Publicerad 3 sep 2025 kl 06.00Uppdaterad kl 14.03

Mikael Yvesand går vidare efter debuten ”Häng city”.

Victor Malm finner en tidigare oberättad gestalt i ”Våran pojke”.

Mikael Yvesand debuterade med ”Häng city”. Nu kommer hans andra roman, ”Våran pojke”.

Foto: Viktor Gårdsäter / Polaris Bokförlag

Öppna bild i helskärm

Victor Malm är kulturchef på Expressen.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Mikael Yvesands ”Våran pojke” är en förbluffande ambitiös och anspråksfull andraroman, som jag är säker på kommer bli lika folkligt läst som hans fina debutroman ”Häng city”, som var ett slags pojkbok för män som saknar barndomen. Möjligen kan man säga något liknande om ”Våran pojke”. Yvesand har nämligen tagit debutens styrka – de kraftfulla, precisa återgivningarna av pojkbarndomen på 1990-talet, som skurna från minnen jag glömt – och komponerat en tragedi. 

Foto: Polaris

Öppna bild i helskärm

Den handlar om en Johan och hans, egentligen, ganska vanliga uppväxt någonstans i norra Sverige: flytten till ett nytt bostadsområde, första mötet med nya kompisar, dynamiken dem emellan, vägen genom barndomen, storebror, hyrfilmerna, och sedan vägen ut i livet – gymnasiet samt allt därefter. 

Tragedin uppstår eftersom Johan inte är särskilt vanlig. Han framställs dock hela tiden med en imponerande mångtydighet. Yvesand delar inte tidens fäbless för att döpa människor i diagnosernas dopfunt. Johan är konstig. Off. Annorlunda. Kanske lite dum; en åskådare till sitt eget liv, ett slags passagerare som utan vilja är på väg genom ett liv befriat från mening och innehåll. Berövad agens – förutom en eftermiddag på gymnasiet, när han i ett slags stilla protest mot sin egen intighet tar en kniv till skolan och hugger ihjäl en sexårig pojke och en äldre flicka som råkar gå förbi. 

Det är en scen så grym att den nästan inte går att läsa. Berättelsens gråa nollpunktsläge gör explosionen av våld till ett slags våld, man mår illa, och det blir bara värre när våldet visar sig betydelselöst. Johan kommer undan, och kryper djupare ner i mörkret. Han blir ingen. 

Gestalten är trovärdigare, vanligare än man vill tänka på: mannen i tjugoårsåldern som arbetar med någonting, kommer hem till en lägenhet, sätter sig framför datorn, äter frysrätter och dricker billig läsk. Hittills har han varit oberättad. Yvesand tecknar honom med generös humanism, lika vidsynt som skarp i sina iakttagelser. 

Lyckligtvis upptar denna bit ganska lite yta.

Dessvärre svajar berättarstrukturen. Johan är själv den som för ordet – i imperfekt, och Yvesand tillåter berättar-Johan en intelligens och självinsikt som den gestaltade figuren känns oförmögen att uttrycka. Författaren råkar buktala sin figur. Eftergifter till det utstuderat litterära måste inte vara avgörande problem och romanen lider egentligen inte stort av dem. Men berättarröstens plötsliga klokheter gnager lite grann på berättelsens trovärdighet.

Mer bekymmer har jag med romanens bihistoria, en absurd science fiction-berättelse om en kvinna som upptäcker ett märkligt konspirationsmord och vars pojkvän börjar åldras baklänges. Lyckligtvis upptar denna bit ganska lite yta. Möjligen är det problemet – att den förblir antydd, en skiss – men jag tror inte det. Det absurda är både forcerat och generiskt. Och stör romanens suggestionskraft. Det totala jävla mörkret. ”Våran pojke” är inte en perfekt bok – vad är det? – men berättelser som den om Johan kan bara skrivas av ovanliga begåvningar. 

ROMAN

MIKAEL YVESAND

Våran pojke

Polaris, 224 s.

Visa mer

Victor Malm är kulturchef på Expressen.