Författaren och matematikern Anjet Daanje är sedan länge känd hemma i Nederländerna. Nu uppmärksammas hon även internationellt för den flerfaldigt prisade boken Storkens och dromedarens sång. Och det med rätta, skriver Vi:s kritiker.
Storkens och dromedarens sång
Roman
Författare: Anjet Daanje
Översättning: Joakim Sundström
Förlag: Albert Bonnier
Varje människa är unik men samtidigt också en tråd i ett större mönster som vävs av historien. Eller är det så? Är mönstret inbillning eller finns det faktiskt där? Kanske är det bara sättet att berätta, valet av händelser, egenskaper och detaljer som gör att det verkar uppstå meningsfulla sammanhang, medan livet och historien egentligen bara är ett flöde av tillfälligheter, klot som stöter i varandra och får varandra i rullning hit och dit lite hipp som happ. Det är med detta som med den fria viljan: det spelar egentligen ingen roll hur det egentligen ligger till med den, så länge vi upplever den och lever som om den finns. Hela världen är en stor fixeringsbild som det gäller att se på rätt sätt – lite från sidan, upp och ner, i släpljus – och då framträder bilden.
Storkens och dromedarens sång är en roman som fungerar precis på detta sätt. Trådar dras, pusselbitar läggs, mönster framträder efterhand. Några teman är genomgående, eller kanske är det en puls – vilken metafor man väljer avgör hur det uppfattas, men ingen är fel, alla dessa sätt att läsa och förstå som framträder genom romanens väv är giltiga. Den nederländska författaren Anjet Daanje, pseudonym för Anjet den Boer, är utbildad matematiker och redan välkänd i sitt hemland både som skönlitterär författare och manusförfattare. Men det är först med denna roman, som kom 2022 i original, som hon uppmärksammas internationellt. Det beror på att den har fått fina priser och att hon anknyter till systrarna Brontës liv och verk. Men främst beror det på att det verkligen är en sällsynt bra roman hon har skrivit. En vars nästan 800 sidor det är en ren njutning att läsa i Joakim Sundströms välgjorda översättning. Den förtjänar vartenda pris den tilldelas. Det kommer säkert att bli fler framöver.
Daanje har inspirerats av systrarna Brontë, men valt att inte skriva om dem direkt, utan om de fiktiva systrarna Drayden. Liksom de verkliga växer de fiktiva upp i en prästgård och två av dem publicerar varsin roman. De verkliga systrarna nämns i texten, vilket gör känslan av dubbelexponering påtaglig. Systrarna Millicent och Eliza skriver var sin roman, Änka och Haeger Mass, som efter många refuseringar publiceras under manliga pseudonymer. Millicents blir en omedelbar framgång, medan Elizas sågas av kritikerna som omoralisk och allmänt förvirrad. Den handlar om en ung kvinna som blir änka och förälskar sig i sin svåger. Händelser som ligger nära, men inte exakt kalkerar, verkligheten. Kvinnorna i byn där de bor bildar en läsecirkel, där de läser högt för varandra och diskuterar hur väl de känner igen sig i romanens berättelse om livet. Skildringen av de läsande kvinnorna är helt underbar – liksom den smått satiriska redogörelsen för hur systrarnas hemby efterhand omformas av den växande turismen som deras verk lockar dit, så att den gradvis blir alltmer lik den litterära versionen av orten.
Tidigare i år korades Storkens och dromedarens sång till 2000-talets bästa nederländska roman av tidningen NRC Handelsblad, av en kritikerpanel och därefter i en läsaromröstning.
Romanen börjar i döden. Det första kapitlet handlar om liktvagerskan Susan som tvättar Elizas kropp inför begravningen. Döden är genomgående i boken på ett påtagligt, fysiskt sätt som vi inte är vana vid nu för tiden, men som var normalt långt in på 1900-talet. Kvinnor dör i barnsäng, barn dör av triviala sjukdomar, små skador blir förödande. Romanen framhäver verkligen döden som en väsentlig närvaro i livet. Den är bakgrunden till allt annat. Kärleken, inte minst – syskonkärleken i alla tänkbara variationer, liksom romantisk kärlek och relationen mellan barn och föräldrar. Den kan också sägas handla om litteraturens kraft. I boken skildras olika människor ända in i vår egen tid, och vidare till 2030, som på olika sätt har relationer till Elizas roman. En del direkt, för att de läser den, forskar om den, blir besatta av den – men viktigare än det är hur deras relationer på olika sätt speglar systrarna Draydens liv och romaner. Det är kännetecknande att den viktigaste boken i romanen är en anteckningsbok, som kanske är falsk, kanske är äkta, som går förlorad, utan ytterligare åthävor och som vi bara får en nyckel till att förstå genom det avslutande kapitlet.
Mönster skapar en känsla av mening i människan. Vi människor söker det lika, det vi känner igen, de symmetriska regelbundenheterna som också uppenbarar det avvikande för oss. Vi kan inte vara säkra på att det vi ser är verkligheten som den är i sig, men det gör detsamma – mönstren ger oss den mening vi behöver för att klara av våra liv. Anjet Daanje arbetar raffinerat med ledmotiv som bygger upp romanens verklighet: döden, syskonskapet, kärleken, barnen – det är de stora ledmotiven. Men det är de små – björnbärssnåren, björnbären och björnbärssylten, liksom de omärkta gravarna, konstiga tår, pianon och flugsvärmar – som skapar romanens djup. Det raffinerade är att inget egentligen är rakt av symboliskt eller allegoriskt, utan det är just mönstret i sig som är budskapet. Är det sant? Är det verkligt? Betyder det något? Kanske, kanske inte. Men det är djupt meningsfullt.
Ur Tidningen Vi #8 2025.
Läs fler recensioner:
Carl Frode Tiller skriver stor romankonst för den tålmodiga
Sandgren lyckas nästan med uppföljaren
Isabella Hammad är en av de viktigaste brittiska författarna under 40