En av höstens stora snackisar är Paul Thomas Andersons 2 timmar och 41 minutes långa actionkomedi ”One Battle After Another”. Och vilken berg- och dalbana! Jag ser den på en storslagen VistaVision-visning i New York med Anderson och Leonardo DiCaprio, Benicio Del Toro, Teyana Taylor och nykomlingen Chase Infiniti på plats för en Q&A efteråt.

Upptakten visar Bob (DiCaprio) och Perfidia (Taylor) härja med bomber och granater för den militanta motståndsrörelsen “French 25”. När Perfidia tas tillfånga av Colonel Steven J. Lockjaw (Sean Penn) och tvingats ge ut namn, går resten av gruppen under jord.

16 år senare är Bob en paranoid drogmissbrukare och alkoholist. Dottern Willa (Infiniti) håller ett öga på honom. Men Colonel Steven dyker återigen upp, denna gång efter dottern, vilket tvingar den lilla familjen upp till kamp mot konsekvenserna av sitt förflutna. 

“One Battle After Another” är fartfylld och grabbig med hög spänningsfaktor. En mörk komedi med slapstickmoment när Bob måste rycka upp sig för att komma ihåg koder och lösenord (Di Caprio bär mycket av filmens action). Han får hjälp av dotterns Sensei (Del Toro), en rättskaffens man som även hjälper flyktingar via en Tubman-inspirerad underjordisk järnväg.

Filmen är satt i nutid men upptakten känns väldigt 70-tal, då militanta grupper som de Svarta Pantrarna i USA eller Baader-Meinhof-gruppen i Tyskland härjade. Det beror på att mycket av handlingen hämtats ur Thomas Pynchons bok “Vineland” från 1990 som utspelar sig just under den epoken.

Idealismen bakom bombdåden har uppdaterats från civilrättslig aktivism till att befria immigranter, men tidsaxeln känns fortfarande skev. Det är som om filmen utspelar sig i en parallell värld från vår, vilken dock utgör en trovärdig bakgrund till berättelsen i egen rätt. Filmen fick full pott av MovieZines recensent Katarina Emgård som kallar den ”årets mest avslappnade action.”

Här berättar Paul Thomas Anderson och skådisarna hur filmen kom till, vad som inspirerade dem, och om verklighetens förlagor i de Kaliforniska skogarna.

Hur gick du tillväga med att adaptera boken till film?

Paul Thomas Anderson: Det är en av mina favoritförfattare och en väldigt vacker bok, men den är krävande. Och bland en miljon andra saker som den berör finns en fantastisk berättelse i centrum om dessa motkulturella revolutionärer som flyttat ut till norra Kaliforniens skogar.

– Så stommen är densamma. En far som tar hand om sin dotter, en sedan länge försvunnen mor, och en skurk som jagar dem. Detaljerna är dock väldigt olika.

– Jag var väldigt trogen i min adaption av “Inherent Vice” [också av Thomas Pynchon] och jag tyckte det var väldigt svårt att göra en trogen adaption av “Vineland”. Så jag gjorde bara vad man ska göra, som vilken bra författare som helst, vilket är att stjäla de delar man behöver och springa iväg så fort det bär, skrattar han.

– Helt ärligt, det var så det var. Att ändra deras namn, att göra dem till mina egna, att använda det som en utgångspunkt. På sätt och vis är det bästa sättet att vara respektfull mot boken att visa den brist på respekt, om det låter logiskt. Jag tror det.

Kan ni berätta lite om era intryck av berättelsen innan ni började spela in filmen? 

Chase Infiniti: Mitt första intryck av berättelsen var att få vara ärlig och utveckla den tillsammans med Paul och Leo. Att få vara med och skapa Bobs och Willas berättelse och Willas och Deandras berättelse med Paul och Regina [Hall] som inte är här och med Leo.

– Jag hade haft månader av frågor och provspelningar, men det var inte förrän jag nästan hade bokat rollen som jag fick läsa manuset. Och jag blev helt tagen av världens omfattning och hur mänskliga alla karaktärerna var. Hur tydligt olika de var. Och sedan fick jag se hur de kom till liv under inspelningen och då blev det ännu vackrare.

Leonardo DiCaprio: Först och främst så får man det här verket av Paul Thomas Anderson, och ens ögon liksom lyser upp. Men faktum är att det här är skrivet under de senaste 15 till 20 åren och att det kommer ut i en tid av sådan polaritet i vårt land. Fast kärnan är den här far-dotter-relationen.

– Paul gav mig boken “Days of Rage” och jag insåg att mycket var baserat på revolutionärer från slutet av 1960-talet. Det var fascinerande att se hur människor som haft specifika politiska avsikter liksom imploderar, och sedan skingras som råttor till olika delar av landet. När vi kom till Eureka i norra Kalifornien, snappade jag upp kulturen kring vem Bob var, den här typen av paranoia kring honom.

– Men han var fortfarande idealist. Sedan står han inför uppdraget att rädda sin dotter, samtidigt som han lever i ett tillstånd av konstant paranoia. Vilken fascinerande mittpunkt i den här berättelsen! I början är Bob lite av en statist. Han ser hur Perfidia går till dessa extremer. Där finns den där fantastiska sekvensen med henne och bankrånarna. De har sin politiska ideologi och vad följer de i detta ögonblick? Våld. Det faktum att Bob liksom plockar upp bitarna av allt det där blodbadet, det här är en otrolig mittpunkt i en berättelse. 

