Uppdaterad 01.54 | Publicerad 01.31
share-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
KONSERT Bäst är den ”publikfriande” legenden som inte envisas med att spela ännu en blues från trettionionde albumet.
Men oftast räcker det med att Bob Dylan bara är Bob Dylan, 84.
Bob Dylan
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 10 735 (utsålt). Längd: 1 timme och 48 minuter. Bäst: ”Desolation row”, ”Key West (philosopher pirate)” och ”Every grain of sand”. Sämst: Konserten hade varit ännu bättre på, säg, Waterfront, där jag såg Dylan senast.
Utanför Avicii Arena står en gatumusikant och imiterar ikonen.
”Det låter bättre än Dylan”, påpekar en ung kille i kön.
Publiken är en trots allt väntad mix av Dylan-män i hästsvans och coola tonårstjejer som drunknar i XL-merch.
”Rough and rowdy ways world wide tour” hade premiär i Milwaukee, Wisconsin 2021. Den skulle ursprungligen ha avslutats i fjol, men pågår fortfarande med ”never ending” styrka.
Precis som senast Bob Dylan var här 2022 råder telefonförbud. Publiken placerar sina mobiler i en tygficka som förseglas. De med svårast abstinens hänvisas till någon form av digital rökruta.
Dylan och hans manskap inleder med en version av långvariga livefavoriten ”I’ll be your baby tonight” som, milt uttryckt, kan beskrivas som ”lös”. Ibland frågar sig vän av mer ordnad musik om de fem personerna på scenen ens jammar på samma stycke.
En nästan inställsam ”It ain’t me, babe” följer. Genast håller allt ihop bättre.
Är det, rent objektiv, en bra konsert?
Är det ens intressant?
Nej, det är Bob Dylan.
Artisten existerar liksom bara inom sitt eget mytomspunna universum och tål inte att jämföras med någon annan än sig själv.
Ändå går tankarna stundtals till konserter med Brian Wilson och Leonard Cohen i hur den framstår som ännu ett stolt ärevarv från en av musikhistoriens allra förnämsta.
För hey, det är ju verkligen Bob Dylan som står här framför oss.
Nio av kvällens 17 låtar är hämtade från trettionionde albumet ”Rough and rowdy ways”. En skiva som inte minst visar upp komikern Dylan. ”I paint landscapes and I paint nudes/I contain multitudes”, sjunger han i kvällens tredje låt.
Lika lite som jag jublar över bluesen i, säg, ”False prophet”, ”Crossing the Rubicon” eller ”Goodbye Jimmy Reed” högaktar jag det faktum att Bob Dylan alltid hållit nuet högre än ännu en ”Blowin’ in the wind”.
Dessutom finns samtida höjdpunkter. ”My own version of you” påminner om en poesiuppläsning från rockhistoriens enda Nobelprisade poet. ”Key West (philosopher pirate)” är inget mindre än ett modernt Dylan-mästerverk.
Sångaren och låtskrivaren sitter med ålderns rätt i svart huvjacka parkerad bakom sin flygel. Efter fjärde låten ”False prophet” reser han sig upp och gör en boxande rörelse.
Även 84-åringens röst är i någon form av form. Trots att han ibland brister ut i sin gutturala Kakmonstret-röst håller han ändå publiken på spänn såsom han alltid gjort med cirkuslik dynamik.
Där storbildsskärmar vanligtvis sänder ut välregisserade popdramer hänger nu endast svarta skynken. Att se Bob Dylan live kräver därför en fågelskådares förberedelser. Med medtagen kikare roar jag mig med att leta efter detaljer. Hur han blöter pekfingret för att vända blad i textpärmen. En kopp som står placerad på flygeln.
Förhållandevis nya trummisen Anton Fig, gitarristerna Bob Britt och Doug Lancio samt trygga basisten Tony Garnier rör sig runt huvudpersonen med stor vördnad. Tassar med jazz, stampar med blues, svänger med rock’n’roll.
I dämpat gult scenljus, mot gråa draperier, är ensemblen defensivt placerad säkert femton meter från scenkanten. Effekten när Bob Dylan croonar ”To be alone with you” över flygeln och släpper in ett fjäderlätt trumkomp blir densamma som när han plötsligt twittrar någonting skoj om en Mary Jo eller en hockeyspelare i en hotellhiss i Prag. Det blir vansinnigt publikfriande!
När han för första gången börjar spela munspel uppstår kanske inte vågen i Globen men inte långt därifrån.
Under en akustiskt tassande ”Desolation row” från 60-årsfirande ”Highway 61 revisited” sprider sig ett brett leende över mina läppar. Ja, ibland kan det vara rockens viktigaste roll.
Ett ”Thank you” tror jag förresten att vi får efter tio låtar.
Sedan vänder Bob Dylan, likt kungen, blad till nästa novell.
Efter att själv ha rivit av ett lagom yvigt gitarrsolo i 70-talsboogien ”Watching the river flow” verkar han vara på smått sprudlande lördagshumör. Rösten tar sig dessutom under konserten.
När Bob Dylan släpper ut sin ärrade stämma i den spirituella psalmen ”Every grain of sand” uppstår någonting väldigt speciellt.
Det storögda sättet han sjunger och spelar den på, som framförde han den för allra första gången. Som var han fortfarande förbluffad över sina egna ord, sin egen kapacitet.
Det låter kanske inte som ett avsked. Mer som en bön om att få vara med en dag till.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.
FAKTAAlla låtarna
1. I’ll be your baby tonight 2. It ain’t me, babe 3. I contain multitudes 4. False prophet 5. When I paint my masterpiece 6. Black rider 7. My own version of you 8. To be alone with you 9. Crossing the rubicon 10. Desolation row 11. Key West (Philosopher pirate) 12. Watching the river flow 13. It’s all over now, baby blue 14. I’ve made up my mind to give myself to you 15. Mother of muses 16. Goodbye Jimmy Reed 17. Every grain of sand
Läs mer