I en gammal spårvagn på Spårvagnsmuseet i Tölö i Helsingfors sitter scenkonstnären Timo Fredriksson och läser tidningen.
Han avslöjas som performansartist av sina skämtglasögon och lösnäsa. Annars är hans utstrålning så lågmäld och saklig att man känner sig påflugen som står där och glor när han skyggt tittar tillbaka över tidningskanten.
Annika Tudeer (i likadana skämtglasögon) bryter den behagligt dämpade akustiken inne i museihallen med att marschera förbi och taktfast skaka en papperspåse som smäller i tystnaden. Fredriksson reser sig och tittar förbryllad efter henne.
Och sedan börjar han återberätta minnen från föreställningen Att tänka på flygning som gjordes just här på samma ställe för 25 år sedan.
Öppna bildvisare
Vid Vinterträdgården återger Annika Tudeer och Timo Fredriksson hur de spelade Abborrens dilemma på samma plats år 2000. Bild: Kuvaaja Saara Autere
Han berättar hur medgrundaren Stella Parland svepte in, klädd i en klänning av papper som tappade små bitar överallt.
Obekymrat slog hon sig ner i en av de utställda spårvagnarna och läste en bok.
De flyktiga minnena avbryts av en visselpipa borta vid kassorna, och när vi tittar åt det hållet står Tudeer där i sina skämtglasögon, orörlig som i en film av Roy Andersson.
Medan den förbryllade museipersonalen i bakgrunden fortsätter med sitt, infinner sig en lätt känsla av overklighet inför denna säregna tablå.
Plötsligt är det som om man förstår något av vad det är som gjort Oblivia, med sina ofta svårgenomträngliga verk, till ett av Europas mest framstående scenkonstkompanier.
Snart bär föreställningen av genom staden i en slående varm och vacker höstdag.
Vi vandrar i tystnad, instruerade att lyssna till stadens ljud. Hundar, cyklar, prasslande löv och grupper av ungdomar som pratar.
Oblivia trivs mellan konstformerna
Ifjol fyllde Oblivias konstnärliga ledare Annika Tudeer 60 år och firade med jubileumsföreställningen Turn Turtle Turn – the lecture performance.
Nu markerar Oblivia sitt 25-årsjubileum med vandringsföreställningen En tidsresa, som startar i Spårvagnsmuseet i Tölö och fortsätter till de platser i staden där Oblivia arrangerade fyra platsspecifika föreställningar under Helsingfors år som kulturhuvudstad 2000.
Under En tidsresa demonstrerar Oblivia sin säregna förmåga att bekvämt och självsäkert finna sig tillrätta någonstans mellan alla konstnärliga genrer.
Det de gör är varken teater eller performans. Det är inte heller dans, även om de använder koreografi i sina verk.
Men i deras verk finns det alltid närvarande en avväpnande humor. En avslappnad och stillsam ödmjukhet möter en beslutsam konstnärlig vision.
Öppna bildvisare
VR-magasinen, där Oblivia spelade för 25 år sedan, finns inte längre. Utanför Musikhuset uppträder de med en text av Samuel Beckett. Bild: Kuvaaja Saara Autere
En tidsresa blir den här eftermiddagen en underskön vandring runt centrala Helsingfors.
Föreställningen gör korta scener vid Vinterträdgården, vid Fågelsången där man får en fantastisk utsikt över den glittrande Tölöviken, och slutligen vid Medborgartorget, på platsen där VR:s gamla tegelmagsin stod innan de brann ner.
Oblivia återberättar minnesbilder från föreställningarna de gjort där, hur Stella Parland var klädd i en glittrande abborkostym.
Vid Medborgartorget uppträder de med ett utdrag ur Samuel Becketts bistra stycke What Where, som de spelade tillsammans med Oblivia-medlemmen Anna Krzystek.
Varken Parland eller Krzystek finns längre bland oss, vilket ger föreställningen ett stråk av – ja, sorg är kanske fel ord.
Men deras frånvaro blir en gestaltning av livets ändlighet. Oblivia gör i En tidsresa en osentimental eller kanske rentav hoppfull iakttagelse om hur åren går.
Trots det påminns åskådaren om hur tidens gång, hur man än vänder sig, utgör ett slags problem för den enskilda människan. Om inte annat blir den egna annalkande döden ett faktum man tvingas förhålla sig till på ett eller annat sätt.
Oblivia: En tidsresa
En tidsresa är scenkonstkompaniet Oblivias 25-årsjubileumsföreställning.
Av och med: Annika Tudeer, Timo Fredriksson
Produktion: Oblivia
Ett hoppfullt verk om tidens gång
Vi promenerar vidare, förbi de utblommade ängarna i Tölöviksparken där harar och ekorrar skuttar.
På andra sidan parken spelar någon musik och Fredriksson påpekar hur det visar på en förändring i Helsingfors sedan millennieskiftet.
Kulturen har liksom flyttat från Finlandiahuset och de bastanta kulturhusen ut bland invånarna på gatorna och i parker.
För 25 år sedan var Helsingfors en stängd och bister stad där det mesta var förbjudet. Gräsrotsarrangemang var någonting som snarast motarbetades av stadens myndigheter.
Vid järnvägsspåren minns jag plötsligt natten i tjugoårsåldern då jag klättrade över stängslet och sprang över järnvägsspåren, hellre än att ta omvägen kring Järnvägsstationen – jag hade bråttom till någon bar någonstans.
Jag minns de öde spåren om natten och insikten om hur förbjudet det var, och förvåningen över att det gick så lätt att springa över fastän det var så korkat.
En tidsresa känns som en vandring in i en vackrare värld. Den hoppfulla föreställningen känns märkligt omruskande i en tid då det är så lätt att försjunka i oro och sorg inför framtiden.
Samtidigt går man mot sin egen förgängelse, då världen är finare och fortsätter utan en.