– Det fantastiska med att arbeta med Paul är att jag skulle tänka mig att om jag var manusförfattare och regissör skulle jag inte vara lika formbar eller flexibel som han är. Vi kom alla med våra egna idéer, och tillförde våra egna känslor för att förstå dessa karaktärers identitet, och han är villig att göra dessa förändringar och anpassa sig. Och det är saker han tänkt ut i 15 eller 20 år, vilket är ett bevis på hans förmåga att arbeta med skådespelare. Helt fantastiskt, tillägger DiCaprio.

Benicio Del Toro: Jag fick ett samtal från Paul, han sa att han hade den här berättelsen och den här rollfiguren, som han beskrev litegrann. Inte så mycket mer än att det var en karateinstruktör, men när Paul Thomas Andersson ringer så spelar det inte roll vem du är eller vart du är – man säger ja! Han sa att han skulle skicka över manuset men istället så skickade han ett foto på en affisch med en tiger i kimono. Och på något sätt var det logiskt. (Skratt)

Teyana Taylor: Innan jag ens läst manuset fick jag chansen att prata med Paul om det, så när jag började läsa det var jag redo. Jag var exalterad. Så medan jag läste kunde jag se framför mig hur det skulle utspela sig, som att se det på vita duken. Annars skulle det gå in i ena ögat och ut genom det andra och jag är redan blind. (Skratt) Jag måste se det, jag måste känna det.

– Jag älskar när man kan se vad som händer, och det var fantastiskt att se.

Hur är det att arbeta med filmfotografen och produktionsdesignern för att skapa den här världen?

Anderson: Berättelsen visar vägen. Vi har en helt galen första akt där så mycket händer,  mestadels i stadsområden, och uppenbarligen vid landsgränsen. Hur ska vi då göra det här? Vad betyder det? Filmens ljud avgör filmens tagningar. Som författare få man ta ett steg tillbaka.

– Vi ​​började i de här skogarna där träden funnits sedan juratiden, för att sedan fortsatta till öknen, och ta oss genom böljande kullar. Det här är ett särskilt slags kaliforniskt landskap. Platserna är det som avgör det visuella språket. Att leta och leta efter rätt platser, och tänka väldigt praktiskt.

– Så vilken stad kan vi få ut det mesta av inom vår budget? Sacramento, som har fantastiska stadsgator och bra visuell energi. Det skulle kunna vara Detroit, Sacramentos gator, eller Newark. Du vet, den hade en slags “vart som helst i USA” stadskänsla, utan att vara alltför specifik. Så platsspaningen av filmen avgjorde det visuella språket. 

– Manuset var starkt, så bli inte för petig. Låt bilderna berätta historien, för det finns så mycket historia att berätta. Det finns inget utrymme för någon sorts dekorationer ovanpå eller strössel. Tänk ekonomiskt. Det kommer också påverka hur du arbetar.

– Så försök hålla dig borta från något som är för välmanikyrerat eller genomtänkt. Man vill berätta historien för publiken så snabbt som ekonomiskt möjligt. Men det är förstås omöjligt att inte göra det. Vissa scener kanske är som gjorda för de där stora, gammaldags, pampiga tagningarna. Men får utnyttja de stunderna när de kommer, men försöka att inte förlita sig på dem.

Kan ni berätta om era karaktärers relation, Leo och Teyana, och det faktum att Teyanas karaktär är mestadels frånvarande?

DiCaprio: Jag älskar hur deras tidiga relation är så idealistisk. De har sina revolutionära idéer men så kommer de bistra verkligheten ikapp med barnet och nästa generations framtid. Jag älskar Pauls upplägg och dynamiken mellan de två rollfigurerna där min få ta ansvaret.

– 16 år senare försöker pappan relatera till nästa generation men de är inte på samma våglängd. Han argumenterar med sin dotter, hon förstår honom inte, han är paranoid. Och Perfidia är inte längre där.

Taylor: Det här är en kvinna i överlevnadsläge som också lider av förlossningsdepression. Hon och Bob är inte på samma våglängd, och han hör inte hennes rop på hjälp. Man ser när han går mot dörren men väljer att stanna kvar, och man ser resultatet av det.

– Sedan 16 år senare sitter Willa där med vårt bagage. Vårt förflutna påverkar henne. Hon är hans enda barn, ett resultatet av vår kamp.

Hur känner ni inför den politiska färgningen filmen kan få?

Anderson: Ja, vi lever ju i den här världen och vi är inte blinda. Man måste fokusera på de små sakerna man kan greppa med sin hand för det går inte att omfamna hela världen.

– Jag vet vad jag kan relatera till. Jag kan relatera till Bob. Jag kan relatera till Willa. Jag måste stretcha lite för att förstå Perfidia. Jag kan försöka, men det är därför hon [Taylor] är här. För när man fokuserar på de små sakerna man kan hålla i sin hand, så blir de stora sakerna bakgrundsbrus. 

– Vad det handlar om är vem man älskar, och hur man kan skydda dem. Det är en inställning. Jag vet inte om det är den rätta men det är den vi kom fram till här.

Läs också: Leonardo DiCaprio minns: ”Min agent ville få mig att byta namn”

Läs också: Kritikerna ger toppbetyg till ”ett modernt mästerverk”! På svenska biodukar redan nästa vecka