Våren 2025 bestämde sig Landskronamålvakten Svante Hildeman för att avsluta sin fotbollskarriär.
För Offside skildrar han ett avsked präglat av plikt och prestationsångest, hårdnande ledarskap och stulna schampoflaskor – men också en gnagande fråga:
Är det du eller jag som har förändrats?
Publicerad 2 september 2025. Ur Offside 3-2025 (15 september 2025).
Dela
Reportaget av Svante Hildeman finns även med i Offside 3/2025.
Mamma är den första jag berättar för.
– Läs inte in något suicidalt i det här nu, säger jag. Men varje gång jag kör till träningen önskar jag att jag var med om en olycka.
Hon blir orolig, men lite lugnare när jag förklarar att jag bara önskar mig en liten olycka, en som håller mig borta från fotbollsplanen. Jag förstår hur det låter. För en mamma kan jag tänka mig att det skär i hjärtat, för en objektiv betraktare kan jag tänka mig att det skär i … ja, var sitter egentligen känslan av »håll käften, fattar du hur många som skulle vilja ha ditt jobb?«. I drygt fyra år har jag tänkt på supportern som sade till mig att han hade offrat en arm bara för att få sitta på bänken i Bois. Jag kanske inte hade offrat en arm, men två månader in i försäsongen 2025 är jag villig att åsamkas en lätt whiplashskada för att få slippa. När jag hör mig själv säga det högt förstår jag att det är dags. Jag måste sluta spela fotboll.
I oktober 2024 satt jag på ett utgående kontrakt. Mitt Landskrona hade under stora delar av året sett ut att jogga hem Superettan, men under hösten började vi stapla förluster och Fotbollssverige pratade om att vi höll på att »göra en Utsikten«, det vill säga att sluta vinna och kasta bort en allsvensk plats. Tongivande spelare hade lämnat under sommaren, men vi hade byggt upp ett stadigt försprång som såg ut att räcka. En uppflyttning vore det perfekta slutet för mig och min karriär.
Dittills hade jag inte spelat en enda match under säsongen. Min konkurrent Amr »Kaddo« Kaddoura storspelade. Jag var 29 år och pratade som vanligt med vänner om min längtan efter att livet skulle börja. Jag längtade efter att vara ledig på helgerna, efter att ha en riktig inkomst, efter att kunna dricka två öl en tisdagskväll utan att behöva ta den gångna helgens resultat i beaktning. Jag längtade efter ett jobb utan en chef vars lynne i alldeles för hög grad fick styra mitt mående. Jag längtade efter frihet och efter att slippa bli betraktad, bedömd och kritiserad. Jag tänkte att jag alltid varit för känslig för den ibland hårda och kalla fotbollsvärlden.
I andra vågskålen: En barndomsdröm om Allsvenskan, en livsstil och en identitet som jag hade lärt mig gilla, gratis matlådor från lunchen på IP. Jag skulle gå miste om de bussresor som jag kommit att tycka så mycket om och jag skulle sakna samtalen med min rumskamrat Jesper Strid om hypotetiska vildmarksliv vi aldrig levt. Kortspelet Chicago i olika hotellobbyer på ställen jag aldrig annars skulle ha fått se. Göteborgaren Erik Hedenquists pillemariska blick mot mig efter att han dragit ett sarkastiskt skämt om personlighetstypen »fotbollskille«. Lagkaptenen Philip Anderssons pikar om mina politiska åsikter. Framför allt skulle jag sakna att få representera Landskrona och vara en del av något större. Ute i den verkliga världen skulle jag bara vara en generisk vänsterkille med pretentiösa författarambitioner. Innanför fotbollens murar kunde jag däremot vara någon som stack ut, som tillförde något som annars kanske skulle saknas.
Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!
Berättelser från världens största sport. Bli Offsidemedlem – läs och lyssna på Sveriges bästa fotbollsjournalistik.
Har du redan ett konto? Logga in här.
Publicerad 2 september 2025. Artikeln är skriven av Svante Hildeman.