Jag är en vampyr, jag suger och spyr. Låt mig komma in, jag vill bli din.
När jag gick i gymnasiet spelade jag väldigt mycket bordsrollspel. Det blev mest ”Mutant: Undergångens arvtagare” och ”Drakar och demoner”, men som ett fan av Anne Rices vampyrböcker (känd för ”En vampyrs bekännelser”) drömde jag om att få spela ”Vampire: The Masquerade” som fanns på rollspelsklubben.
Det blev aldrig av, men jag älskade att bläddra i regelböckerna och sätta mig in i spelets värld. 2004 släpptes dock datorspelet ”Vampire: The Masquerade – Bloodlines”, som har något av en kultstämpel i vissa kretsar. Sedan dess har många drömt om en modern uppföljare, som kan leva upp till dess något ouppfyllda potential.
”Vampire: The Masquerade – Bloodlines 2” är inte riktigt det spelet som fansen har längtat efter, då spelet haft en lång och tuff utveckling med byte av studio och andra problem. Det vi fick har dock något, även om det inte har de vassaste gaddarna.
De fördömdas drottning (eller kung)
”Vampire: The Masquerade – Bloodlines 2” utspelar sig i ett fiktivt nutida Seattle i USA, som är en stad som styrd av vampyrer. Mycket av deras tillvaro handlar om att ”hålla masken” och inte avslöja deras existens för de dödliga.
Vi får spela som en uråldrig vampyr som legat i dvala i hundra år, utan att veta varför. Hon (eller han) har även ett märkligt tecken tatuerat på armen, som verkar försvaga henne. Inte nog med det, så har du en död men galet charmig vampyrdetektiv kallad Fabien i ditt huvud – som vet lika lite som du. Du blir snabbt rekryterad av stadens nya prins, efter att den tidigare mystiskt dog. Samtidigt verkar en gammal seriemördare som är ute efter vampyrer vara tillbaka, som Fabien känner igen från tidigare fall.
Spelet bjuder på en ganska rörig men god soppa av berättelse, som snyggt blandar in bordsrollspelets invecklade värld och regler. Manuset är inte alltid på topp och det känns lite töntigt ibland (huvudkaraktären kallar sig Phyre efter att ha sett en bandposter direkt efter att hon vaknat), men efter ett tag dras jag in i mysteriet. Ibland spelar man som Fabien under olika tider i hans liv, vilket välskrivet nystar upp det ena mysteriet efter det andra. Han är dessutom väldigt snabb i käften och levererar den ena klockrena repliken efter den andra.
Natten har sitt pris
Berättelsen i ”Bloodlines 2” är helt klart spelets starkaste kort, medan den resterande handen är lite svajig. Det är ett typiskt rollspel där du får välja vad du ska säga, vilket påverkar handlingen an aning, men det är sällan några stora förändringar som sker.
Att utforska det snötäckta Seattle är inte heller särskilt skoj. Som vampyr kan du klättra upp för stuprännor och glidflyga över hustaken, men att utforska själva staden är mördande tråkigt. Kartan är liten, allt ser likadant ut och det tar tid att ta sig fram på gatorna. Att invånarna upprepar samma fåniga repliker om och om igen gör inte saken bättre. Inte heller att jag ofta måste vandra en lång sträcka till uppdraget om jag dör.
Det värsta är striderna, som känns föråldrade. Det finns ett visst djup då du kan spela som en av flera vampyrklaner med unika förmågor, men själva stridandet i sig är rätt klumpigt. Jag valde de högdragna Camarilla, som låter mig manipulera fienden genom att till exempel få dem att glömma bort mig eller kontrollera en snubbe och få den att anfalla andra.
Trots att jag spelar på den lättaste svårighetsgraden (sätt en påle i mitt hjärta om du vill!), blir jag gång på gång spöad av det stora antalet fiender som ofta anfaller. Att slåss med knytnävarna känns trögt och slagsmålen blir sällan så djupa som jag tror att utvecklarna hade hoppats.
Törst (efter ett bättre spel)
Även om berättelsen får mig på kroken efter några timmar är det svårt att inte släppa att ”Vampire: The Masquerade – Bloodlines 2” känns som ett något ofärdigt och silvertejpat spel efter år av problematisk utveckling.
När den över 20 år gamla föregångaren känns djupare rent spelmekaniskt, trots buggar, är det något som är fel. Seattle är litet, mina val påverkar inte överdrivet mycket och jag känner mig sällan som en cool vampyr under striderna. Det känns som att The Chinese Room har tagit delar från tidigare skeenden av utvecklingen och lappat ihop dem till en fungerande men oinspirerad helhet – där få inslag känns särskilt djupa eller roliga att spela.
Det är nästan som bäst när man får spela som Fabien, då det blir mer av ett detektivarbete. Hans förmågor låter mig bland annat få andra att glömma bort tidigare samtal, tala med de döda och till och med döda ting – som en gammal mobiltelefon som låter som Arnold Schwarzenegger. Här behöver jag aldrig ge mig in i de klumpiga striderna, utan får fokusera på den välskrivna världen och berättandet.
”Vampire: The Masquerade – Bloodlines 2” är inte genomuselt, men mycket i det suger mer än blod.
”Vampire: The Masquerade – Bloodlines 2”
Genre: Action, rollspel
Plattform: PS5, Xbox Series X/S, PC
Utvecklare: The Chinese Room
Utgivare: Paradox Interactive, White Wolf Publishing
Släpps: 21 oktober
Läs också: Samurajer, gullig skräck och vampyrer – 7 spel som släpps i oktober
Läs också: Nu på streaming: Bill Skarsgård är ”oigenkännlig” som vampyr i en av årets stora skräcksuccéer