På väggen utanför porten till Alexandra Charles hem i centrala Stockholm hänger en mässingsskylt. ”BARBADOS KONSULAT” står det, med stora bokstäver. Barbados konsulat?
– Ja det är här, säger hon, när vi sätter oss mitt emot varandra vid matsalsbordet en våning upp.
Höstsolen kilar in mellan orkidéerna på fönsterbrädet. På skrivbordet står en dator. I hörnet en motionscykel. På bordet en kaffekanna, som hennes make Bengt just varit inne och ställt fram.
Här? Är Barbados konsulat hemma hos dig?
– Ja, jag är Barbados honorärkonsul. Ibland kommer det någon som behöver en stämpel eller en underskrift, för att förnya ett pass eller hjälpa en släkting som inte har sina papper i ordning. Men oftast när någon hör av sig är det för ärenden som inte är en konsuls uppgift. Då får man hänvisa till ambassaden i London.
De flesta har inte ett konsulat hemma. Men så är också Alexandra Charles unik. Hon var bara 22 år när hon 1968 öppnade Sveriges första nattklubb. De senaste tre decennierna har hon varit landets mest stridbara opinionsbildare för kvinnohälsa. Hon har synts och hörts och träffat alla sorters människor. Sett världen förändras. Ändå trodde hon inte att hennes liv skulle hålla för en film.
De senaste tre decennierna har Alexandra Charles varit landets mest stridbara opinionsbildare för kvinnohälsa.
Foto: Nicklas Thegerström
– Jag har aldrig tänkt på mig själv som en stor eller viktig person. Sedan kan jag ju förstå, då och då, att det är ganska häftigt, det jag har varit med om att åstadkomma. Att som ung kvinna ta mig in i ett totalt mansdominerat svenskt nöjesliv. Det kan jag, ibland, inse var del av ett viktigt steg framåt för kvinnans utveckling.
Dokumentärfilmen heter ”Alexandra – syns vi inte finns vi inte”. Den är ett intimt porträtt av en kvinna som på kvällstidningarnas löpsedlar kallats ”Nattklubbsdrottning”, men vars person är betydligt mer sammansatt än vad den offentliga bilden hittills lyckats förmedla. Pr-konsulten i henne har styrt den hårt. Namnet Alexandra Charles har associerats med glamour, entreprenörskap – och integritet.
Hon har alltid haft kontroll över sin historia och hur den ska berättas, säger filmaren Olivia Kastebring, som fick kämpa för att vinna sitt intervjuobjekts förtroende.
Olivia Kastebring har gjort den nya dokumentärfilmen ”Alexandra – syns vi inte finns vi inte”.
– Jag kom där och försökte styra historien ur de gamla hjulspåren. Det triggar ju en känsla av kontrollförlust. Mycket tid lades på att jag och Alexandra pratade om hur vi kunde berätta om hennes liv, genom min lins, men så att filmen ändå förblev sann för henne.
Namnet Alexandra har rötter i grekiskan. Det betyder ”den som skyddar och försvarar”. Men Alexandra Charles är döpt till Lill. Äldst i en syskonskara på, så småningom, sju barn var hon 18 år när hon fick ett stipendium för att studera i USA. Under den resan blev hon för första gången kallad det namn som senare kom att bli hennes varumärke.
– Det är en rar historia, säger hon om mötet som kom att förändra hennes liv.
– Jag träffade en kille, så klart. Han hette Dexter. Han sade: ”What kind of an ugly name is Lill?” Det vackraste namnet han visste var Alexandra. Så han frågade om han fick kalla mig det. Jag tyckte att det var så himla gulligt. Att en kille ville ge mig det vackraste namnet han kände till. Det är väl en fantastisk gåva?
Alexandra Charles – Barbados honorärkonsul.
Foto: Nicklas Thegerström
Vad står Alexandra för, för dig?
– Det har blivit min yrkesroll. När jag kom hem till Sverige och startade Alexandras nattklubb och diskotek så var jag Alexandra för alla jag mötte. Med alla gäster och all personal. Jag var Alexandra dygnet runt i 20 år. Bara för familjen och mina närmaste vänner, de jag känt länge, har jag varit Lill. Alla andra har alltid sagt Alexandra.
I filmen finns flera scener där du pratar om Alexandra och Lill nästan som två olika personer. Hur mycket är det så?
