Under sommaren rullade erbjudanden från USA in.
Nu ska ”the Swedish freak” jaga drömmen andra skakar på huvudet åt.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
Gustaf Henriks Ras får inte träna på gräsplanen på Bosön den här morgonen. Gräsklipparen är ute för att göra planen redo för Jon Dahl Tomassons gäng.
20-åringen från Täby spelar också i fotbollslandslaget. Det amerikanska. Sveriges landslag i amerikansk fotboll, alltså.
– Det är som en aggressiv tango, säger han mellan sprintövningarna på konstgräset.
Säsongen med klubblaget AIK i Superserien är över och han tränar ensam. Sommaren tillbringade Gustaf Henriks Ras intryckt i en skåpbil med tolv andra killar.
– Jag var nästminst i den bilen, de är ganska stora killar, säger den 194 centimeter långa och 105 kilo tunga försvararen.
Spelarna, som inte kommer från USA, visade under sommaren upp sig för coacher och scouter på olika camper. Bakom ratten i skåpbilen satt Brandon Collier. Den tidigare NFL-spelaren har blivit en länk mellan Europa och collegefotboll.
Erbjudanden från USA
Det var Gustafs tredje sväng i USA. Den här gången fick flera upp ögonen för svensken och han åkte hem med erbjudanden från tolv olika college.
På sociala medier har han också uppmärksammats. Där kallas han ”the Swedish freak”.
– Det är Brandon. Det har en annan betydelse än om man översätter, säger Gustaf och skrattar. Han menar fysiskt, men sen har det mer blivit något vi skämtar om.
20-åringen har spelat amerikansk fotboll i fyra år.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
Fysiken spelar roll. Det märks när coacher börjar snegla på anklar och handleder.
– Amerikanerna är lite mer fräcka där. I Sverige är det inte så vanligt att man säger ”du är för kort för att göra det här” eller ”du är för lång”. Absolut inte ”du är för bred för att göra det här”. Men där är det verkligen så.
Han ler och fortsätter:
– Första gången blev man lite förvånad, varför ska du veta hur stor min hand är? Varför behöver du veta hur långa mina armar är? Men sen förstår man ju poängen med det, men jag tror inte det hade flugit här hemma i Sverige. Det hade inte varit lika socialt accepterat.
Det är en kontrast mot svensk föreningsidrott.
Gustaf Henriks Ras spelade fotboll, sen blev det hockey, därefter basket. Och när coronapandemin satte stopp för basketträningarna fick en kompis med honom på amerikansk fotboll.
– Dag ett känns det helt omöjligt att förstå allting.
Annons
Till vardags spelar han i AIK.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
I januari börjar han på college.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
Men det var också lagsport när det är som bäst. Och den blonda killen från Täby hade ju alltid varit lång, stark och snabb på skridskorna.
Drabbades av cancer
Länge var det just hockey som gällde. När han var 13 år hade det precis börjat säga klick på isen. Men från en dag till en annan kunde han inte vara med på träningarna.
Innan 14-årsdagen drabbades han av testikelcancer.
– Jag fokuserade på hockeyn och ville ta mig till tv-pucken. Jag tror att oftast tar en sån sjukdom större skada på familjen. För själv kände jag bara att jag ville idrotta, ”när är jag klar med behandlingen för jag vill köra hockey igen”. Medan för syrran som var elva bast var det ”brorsan har cancer, ska han dö nu?”.
”Jag tror det tar mest på familjen”, säger han om sjukdomen.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
Sjukdomsförloppet gick fort.
– Det är ju speciellt när det är testikelcancer. Jag behövde visa för mamma och pappa på torsdagen, det var väl halvkul när man är 13 bast. På fredagen var vi hos läkaren och på måndag kväll opererades jag. Det gick väldigt fort.
En vecka senare hörde läkaren av sig.
– Något hade börjat sprida sig, men det hade inte satt sig än och jag behövde ta cellgifter. När man är ung och fortfarande växer mycket kan man ta en ganska stark dos, det var en veckas behandling bara, väldigt intensivt. Det känns som om man är i en dvala.
Spridningen stoppades och Gustaf har varit friskförklarad länge.
– Det är en erfarenhet, jag hade aldrig ändrat det.
Det blir en hel del ensamma pass hemma i Sverige i väntan på att åka över till USA.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
Men väl tillbaka på isen var allt svårare.
– Jag var bara lång och smal och inte så snabb och hade inte mycket kondis kvar.
Gick upp 20 kilo
I dag är Gustafs fysik en nyckel till att han i januari börjar spela på college. Innan december ska han välja skola. Fyra år efter han gjorde sin första träning.
– Då hade mina armar inte växt klart, så jag har längre armar nu.
Efter att ha bytt position till edge rusher (kantförsvarare) har han också gått upp i vikt.
– De senaste två åren har jag lagt på mig ungefär 20 kilo. Det är stor skillnad.
Annons
Hur mycket äter du?
– Ja… Mamma längtar tills jag åker kan jag säga, säger han och skrattar. Det blir rätt mycket mat. Nu på sistone när jag försöker gå upp ännu lite mer i vikt innebär det att man äter ganska mycket dålig mat också bara för att man försöker få i sig kalorierna. Men jag vill gå upp i effektiv vikt. Jag vill inte bli fet.
Efter passet på konstgräset väntar styrka på gymmet.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärmDrömmer om NFL
Drömmen är att bli draftad till NFL. Bara en svensk har lyckats med det tidigare. Det finns folk som skakat på huvudet när han berättat om målet med karriären.
– Det har ändrats lite. Men folk som inte har koll på amerikansk fotboll reagerar fortfarande så när jag säger att jag vill till NFL.
Riskerna med sporten 20-åringen fick upp ögonen för under pandemin är väldokumenterade. Flera studier har kunnat visa hur tidigare NFL-spelare drabbats av hjärnskador.
När Gustaf pratar om riskerna tänker han på cancern han drabbades av i tidiga tonåren.
– Hur många händer det? Det går inte att tänka på riskerna när man spelar.
Snart åker han och familjen över för att hälsa på två skolor.
– College har varit målet hela tiden, ända sen jag var i USA för första gången. Då fick jag väldigt mycket hopp om att jag faktiskt kan ta mig dit. Sen fick jag mitt första erbjudande och tänkte att jag ska hit, oavsett vad.
– När jag bytte position och fick den uppmärksamheten jag fick i somras, att jag har potential, var det bara: det är det här eller inget.