Therese Strömberg
Publicerad 13 okt 2025 kl 23.36Uppdaterad kl 23.48
Inte kan de? Jo det kan de.
Det här landslaget kan vara precis hur dåligt som helst.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sveriges förbundskapten Jon Dahl Tomasson
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärmTherese Strömberg
Jon Dahl Tomasson har pratat om hur jämn den här kvalgruppen är, vägrat erkänna att alla Sveriges matcher ska ha varit dåliga, och vill att vi ser till fakta. Då gör vi det.
Fakta är att den ser ut att vara jämn för alla utom Sverige, som inte klarar av att dyka upp överhuvudtaget. Och det är väldigt befogat att vara rasande på hur det här VM-kvalet har gått. Att tycka att han är färdig som förbundskapten och kräva förändring.
För den som tänkte att det knappast kunde bli värre än vad det var i Kosovo för en månad sedan hade fel. Det gick att förlora på hemmaplan också. Och det handlar återigen ganska lite om enskilda spelare i sig (utan att avsäga dem ansvar), ännu en gång om att de inte sitter ihop och fungerar som lag. Det börjar dessutom bli svårt att hävda att de ens får förutsättningar att göra det, trots att de har hållit på i 18 månader.
Vilket är helt vansinnigt.
De klarar inte ens av att låtsas som att de tror på det.
För ännu en gång kliver en nykomponerad startelva ut på gräsmattan. Och det är å ena sida lätt att förstå behovet av att göra någonting, nästan vad som helst med tanke på sakernas tillstånd. Men det är samtidigt så svårt att förstå varför man hackar upp ett lag som inte ens sitter ihop från början. Byter position på spelare, sätter dem där de inte är vana vid att vara i landslaget. Gabriel Gudmundsson är wingback igen, Daniel Svensson är mittfältare.
Sverige föll mot Kosovo igen och är sist i kvalgruppen.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Vad man ville åstadkomma med det är en sak, vad det blir av alltihop är en annan. Spelarna upprepar gång på gång att de behöver tid ihop för att klara av det här, och det är knappt värdigt att fortsätta analysera insatserna i sig längre. I vilka delar av matcherna de är bättre, vilka spelare som åtminstone försöker, vad det är som gör dem sämre. När det absolut tydligaste det här laget har visat upp de senaste matcherna är att de är helt utan självförtroende.
Att vad de håller på med är väldigt skört. Att de inte ens klarar av att låtsas som att de tror på det här, att de vill det här.
Finns inga argument kvar för varför de ska få fortsätta pågå.
En förlust mot Schweiz var kanske en sak, att klämma in den mellan två mot Kosovo är en helt annan. Att vara sårbara i försvaret, det visste vi att de skulle vara, men att inte ens kunna skapa någonting framåt? Med det materialet man har? Att inte göra ett enda mål på tre matcher?
Ännu ett haveri till match bara fortgår, skjuter det svenska landslagets ljusa framtid, som skulle vara nu, så oerhört mycket längre fram. Så långt fram att man inte ens kan se den om man verkligen försöker. Det som först bara var surt i slutminuterna i Ljubljana blev en käftsmäll i Pristina, förvandlades till ett fullständigt mörker i Stockholm för att försvinna ut i fullständig hopplöshet i Göteborg.
Det fanns stunder då det här var kul. Men formkurvan har dundrat rakt ner i underjorden vid sämsta möjliga tidpunkt, och det finns inga argument kvar för varför de ska få fortsätta pågå. För nu är det inte ens form det handlar om längre. Det handlar om att det här är vad de klarar av att prestera, och det ansvaret ligger ytterst på förbundskaptenen.