– Jag skulle snarare beskriva det som två sfärer. Alexandra och Lill står inte i motsatsförhållande till varandra. Och det var ju Lill som var modig. Det var hon som gav sig ut i världen, träffade en man och bestämde sig för att satsa på att skapa ett liv tillsammans med honom.
Han hette Noël. I dokumentären får man följa med tillbaka till Mallorca, där de träffades och blev kära. Han tog henne till London. I den engelska huvudstadens bubblande uteliv hämtade de inspirationen till Alexandras. Sveriges första nattklubb. Hon fixade allt. Konceptet, ekonomin, lokalen, inbjudningarna. Men när Noël väl anslöt i Stockholm stötte de på patrull. Ägaren till Strand hotell kastade ut dem. Noël var ju svart.
– Jag hade sett rasism på nära håll i USA, så jag visste att diskriminering fanns och att vi skulle väcka anstöt, säger hon.
– Vi gjorde stor ekonomisk förlust med Strand hotell. Vi hade köpt och lagt in ett eget dansgolv, som vi inte kunde ta med oss. Men det där blev mitt eget lilla krig också. Jag var bestämd med att vi inte skulle ge oss. Det var jobbigt och obehagligt. Men man kommer ingen vart om man bara ger vika för problem.
”Jag insåg med tiden att jag är feminist”, säger Alexandra Charles.
Foto: Nicklas Thegerström
Alexandra hittade en ny lokal på Biblioteksgatan. Där blev succén enorm. ”Alla” var där, som det brukar heta. Kronprins Carl Gustaf var i perfekt partyålder och i hans hasor följde hela Stockholm. Ett spirande svenskt popunder gav klubben ytterligare skjuts. Abba, Björn Skifs, Tommy Körberg, de första svenskarna med internationella musikkarriärer hängde alla på Alexandras. Med dem kom utländska stjärnor, som Elton John, Rolling Stones, Bette Midler, Tina Turner och Rod Stewart. Från dj-båset spelades det absolut senaste, nya musikstilar som reggae och calypso, som aldrig hörts i Sverige förr.
– Musiken var oerhört viktig, säger Alexandra Charles.
– Det var alltid jag som bokade liveakterna och jag talade ofta med våra dj:s. Det tyckte de var irriterande förstås. Dj:s tycker ju att de kan och vet allt. Jag styrde inte, men jag hade önskemål. Sa att ”nu har det varit för mycket rock” eller ”nu behövs det mer soul eller disco”.
Fakta.Alexandra Charles von Hofsten
Född 1946 i Mariestad, döpt till Lill Gefvert. Pappa var tandläkare, mamma var hemmafru. Efter skilsmässan flyttade mamma från Fränsta i Medelpad till Stockholm med barnen, utbildade sig till kassör och arbetade på restauranger.
Efter studier i USA och vid Stockholms universitet öppnade Alexandra Charles 1968 nattklubben Alexandras. Den drev hon, i olika regi och lokaler, fram till 1988. Därefter har hon bland annat arbetat som pr-konsult, lobbyist och drivit restaurang på Gotland.
Har varit gift tre gånger: med Noël Charles, Anders Gustrin och sedan år 2016 med Bengt von Hofsten.
Startade 1998 den ideella föreningen 1,6- och, senare, 2,6-miljonerklubben, en organisation som verkar för kvinnors hälsa, en jämlik vård och livskvalitet. Nyligen bytte man namn till Alexandra – för kvinnor och hälsa.
Filmen ”Alexandra – syns vi inte finns vi inte” har premiär fredag den 31 oktober. Den är gjord av Olivia Kastebring, som fick en Guldbagge för ”Silvana – väck mig när ni vaknat” år 2018.
Visa mer
Visa mindre
Hur mycket var du dj själv?
– Kanske ett par gånger bara. Min styrka var att se till att folk trivdes, och då hade jag tentaklerna ute. Det är en hel vetenskap att ändra stämning med musik. Att bygga upp kvällen, först lugnt, sedan i lite högre tempo, så att folk blir sugna på att dansa. Med rätt musik kan man skapa ett rum där människor tycker att det är härligt att vara.
Den här sommaren har det varit mycket debatt om nattklubben Trädgården, som hotats av stängning eftersom grannarna klagat på för hög musik. Vad tänker du om det?
Bild 1 av 4
Alexandra Charles kan då och då förstå…
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 2 av 4
att det är ganska häftigt vad hon åstadkommit…
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 3 av 4
…att som ung kvinna ta mig in…
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 4 av 4
…i ett totalt mansdominerat svenskt nöjesliv.
