Publicerad 5 maj 2026 kl 05.00

Bengt Ohlsson är bäst i Sverige på att skildra hur det känns att ha lite tråkigt. 

Martina Montelius tappar tålamodet när han försöker skriva om döden.

Bengt Ohlssons nya roman ”Brandbergen” bygger på verkliga händelser.

Foto: MAXIM THORÉ / ALBERT BONNIERS

Öppna bild i helskärm

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: Niklas Hellgren

Öppna bild i helskärm

RECENSION. En ung människa dör en meningslös död. Det är utgångspunkten för Bengt Ohlssons nya roman ”Brandbergen”, som är inspirerad av ett verkligt rättsfall, även om alla detaljer av författaren beskrivs som fria fantasier. Jag vill stanna vid denna meningslösa död, men det kan jag inte, eftersom den inte präglar själva texten. I stället kommer den som ett slags chock, ska det väl föreställa, i slutet. 

Formen är lapptäckeromanens – ett flertal människoliv som sakta men säkert infiltrerar varandra, trots att de från början bara hade lösa förbindelselänkar. En etablerad form som Ohlsson exekverar med absolut kontroll. Hantverket är det inget fel på efter alla år – den som läst mycket av honom vet att man kan inträda i böckerna utan oro. 

Den pensionsfärdige lokalvårdaren Navid från Iran är nöjd med sin lott i livet. Särskilt tänker han på det när han blir sjukskriven för covid. Hur bra det egentligen är att få rulla sin städvagn genom polisstationen, osynlig men ändå inte. Och han hinner uppskatta solen som faller över de golv han just fått att skina. Antingen kan det kännas precis så att torka skit i decennier, eller också är det önsketänkande. Det får den här romanens läsare nog aldrig veta. 

Öppna bild i helskärm

Navids son Sami tror åtminstone inte en sekund på att hans pappa är så förnöjd som han påstår. Själv är Sami telefonförsäljare, och redan trött på sitt skitjobb. Han tänker mest på bästa vännen Leona, som betyder allt för honom på ett sätt som inte helt får fäste – är det för att hon ska dö som romanen behöver att hon är så viktig?

I polisstationens reception sitter Alice och är håglös, skrollar meningslöst på Instagram när det är långsamt, trycker fram nummer efter nummer och möter människor som vill anmäla saker. En av dem är Richard, en konstant mer eller mindre sur man, som vill anmäla att hans syrra gamat åt sig för mycket av arvet efter morsan. Bland annat har hon lagt vantarna på en Stig Lindberg-tallrik. 

Richard brukar passa hunden Zorro åt sin bonusdotter Olivia och hennes suspekte sambo Lambrecht, och här någonstans börjar vi ana den katastrof som ska komma. Lambrecht smugglar amfetamin med hjälp av tricket att hälla det i ölflaskor på något sätt, så att knarkhundarna inte känner lukten. Det är detta som på krångliga vägar ska leda till att Leona förlorar sitt liv. 

Det är mer en avskrift av en tragedi: så här kan det gå.

Och det är här jag tappar tålamodet. Jag undrar vad som drivit Ohlsson till att basera sin bok på ett fall som detta, när det egentligen är en vanlig Bengt Ohlsson-roman med pricksäkra iakttagelser om hur det kan kännas att befinna sig i olika livssituationer. Det är han svensk mästare på. 

Men om den sortens död som avslutar berättelsen, och den dödens konsekvenser, har den här romanen absolut noll att berätta. Den knapphändiga skildring av Samis sorg som får avsluta storyn skulle kunna vara hämtad från just Instagram. Den information vi får om Leona, eller kanske snarare Samis fantasier kring henne, ger oss ingen egen sorg att drabbas av. Det är mer en avskrift av en tragedi: så här kan det gå. Det har man läst om. 

Boken ”Brandbergen” är inte alls på humör för att vidröra en sådan verklighet. Den vill berätta om hur det är att liksom tuffa på i ett liv som är lite tråkigt, lite meningslöst, men ändå förunderligt på något sätt när man är ute i skogarna i Nacka. Bara man inte får parkeringsböter, det vore ju typiskt. 

Leona och hennes ohyggliga död är med som ett slags knorr på slutet – berättelsen byggs upp mot den på ett professionellt sätt, och sedan har vi läst klart om alla som får fortsätta leva, kul eller inte, tills de också får dö. 

ROMAN

BENGT OHLSSON

Brandbergen

Albert Bonniers, 288 s.

Visa mer

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare