Stoppad på Ekerö: En replik som ekar i de knutna nävarnas land
Den 16 september 2025 stoppades jag på en temporär 40-väg vid Drottningholms slott, Ekerö. Polisen mätte 75 km/h – fakta jag inte bestrider. Vägen är ett kaos: hastighetsgränser ändras veckovis, svarta sopsäckar hänger över skyltar som om vägbygget glömts. Som bilist tvingas man gissa, och jag, en småbarnspappa, föll i fällan.
Jag vädjade till rimlighet: fyra mil om dagen för att skjutsa barnen, 40 år bakom ratten, i stort sett prickfria. Konstapeln, låt oss kalla honom Johannes, sa: ”Alla är lika inför lagen.” Rätt. Han nämnde att vi är jämngamla, att han förstod frustrationen med Ekerös eviga byggkaos. Men sen: ”Du kan välja att bo på en annan plats på jorden.”
Ursäkta? Jag mötte hans blå ögon: ”Vänta, vad sa du nu?!” Som Loffe Carlsson hade sagt, han hade ”skitit i det blå skåpet”. Johannes visste att han klampat över gränsen – han fäktade med pennan, frustade och flydde till en dunge, medan kollegan Bertil tog över. Jag sa: ”The pen is mightier than the sword. Ni i uniform bär statens röst – era ord måste vara rättvisa.” Repliken skavde så att jag förlorade sömn.
Som när jag gjorde Hamid i ”Vingar av glas” första gången jag ”spelade en invandrarsvensk” kände jag undertrycket – en repris av fördomar från 80-talet, när jag snackade mig ur 20 skinheads vid Slussen: ”20 mot en får er att se korkade ut.”
Johannes står inför pension, kanske snart putsande på sin träbåt eller lekande med barnbarn. Jag vill inte ge honom en prick fem i tolv – men hans ord avslöjar ett undertryck som lurar i samhällets knutna nävar. Jag skippar anmälan för att kasta en pinne i debatten om stat vs. folk. Jag tar detta till domstol för systemet, inte honom. Vad säger ni – är detta rimligt, eller dags att skriva om samhällets manus?