Therese Strömberg
Publicerad 9 okt 2025 kl 10.19
Victor Lindelöf är tillbaka i landslaget.
Vad skönt det känns att någon är vuxen.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN / TT NEWS AGENCY
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Therese Strömberg
Vad finns att vara positiv över med landslaget just nu? Inte särskilt mycket, verkar de flesta utanför det tycka. Allt, låter det som när man pratar med människorna i det.
Och å ena sidan förstår man den ganska svårnavigerade positivismen de utstrålat. De kan inte sloka med huvudena och vifta med vit flagg efter en tredjedels kvalspel.
Å andra sidan tog de en poäng på de två första matcherna. Åtminstone en av insatserna var i bästa fall riktigt dålig, i värsta fall ett vittnesmål om hur resten av det här kvalet kommer att se ut.
På fredag står Schweiz för motståndet, ett lag som gjort sju mål och tagit sex poäng. Som alltid går till mästerskap, som alltid tar sig förbi gruppspel. Som i jämförelse med Sverige har mängder av landskamper i truppen, som haft samma förbundskapten i snart fem år.
Ett lag som är väloljat, välfungerande, tydligt.
Och Jon Dahl Tomasson står två dagar innan match och pratar om sin kaptensförbannelse med ett leende på läpparna.
Det är klart att de måste tro på det. För om inte de gör det, vem ska i det här läget?
Det är inte det att jag tror att han tycker det är kul att varenda kapten han väljer börjar plågas av skador. Från Victor Lindelöf till Alexander Isak, Dejan Kulusevski och Isak Hien. Jag tror tvärtom. Men den lättsamhet som både han och resten av laget utstrålat den här samlingen skär sig så skarpt mot vad deras fotboll utstrålade alldeles nyss.
Det har låtit som att de ”bara måste hitta tillbaka till principerna” för att allt ska gå jättebra. Som att det inte finns något mellanting mellan huvudlös offensiv och att parkera i eget straffområde. Samtidigt som alla andra är oroliga över balansen, att den individuella kvaliteten i försvarsspelet inte täcker upp för hur exponerade spelarna blir när alla rusar framåt, att man knappt klarade av att skjuta på mål mot Slovenien och Kosovo.
Känslan har varit att glappet mellan hur mycket landslaget tror på att de kan fortsätta med exakt det de gjort och ta sig till VM, och hur det i stora drag låter i resten av landet, är enormt.
Och det är klart att de måste tro på att de kan lösa det. För om inte de gör det, vem ska i det här läget?
Men när Victor Lindelöf öppnade munnen var det som att en vuxen äntligen klev in i rummet.
Det är ett landslag som alla andra också kan våga tro på ska gå till VM.
Han formulerade det som varenda människa väntat på att någon ska säga; Att de måste ändra på saker.
Han pekade ut att de måste bli smartare i hur de går framåt, hur de pressar och vilka ytor de släpper till. Att spelarna på planen måste ta ansvar för den värderingen, när man ska kliva och inte. Något som låter mycket mer förtroendeingivande än att skrattande mena att spelarna hjärntvättas med principerna om och om igen. För är det någonting som är tydligare här i världen än vilka de principerna är, så är det att det tar tid att få dem att fungera.
Men tiden är lite ute nu.
Sen kom även Hugo Larsson och sa att de hade haft en lång diskussion där de kommit fram till ett par saker de behöver ändra på framöver. Och helt plötsligt finns någonting att ta på i jakten på det här mästerskapet.
Laget som kliver ut mot Schweiz på fredag kommer inte ha några andra grundprinciper än de som Tomasson infört. Men vi kan hoppas att det här betyder att de kommer vara överens om att mötas någonstans mellan vad de vill göra och vad de i dagsläget klarar av att göra.
För det är ett landslag som alla andra också kan våga tro på ska gå till VM.