Foto: Nicklas Thegerström
– Jag känner ju mycket väl igen det. Alexandras fick flytta från lokalen vi senare hade på Döbelnsgatan för att grannarna klagade. Oj vad vi kämpade. Så jag känner så varmt för Trädgården. Det är ju givet att det i en innerstad ska få finnas ställen dit människor kan gå för att koppla av. Vi behöver umgås för att må bra.
I dokumentären finns en scen där nöjesreportern Sten Hedman ställer nattklubbens genombrott i Stockholm i kontrast till 1960- och 70-talens protestglada, radikala ungdomsrörelse. Klubben Alexandras var för ”det glada folket som ville leva livet”, säger han. Alexandra Charles har heller aldrig varit partipolitiskt engagerad. Men hennes arbete har alltid varit starkt värderingsdrivet.
På Alexandras var alla välkomna, oavsett ursprung, ålder, klass och sexuell läggning.
Foto: Nicklas Thegerström
På Alexandras var alla välkomna, oavsett ursprung, ålder, klass och sexuell läggning. Det är ingen slump att det var just på hennes scen som dragshowgruppen After Dark tog steget till ett brett genombrott. Demonstrationstågen må ha gått på gatorna utanför. Men det var inne på nattklubben som politiken gjordes i praktiken.
– Klart vi var politiska, säger hon.
– Men vi gjorde det på ett annat sätt, utanför partipolitiken. Vi öppnade upp samhället. Blandade olika kategorier av gäster, med olika bakgrunder. Människor utbytte idéer, åsikter, synpunkter. Det var särskilt viktigt att vi blandade olika åldrar, har jag insett i efterhand. Vi fick i gång dialog över generationsgränserna.
När blev du feminist?
– När Grupp 8 kom var jag inte redo. Deras sätt att opinionsbilda passade inte mig. Men visst insåg jag med tiden att jag är feminist. Och jag såg ju hur män behandlade kvinnor på klubben. Managers, inga namn nämnda, som målade upp löften och utnyttjade tjejer. Vissa hamnade i förskräckliga situationer. Jag såg att vi behövde hjälpa och stödja varandra.
Hur har det märkts i dina egna kärleksrelationer att du är feminist?
– Det kan man fråga sig … Noël som kom från Trinidad hade en kvinnosyn som sade att kvinnor skulle vara på ett visst sätt och att män hade rätt att vara på ett annat. Men min andra make Anders och jag var jämlika. Vi var gifta i 10 år och han respekterade mig alldeles oerhört. Och Bengt och jag är givetvis jämlika.
Elton John, Rolling Stones, Bette Midler, Tina Turner och Rod Stewart – alla var på nattklubben Alexandras.
Foto: Nicklas Thegerström
Noël och Alexandra skiljde sig 1976. Han tog över nattklubbens filial på Barbados. Den hade de öppnat efter ett besök av några regeringsmedlemmar från önationen på Alexandras i Stockholm. Nattklubben på Barbados är den direkta orsaken till att vi mer än ett halvt sekel senare sitter och dricker kaffe på landets svenska konsulat.
Lägenheten ett stenkast från Sveavägen dubblerar även som kontor för den ideella förening som tidigare hette 1,6- och 2,6-miljonersklubben. 1998 grundade Alexandra Charles en kvinnohälsoorganisation, som i dag har 15 000 medlemmar och som sedan bara ett par veckor fått ett nytt namn: Alexandra – för kvinnor och hälsa.
– Vi vill åstadkomma jämlikhet och jämställdhet på alla fronter, säger hon.
– Det handlar om bättre vård, forskning och omsorg med genusperspektiv. Jag menar att satsar man på kvinnor så satsar man på hela samhället. På männen också, och på barnen. Alla kvinnor, alla människor, ska ha rätt till en jämlik vård. Jag önskar att fler kunde förstå det.
Att hon alls ställde upp på att bli föremål för en dokumentärfilm förklarar hon med att hon såg det som en chans att ge uppmärksamhet till föreningens frågor. Men att därmed också låta kameran få se hennes egen hälsa var svårt. Efter att ha drabbats av glaukom och grön starr är Alexandra Charles i dag nästan helt blind. I dokumentären får man följa henne på läkarbesök och synundersökningar, där hon bara får dåliga besked.
