Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.
De rika i samhället behöver mer pengar för att vilja arbeta – medan de fattiga ska ha mindre pengar för att vilja arbeta. Det är den järnhårda och i grunden helt ologiska kärnan i den outtalade lag som styr synen på fattiga och rika. Mer och mer piska för dem längst ner. Mer och mer morötter till dem högst upp. Det är högerns – läs: den sittande Tidöregeringens – gamla vanliga syn på fattiga och rika.
Bild: Patrick Persson
Vi kan inte ha det så här. Och notera att jag skriver ”vi”: Bekämpandet av fattigdom är inte bara en fråga för de fattiga, utan för oss alla som vill leva i ett anständigt samhälle.
Annons
Annons
Skatterna sänks för dem som har det riktigt bra, samtidigt som människor på botten av samhället misstänkliggörs för att de får för mycket bidrag. Det bidragstak som regeringen nu vill införa bygger på tesen att de som har det riktigt dåligt ställt ska klämmas åt ytterligare, för att de ska ta sig i kragen och börja arbeta och göra rätt för sig. Föraktet för dem som har det svårt når därmed en ny intensitet. Och det värsta är på sätt vis att de hårdare tagen motiveras med att det är bra för de fattiga. Så ser den borgerliga eller högerideologiska självbelåtenheten ut i detta Sverige 2025.
Arbetslinjen gäller stenhårt – trots att arbetslösheten är skyhög och regeringen inte gör något åt den. Bidragstagare hånas – trots att det blivit svårare att få bidrag.
Antalet människor som lever i materiell och social fattigdom har enligt Statistiska socialbyrån fördubblats mellan åren 2021 och 2024. Det konstaterar Sveriges stadsmissioner i sin fattigdomsrapport som nyligen släppts, där ett flertal forskare analyserar utvecklingen de senaste åren. Då talar vi alltså om 700 000 människor. Många av dem går till olika välgörenhetsorganisationer för att klara sin vardag, trots att det ofta innebär en känsla av skam och nederlag, och många undviker att gå till socialen för att det offentliga skyddsnätet blivit allt hårdare. Och framöver kommer att bli ännu hårdare om regeringens ”reformer” genomförs.
Annons
”Man måste uppleva det vi upplever för att förstå hur svårt det är för oss.”, säger en 36-årig ensamstående, timanställd undersköterska med fyra barn som kommer till tals. Heltidsanställning är omöjlig med fyra barn att ensam ta hand om.
Annons
61-åriga Susanne går på a-kassa, har en make som har sjukpenning. Hon söker 20 jobb i månaden för att få stöd. Hon är döv på ena örat, har artros och fibromyalgi. Nya glasögon, som hon behöver, har hon inte råd med. En oväntad utgift kommer som en chock för dessa personer.
I rapporten konstateras det att människor som dessa upplever kontakten med de offentliga trygghetssystemen som psykiskt pressande. Och sakta men säkert har det vuxit fram en bild av personer som dessa som slöa, lata, oföretagsamma, trots att de kämpar hårdare än de flesta för att ta sig genom dagarna med sina ytterst små marginaler.
Två av forskarna skriver om vad de föreslagna hårdare tagen får för konsekvenser för barn. Vad händer med barnen i en familj där ”barn inte får sina grundläggande behov tillgodosedda av föräldrarna men inte heller får ekonomiskt bistånd?” Svar: Det går ut över barnen. Fler barn kommer att omhändertas. Och det är i synnerhet barnen i utsatta familjer som riskerar att drabbas mest om levnadsstandarden sjunker ytterligare i deras familjer.
Stadsmissionen och andra organisationer sysslar med välgörenhet. Jag gillar inte välgörenhet. Den degraderar alltid de fattiga och stämplar dem som sämre varelser. Men det offentliga skyddsnätet har länge försvagats och kommer att försämras än mer av Tidöregeringen. Snart sagt alla jag mött genom åren i dessa organisationer är mycket medvetna om detta: De gör sina insatser för att mildra en ohållbar situation, inte för att lösa den.
Vi kan inte ha det så här. Och notera att jag skriver ”vi”: Bekämpandet av fattigdom är inte bara en fråga för de fattiga, utan för oss alla som vill leva i ett anständigt samhälle.