Koka björn är full av groteska masker, löständer, peruker och grova dialekter – sådant som lätt kan få en serie att kantra. Men det funkar!
– Ribban i produktionen låg högt. Alla visste att vi hade ett stort skyltfönster i form av Disney och en fantastisk förlaga i Mikael Niemis roman. Så vi kände: Det här ska vi göra så bra vi kan. Och det tror jag syns.
Gustaf Skarsgård, Magnus Krepper, Simon J Berger och Jonas Karlsson ser ut och låter helt annorlunda mot vad vi är vana vid.
– Det är en berättelse där vi ska flytta tittaren i tid och rum till 1800-talets Kengis i Norrbotten, där det förstås talades en äldre form av svenska – men också nordsamiska och meänkieli. Vi har i Sverige länge struntat i att försöka fånga lokala eller dialektala uttryck till förmån för ett slags rikssvenska, så jag beundrar verkligen skådespelarna som här tog sig an uppgiften och gav sitt yttersta för att det ska låta och kännas som där och då. Sen kommer vi säkert få ett eller annat klagomål om saker som blivit fel.
Manusförfattaren Jesper Harrie ligger även bakom Mysteriet på Greveholm , som gick som julkalender 1996 och släpptes som bok 2024. Foto: Colin Svensson
Hur kommer det sig att du tog dig an projektet?
– Produktionsbolaget Anagram bad mig läsa boken Koka björn vintern 2020, och jag kände snabbt att det var något jag ville göra. För mig var kärnan i berättelsen en kamp om själen. Dels i form av att vi följer en väckelsepredikant som kommer till en gudsförgäten håla där synd, fylla och skörlevnad råder och försöker få byborna att ta sin kristna tro på allvar. Men även vad gäller berättelsens mordgåta: en vallpiga försvinner och när länsmannen säger att det är för att en björn varit i farten – medan prosten tvivlar på den berättelsen – så inser båda parter att den som vinner kampen om sanningen där även kommer vinna kampen om bybornas själar. Så jag skrev en pitch utifrån den visionen som vi tog till SVT. Från början var de väldigt positiva, men efter ett tag sa de nej.
Varför?
– De motiverade aldrig det. Det var bara: Nej tack.
Foto: Sami Kuokkanen
Så vad fick Disney att fastna?
– Då hade de en ambition om att göra nordiska originalserier med närvaro i Norden; de hade kontor i Köpenhamn och Stockholm, som dock har avvecklats längs med vägen. Men jag tror de tilltalades av att det är en så mångfacetterad berättelse – det är en pusseldeckare, ett spänningsdrama, där finns en kärlekshistoria – som utspelar sig i en annan tid och ett annat rum än vad vi är vana vid att de berättelserna gör. Något välbekant i lite andra kläder.
»Precis som Sherlock Holmes har sin doktor Watson, har prosten en storögd följeslagare.«
För mig är berättelsen en kombination av smutsig western à la Deadwood och Sherlock Holmes. Vilket inte känns helt enkelt att lyckas med.
– Genren pusseldeckare är ju en intellektuell lek med läsaren, där man konstruerar en finurlig gåta och uppmanar läsaren eller tittaren att lösa den tillsammans med en skarpsinnig huvudperson som är lite larger than life. Så är det i Sherlock Holmes, likaså i Umberto Ecos Rosens namn – som Niemi säkert inspirerades av när han skrev boken. Samtidigt vill man när man gör en TV-serie göra nåt som känns i magen, man vill åt en psykologisk trovärdighet. Så jag försökte placera det historiska dramat i centrum medan pusseldeckaren fick vara en accent. Den är inte väggfärgen, utan kudden i soffan. Vilket föranledde en del förändringar i intrigen.
Hur då?
– Precis som Sherlock Holmes har sin doktor Watson, har prosten en storögd följeslagare: hans samiska fosterson Jussi. Boken innehåller mycket grymhet och smärta men det finns också ett mått av humor i flera av prostens och Jussis detektivscener, då prosten med sitt skarpsinne ser saker som inte andra ser. Jag brukar också jobba med komedi och ville inte ta bort det helt och hållet. Men jag vill att tittaren skulle känna mer och bli mindre distanserad, genom att ta mer fasta på Jussis perspektiv. Att vi följer en ung man som faktiskt upplever väldigt skrämmande saker.
Foto: Marcel Koppe
Du har skrivit en del dramaserier tidigare – men kanske framför allt barn-TV och humor. Hur går det ihop med det här projektet?
– Det är en stark drivkraft att göra sånt jag inte gjort tidigare, eftersom utmaningar är så utvecklande. Man använder förstås olika uttrycksmedel i olika genrer, men vi som skriver komedi brukar ibland slå oss för bröstet och säga att det inte finns nåt som är svårare än att få folk att skratta. Rytmen och melodin i texten är helt avgörande då: Var kommer skämtet? När kommer reaktionen? Det tror jag man kan ta med sig även när man skriver en rent dramatisk text. Oavsett vilket handlar det om att i bästa fall framkalla en fysisk reaktion hos tittaren: skratt eller knottror på huden.
»För mig är det här en berättelse om hur Sverige formas som nation.«
Du slog igenom med julkalendern Mysteriet på Greveholm 1996. Hade du nån nytta av det i arbetet med en så annorlunda serie som Koka björn?
– Rent dramaturgiskt och strukturellt är en julkalender otroligt svår att skriva. Du gör 24 korta avsnitt som ska funka både som helhet och individuellt; du vill ha en framåtrörelse där publiken hela tiden ska hoppas eller frukta nånting, samtidigt som de enskilda situationerna måste vara starka. På så sätt var Greveholm en fantastisk utbildning. Då jobbade regissören Dan Zethraeus och jag väldigt hårt med att hitta de olika akterna i berättelsen – vilket också är bland det första man måste göra när man ska bryta ner en bok till att bli TV-serie.
Det här är din första serie skriven direkt för en internationell publik. Hur påverkade det ditt arbete?
– Under produktionen brukade vi ställa oss frågan: Funkar det här för en tittare i Indonesien? I boken är prosten en fiktionaliserad version av den verkliga predikanten Lars Levi Læstadius, men i serien nämner vi inte hans namn och talar inte alls om læstadianer. Vi valde att vara mer universella än specifika: en indonesisk tittare är ändå bekant med en väckelserörelse – politisk eller religiös – som kommer med löfte om förändring och skapar konflikter.
Och att jobba för en stor streamingtjänst?
– Beställare vill förstås nå en så bred publik som möjligt och kan därför bli lite nervösa över olika val. En diskussion vi hade tidigt handlade om att det skulle talas tre språk i serien. Det var viktigt för mig eftersom min svärmor kommer från Tornedalen och var en av alla de som inte fick tala meänkieli när hon växte upp. Medan Disney av förklarliga skäl inte hade samma förståelse för den historiska kontexten. Men för mig är det här en berättelse om hur Sverige formas som nation, och hur det i ett mångkulturellt samhälle dras upp gränser för vilka språk man får tala, vilka religioner som är tillåtna och så vidare. Det tänker åtminstone jag är både allmängiltigt och högst relevant i dag.
Publicerades 20-10-2025. Artikeln är skriven av Oskar Sonn Lindell.