Nästa år fyller Alexandra Charles 80, men hon jobbar fortfarande mycket. Hon dricker inte alkohol så det är bubbelvatten i glaset.
Foto: Nicklas Thegerström
– Jag tror att det märks på filmen att det är svårt för mig att visa mig sårbar, säger hon.
– Jag har alltid varit mån om min integritet. Jag är jätteglad för att det blivit en fin film, som visar både sorg och glädje. Den är stark och den berör. Men det har varit påfrestande. Det är påfrestande.
Hon vill helst inte prata om det svåra nu heller. De annars så långa svaren, där hon ideligen lyckas knyta resonemangen till sina hjärtefrågor, blir kortare. Men en sak vill hon faktiskt berätta. Den handlar om det kanske allra mörkaste ögonblicket. I filmen talar hon för första gången om när hon som femtonåring försökte ta sitt liv. Hennes föräldrar skulle skiljas. Hon skar sig i handlederna, för hon ville dö.
– I filmen tror man att det bara handlar om skilsmässan. Men det var en annan sak också, säger hon.
– Jag hade en tysk pojkvän, som jag hade brevväxlat med. Han hade kommit på besök och vi hade varit tillsammans. När mina föräldrar förstod vad som hade hänt kastade pappa ut honom. Jag var så kär i den pojken. Han var min första förälskelse. Att förlora honom blev droppen.
Alexandra Charles liv blir film.
Foto: Nicklas Thegerström
Ett helt liv har gått sedan dess. Sedan den hjärtekrossade flickan Lill överlevde självmordsförsöket, för att ett par år senare återuppfinna sig själv som Alexandra. Hon som blev affärskvinna, entreprenör, nattklubbsdrottning, kvinnohälsoaktivist. En slipad kommunikatör, alltid välklädd, med håret tjusigt ordnat och läppstift på, redo att möta kroggäster och makthavare.
Nästa år fyller hon 80. Hon jobbar fortfarande mycket. Men kanske börjar de två sfärerna, den som rymmer Lill och den som rymmer Alexandra, till sist ändå att smälta ihop litegrann. Hon har släppt på kontrollen av bilden av sig själv, för filmen. Och med maken Bengt, han som kom med kaffet, har hon tagit ett annat, viktigt steg.
De var bekanta på 1980-talet. Men det var först på andra sidan årtusendeskiftet som de blev ett par. De gifte sig år 2016.
– Det har väl givetvis med ålder och mognad att göra, säger hon om kärleken, som hörs stöka i rummet bredvid.
– När det blev vi kände jag att nu är det rätt. Jag längtade tillbaka till att ha det privata, det familjära, nära. Så då bad jag honom att kalla mig Lill.
3 frågor till Olivia Kastebring, filmaren bakom ”Alexandra – syns vi inte finns vi inte”
Vem är Alexandra, för dig?
– Alexandra är en ikon och pionjär! Väldigt få människor som lyfts till ikoner och pionjärer utför sina handlingar med målet att vara just det, utan de besitter ofta en stark tro på något. Att något är fel. Att något kan bli bättre och om ingen annan gör något så får jag göra det. Någon som gör snarare än pratar. Det är det som gör dem fascinerande och just en sådan människa är Alexandra.
Vilken situation under inspelningen minns du bäst?
– Vi jäktar runt på ett Almedalen i värmebölja. Alexandras schema har varit fullt sedan tidig morgon, det är sen kväll och hon är trött och borde bara vila. Mitt i all stress spelas ett musikstycke och hon stannar upp. Leende lägger hon armarna om sin kära Bengt och börjar dansa, mitt på gatan. Hennes humör har skiftat som genom ett trollslag och hon ser ut som den lyckligaste personen i världen. Hennes livsglädje är väldigt inspirerande även för mig som 37-åring.
I filmen finns många scener där du sminkar henne och målar hennes naglar. Varifrån kom den idén?
– Att vara snygg och proper har alltid varit en stor del av Alexandras karaktär och är så än i dag, trots att hennes syn sakta försvunnit. Ju närmare vi kom, desto mer fick jag hjälpa henne med smink och naglar. Jag kände att i de stunderna ändrades något i Alexandras röst. Garden var borta. Rent visuellt berättar bilderna ytterligare ett lager, om en kvinna som värderat självständighet högst av allt och som i dag behövt lära sig be om hjälp. Där ett snyggt utseende inte längre handlar om yta, utan om bevarandet av kontroll.
Visa mer
Visa mindre