De borgerliga partierna har tyckt så ett tag och de rödgröna har under ett relativt sent skede ändrat sig. Nu var det bara Sverigedemokraterna som röstade emot.
Men de nöjde sig inte med det. Jimmie Åkesson deklarerade under tisdagen att partiet nu tänker försöka få ihop det nödvändig antalet underskrifter från riksdagsledamöterna för att tvinga fram en folkomröstning i frågan.
Det är en stark reaktion. Men det är i grund och botten bra, för grundlagsfrågor är allvarliga saker som skall stötas och blötas noga.
Det är en stark reaktion. Men det är i grund och botten bra, för grundlagsfrågor är allvarliga saker som skall stötas och blötas noga.
Fast om man får ihop de där nödvändiga rösterna utöver de Sverigedemokratiska ledamöter som finns är allt frågan. Justitieminister Gunnar Strömmer tycker inte att det finns anledning för Moderaterna att ändra sig. Han tycker att den föreslagna ändringen innebär en bra balans av tröghet i systemet och förmåga att förändra detsamma.
Men vad som är ”balanserat” i det avseendet är ytterst en subjektiv bedömning. Sverige har ända sedan 70-talets stora grundlagsreform lidit av alldeles för svaga spärrar mot majoritetsvälde. Det har man – eller rättare sagt de borgerliga – bit för bit försökt reparera och slutmålet har varit en ”normal” västerländsk konstitutionell ordning.
Även konstitutionalism kan dock dras för långt. Sverigedemokraterna har en poäng i att man med den nya skärpningen i praktiken ger Socialdemokraterna vetorätt över varje tänkt förändring utöver två-tredjedelsspärren när den väl är införd. Grundlagen kan komma att frysas för en tid långt bortom horisonten. Är den så pass nära fulländning att det är klokt?
I alla händelser har Sverigedemokraterna så att säga den politiska ryggen fri för sitt utspel. De har aldrig varit en av den relativa konsensus som rått kring förslaget och det står dem därför principiellt fritt att opponera sig med de medel som står till buds.
Och alldeles oavsett om det är Sverigedemokraterna eller något annat parti som nu väcker frågan om folkomröstning, är en sådan i sig inte obefogad. Innebörden av den grundlagsförändring som föreslås är som sagt central, och den har inte direkt varit föremål för någon bred eller folklig debatt.
Grundlagsförändringar är inte politiska sakfrågor utan större än så. De handlar om på vilket sätt vi skall behandla politiska beslut. Om de folkvalda vill förändra det sättet i ett avgörande avseende är det rimligt att det prövas i folkomröstning huruvida de har mandat att göra det. En princip som kan delas av alla, det nuvarande förslagets tillskyndare som motståndare.