Jens Liljestrand

Publicerad 12 aug 2025 kl 06.00

Medan Ukrainakriget fortsätter har den ryska turismen till EU ökat.

Jens Liljestrand känner vreden bubbla upp under ett besök på Kreta.

På Kretas stränder känner Jens Liljestrand både vrede och skam.

Foto: SVEN LINDWALL

Jens Liljestrand

AGIOS NIKOLAUS, KRETA. Mannen står med ett milt leende på bryggan och talar ryska med sin son. De tillhör den grupp som anlände i morse, gissningsvis med flyget från Baku eftersom några direktlinjer från Ryssland till EU-länderna inte längre finns.

Med ett minimum av artighet ber jag pappan flytta på sig så att jag kan kliva ner i vattnet. Han ursäktar sig på bruten engelska, tar ett steg åt sidan och fortsätter småprata vänligt med sin son, de har en liten fjärrstyrd leksaksbåt som de låter forsa fram över de kluckande vågorna, en lekfull, solstekt stund i paradiset. Det är med en märklig blandning av skam och raseri som jag simmar ut i det kristallklara vattnet och tänker ”jävla ryssar, försvinn.”

Ryska turister var impopulära långt innan Putin började sina härjningar i Ukraina. När vänner diskuterade resmål var antalet gäster från det kollapsade imperiet i öster en faktor att lägga i vågskålen: ”Egypten? Fina korallrev men läbbigt med alla ryssar som tror de fortfarande bestämmer.” Alla nationaliteter är förstås behäftade med fördomar och luften kring solstolarna dallrar av anekdoter om tjocka tyskar, fulla britter, vräkiga amerikaner och snåla svenskar. Men inget folk, vad jag vet, betraktas på samma sätt som representanter för en regim som redan för 20 år sedan framstod som omänsklig, brutal och förljugen. Som våra fiender.

I södra Europa välkomnas ryska turister allt mer.

Foto: TASS / SIPAUSA TT NYHETSBYRÅN

”Jag lutar mig tillbaka och ser ut över Medelhavet och tänker att det hade varit annorlunda om de såg ut att vara lite obekväma”, skriver Jens Liljestrand.

Foto: SVEN LINDWALL

När kriget bröt ut för tre och ett halvt år sedan sjönk turismen till EU-länderna drastiskt. Nya visumkrav till Schengen-området, flygsanktioner samt en försvagad rubel tvingade under en period ryska medborgare att hålla sig till Dubai, Thailand och Turkiet, samt förstås vid de stulna badstränderna i Krim.

Men trots att slakten i Ukraina skoningslöst fortsätter och den ryska staten fortsätter mörda ukrainska spädbarn med urskillningslösa artilleriattacker, är dess undersåtar nu på väg tillbaka till en solstol nära dig. Medan de angränsande länderna – Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien och Finland – i princip har stoppat eller åtminstone starkt begränsat turistvisum för ryssar, och det även kommer ytterst få ryssar till Sverige, hälsas de med allt öppnare armar välkomna till Spanien, Italien, Frankrike och Grekland. De sägs vara populära gäster eftersom de bor på lyxhotell i stället för Airbnb, går på restauranger i stället för att köpa matsäck och lägger den allt starkare rubeln på dyra souvenirer som de kan skryta med hemma. Ryska sociala medier är fulla av selfies tagna från Paris, Sardinien och Ibiza av oligarkerna och deras familjer.

I en artikel i brittiska The Telegraph citeras företrädare för de italienska och franska regeringarna, som försvarar den relativt generösa policyn med att ”vi är motståndare till den ryska arméns militära operationer i Ukraina, inte till det ryska folket” och betonar vikten av att stödja dialog och förståelse.

Den enda dialog jag har lust att ägna mig åt är att säga ’slava Ukraini’ eller möjligen ’fuck Putin’.

Har de rätt? Är det en form av rasism jag gör mig skyldig till när jag kollektivt skuldbelägger de glada, sololjeinsmorda familjerna för den sadistiska regimen i Kreml? När den enda dialog jag har lust att ägna mig åt är att säga ”slava Ukraini” eller möjligen ”fuck Putin” till den kraftiga ryska mannen som bälgar i sig öl intill sin rosésmuttande blonda fru?

Annons

Eller är det en fullt rimlig reaktion att avsky dem? Få ryssar på en inkomstnivå som tillåter resor till Medelhavet är öppet oppositionella; jag har svårt att föreställa mig att de är här för att förkovra sig om västerländska värderingar. Lägg därtill det växande hotet från ryskt cyberspionage och det finns fullt sakliga skäl att inte välkomna ryska turister till Nato- eller EU-länder.

Men min avsky är inte saklig, den är irrationell och småaktig. När vi hämtar vår sexåring på barnklubben ser vi ett ryskt par bli uppläxade, de har haft sitt barn incheckat i fem timmar utan uppehåll och personalen måste förklara för dem att det inte är hotellets uppgift att servera barnet lunch och jag tänker ”så jäkla typiskt.” Skulle jag ha sett situationen på samma sätt om föräldrarna varit holländare? Självklart inte. Ryssar är annorlunda. De är inte som vi.

När upphör den självklara principen att behandla människor väl oavsett härkomst?

På kvällen försöker jag koppla av på balkongen när jag hör barnfamiljen intill skratta och stoja och det dåliga samvetet sätter sig igen. Får man äcklas av att höra Dostojevskijs, Tjechovs och Achmatovas språk talas? Får man tycka illa om ryska turister av rent principiella skäl, får man fantisera om att sparka sand i deras pommes frites och vräka ner deras solstolar i poolen och fräsa åt dem att åka till Nordkorea i stället? 

Efter åratal av våldtäkt, kidnappning och tortyr är frågan värd att ställa. När upphör den självklara principen att behandla människor väl oavsett härkomst? När blir det okej att kräva att EU inför generellt stopp för ryska turistvisum? Att be charterbolagen lägga in alternativet ”ryssfritt” i sökfiltret?

Jag lutar mig tillbaka och ser ut över Medelhavet och tänker att det hade varit annorlunda om de såg ut att vara lite obekväma, om något i deras minspel eller gester visade att de på något sätt tog ansvar för vad Putin gör i deras namn. Jag vet ju att det är en orealistisk sak att förvänta sig, självklart kan en glassätande småbarnsfamilj inte ta på sig skulden för mordet på hundratusentals människor, för en geopolitisk katastrof utan slut, för att vi numera förväntas lägga minst två procent av vår bnp på att försvara oss mot den nation de tillhör och den politik de sannolikt stöder.

Ändå kan jag inte släppa tanken. Lite skam, det är allt jag begär. Det måste vara något fel på mig, eller på världen.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Befrielsen”.