte har välkomnat den ökade kunskapen utan snarare betraktat den som ett hot.

Till exempel har Sveriges Radios minoritetsredaktion, Radio Romano, ansträngt sig för att misstänkliggöra arbetet med anklagelser om antiziganism.

Jenny Strindlöv visar att journalistisk uthållighet gör hela skillnaden. Att ha en egen moralisk kompass för vad som är rätt och fel likaså. Hon har också hämtat kraft i att så många enskilda romer hört av sig och uttryckt uppskattning.

Läs gärna Expressens senaste reportage i frågan, om Angela, 19 år, som upplevde en gruppvåldtäkt och där papporna gjorde upp i en romani kris. Det är skakande läsning, som jag tror att Katarina Taikon hade applåderat.

Karin Olsson är biträdande chefredaktör på Expressen.

LÄS MER: Premium Papporna gör upp: Blev Angelina, 19, våldtagen?