Sofie Löwenmark

Publicerad 11 okt 2025 kl 06.10

Tro inte att synen på regeringens bidragstak styrs av etnicitet. Det finns stöd för reformen bland hårt arbetande utlandsfödda.

Bergsjön i Göteborg.

Foto: JAN WIRIDEN

Öppna bild i helskärmSofie Löwenmark

En socialsekreterare som har varit har aktiv i jobbprojekt för kvinnor i utsatta områden berättar för mig om ett fenomen som hon varit med om några gånger: Kvinnor som deltagit i projektet i månader dyker plötsligt upp i heltäckande slöja, niqab, den dag då praktiken ska börja. 

Det leder givetvis till att praktiken ställs in och att kvinnan skickas hem. Det är inte många arbetsplatser där det fungerar att uppträdda maskerad och det har de här kvinnorna känt till.

På det stora hela utgör sannolikt sådana beteenden ett marginellt problem. Men de illustrerar att det faktiskt finns de som aktivt håller sig undan arbetsmarknaden. Inte för att de inte kan arbeta, utan för att de inte vill. Och i ärlighetens namn inte heller behöver, för att klara sig och sina familjer.

Den som regelbundet läser överklaganden i bidragsärenden ser den sortens mönster återkomma. Personer nekas försörjningsstöd för att de väljer att varken fullfölja SFI eller ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. 

Påfallande ofta framkommer det dessutom att de i stället för att söka jobb eller plugga har befunnit sig på resa utomlands.

Efter att regeringen lanserade sitt bidragstak har jag scannat av reaktioner i kommentarsfält och diskussionsgrupper på några främmande språk.

Flera som kommenterar regeringens förslag anser sig ha genomskådat det bakomliggande syftet: ”Det här är en indirekt press på folk att återvända till hemländerna”. 

Andra hemfaller åt klassisk avundsjuka och ställer bidragstaket mot Sveriges generösa stöd till Ukraina: ”Sverige är en buffé men bara för ukrainare.”

De som är kritiska ser nästan uteslutande bidragstaket som ett uttryck för diskriminering, rasism eller nazism – en bekväm hållning som majoritetssamhället tyvärr länge har gjort sitt bästa för att bekräfta. Och om det omgivande samhället är rasistiskt är man ju bara ett offer för andras ondska och behöver inte själv anstränga sig. 

Och om det omgivande samhället är rasistiskt är man ju bara ett offer för andras ondska och behöver inte själv anstränga sig.

Den sidan gör också en ilsken poäng av att muslimer och araber utgör cirka 20 procent av befolkningen och kommer att rösta mot den nuvarande regeringen i nästa val.

Men minst lika många i dessa diskussionsgrupper är förbannade av helt motsatta skäl. Jag känner igen deras frustration från egna möten i utsatta områden. 

Det handlar om människor som sliter i låglöneyrken och som irriterar sig på sin omgivning, inte minst på de män som tillbringar dagarna på områdets ”gubbcafé”, eller i den etniska föreningslokalen, med kaffe och skvaller som enda sysselsättning.

Annons

”Det här steget borde ha tagits för länge sedan, det kommer alldeles för sent. Och den som talar om rättvisa – var är rättvisan när en familj med fem barn får 46 500 kronor i månaden utan att arbeta, medan andra sliter hårt utan att ens få hälften?” skriver en man.

”Ärligt talat, vi som arbetar har det svårare och det är därför de tycker att det är bättre att stanna kvar i socialen”, skriver en annan och räknar missnöjt upp olika summor från socialförsäkringssystemet.

Kommentarer som ”Sverige öser pengar över personer som inte bryr sig om landet och inte bidrar” förekommer med andra ord inte bara bland etniska svenskar i migrationskritiska forum. De finns också i de grupper som jag följer.

Jag fastnade särskilt för en kommentar från en man som polemiserade mot argsinta meningsmotståndare, för det han uttrycker ställer nog många upp på: 

”Jag tycker att motsatsen vore mer rättvis. Det är de nya som kommer hit som behöver hjälp. Det finns människor här som har levt på bidrag i åratal utan en tanke på att börja jobba. Skär av deras hjälp. Stöd de nya.”

Kanske är det just bland människor som själva bär upp samhällsservicen som regeringens bidragstak faktiskt har sitt starkaste stöd. Inte bland de högljudda debattörerna, utan bland dem som varje morgon går till jobbet trots att lönen är skral. Och som ser hur bidragssystemet blivit något man kan leva på i stället för något man tillfälligt ska hjälpas av. 

För dem handlar det inte om rasism eller ideologi utan om ren och skär rättvisa: Alla som kan ska vara med och bidra.

Sofie Löwenmark är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.

LÄS MER: Här tvingas judar dölja sina namnLÄS MER: En blankett – sen får högerextremisten bo med kvinnor